I DUVEDS FAMN. här ska jag leva och här ska jag dö. amen.
hej och puh, denna dag har tills för fyra timmar sedan varit en mardröm. en värsta sortens.
men det är bakomtid och nu ska jag låta justnuet och miljön smitta av sej för jag är i duved och...
... här finns en kaffeautomat med olika mer eller mindre skummiga, choco-, vanliga och special-effekter att lägga till. spännande nöje. det finns också sockerbitar att doppa i. jag avskyr socker i kaffet men inte kaffe i sockret...
Och så har jag funnit ett underligt, oväntat lugn. på tåget hit bankades hjärtat i takt med en svällande oro. var nog tveksam till tanken på att lämna mitt hem för att åka skidor! vara fången på ett fjällhotell. ägna mej åt något sånt som... skidor och tågåkning och lugn och ro, när jag har så många bestyr, stökigt bökigt rum att skapa ordning i, en hjärna alltid på högvarv, tusen fjärilar i magen och myggor i knäna, trollsländor innanför ögonen och gudvetallt. går inte att bara stänga av och släppa för att bege sej till FJÄLLEN. smärtsamt tidsförödande.
men nu... lite orange intense-choklad gör susen, tillsammans med ett par glödande vedträn för fötterna att lägga sej i kors intill. skratten från sällskapsspelen ekar trivsamt mellan träväggarna. för ja, allt är givetvis byggt utav det fjälliska materialet träää... såväl golv som tak som väggar som bokhyllor, fönsterbleck, skulpturer, dörrar, stolar, våningssängar, lampfötter. tryggt, fult och ljuvligt tidlöst - eller, det är ju givetvis inte tidlöst utan väldigt mycket Sin tid, men den är underbart oförändrad; en annan värld åt mej, utanför den där jäkten som jagar.
snön yr därute och brasan sprakar, tärningarna kastas, det luktar lite bastu och inredningen är som jag just sa fantastiskt fjällisk. detta trämöblemang är pyntat med de mest spännande tavlor, broderade bonader, mattor, små prydnader (jakt-troféer, torkade blommor, täljda katter i trä, zebror i sten och porslinsrosor trängs på varje fönsterbleck.... smakfullt så att mina ögon brister i sång) och attans, att jag inte har min kamera till hands att föreviga denna typiska fina träkulturen med. det finns dessutom lufttorkad skinka, olika slags ost och apelsinig geisha och ingenting fattas mej. jag kan andas. imorgon ska jag åka skidor och det, mina vänner, är jag en riktig hejare på. och jag älskar det. Vita långa evighetsbackar och lite solsken i blick. mmmmm... belåtna suckar från fåtöljen vid brasan /Björk.
like a hero
Han är det allra vackraste. ger mej ett långvarigt hjärtstillestånd.
... tills den söta ödlan charlotte kryper in i bilden är det faktiskt det vackraste jag sett. Somliga dillar ju om min lesbiskhet (som de påstår sej veta att jag har? ett obekräftat rykte! nu släcker vi det) men näe. Däremot är läppsift alltid ett plus (haha) oavsett kön. men nä. jag blir aldrig kär i nån (sånt där är slöseri med tid).
Men fint detta. Så se och njut hur omelodifestivaliga ni än må vara. Moto boy kan, han.
Duvedsbackarna får passa sej för mej i helgen. Men först: fortsätta försöka inte gå sönder, så känslig för minsta vind nu.
Lite redovisning, magnetismplugg, skidig packning, rumstädning att ordna till också. Är så innerligt trött i min arma själ. Vill sova... hela helgen, veckan, mars, april, livet. Vad kan man ha för drivkraft? Vad går ni på för bränsle?
vänlig hälsning och ärlig undring /Björk.
wish list
Olivia tömde mej på önskningar idag, det är ju baara (obs, olivias ordval) två månader kvar nu. Tills jag fyller femton. Så stort, så snart! Enligt den lilla knyckliga papperslappen jag under mattelektionen skrev lite på, så önskar jag mej:
en sällskaplig minigris, Johan Persson, Ett dragspel,
en teckning, penslar, en pannkakstårta, ett fickur, en fågelbur,
en blombukett, En hjärtlig gratulation, en mantel, virkade dammsugare,
Billie the vision & the dancers till Sundsvall, paljettiska röda skor, ett diadem med en stor otäck fågel på, en skattkista till mina skatter, en femtiotalig samt prickig baddräkt.
Och ja-a, vad säger man... Att önska är en konst jag behärskar, och då har jag ändå censurerat det allra värsta!
Tja ja. Men nu ska jag släppa mina manteldrömmar och ägna mej åt något sånt där... vettigt. Även om jag fortfarande har otroligt svårt att inse det vettiga i att lägga tid på kemi som jag ändå glömmer en sekund efter provet. Jag är kapabel till annat än sånt. Kan göra vettigare av min tid... även om jag står väldigt ensam i världen med den åsikten. Jo, jag vet att det är såhär, att jag måste såsom reglerna och systemen ser ut nu. Men skolsystemet! Vem ska nånsin ändra på det riktigt ordentligt? Det får väl bli jag, då. Vänta bara.
Nu: slit. För en avlönad framtid. Framförallt för en uthärdlig vecka. När jag frågar mej själv Varför jag gör detta, och får svaret "för att inte få skäll och morrande och fräs och obehag". Så kan jag inte hjälpa att det känns som alldeles fel svar, alldeles fel skäl att göra någonting.
Var är lusten.
Det är ingen vanlig dag, för det är pappas födelsedag, hurra hurra hurra
min världsbästa pappa firar bemärkelsedag idag.
Det är roligt men ändå aningens dystert, för vi har sedan den 14:e maj haft en liten hemlig magi mellan oss. - Vi har nämligen varit 14 respektive 41 år... och ni ser ju mönstret! Bak-och-fram-vända siffror, som samma sak ju. Det har varit en fin tid, men nu är han plötsligt 42 den rackaren - och 14 och 42 bär ju inget magiskt i sej alls, för att inte tala om (snart) 15 och 42. nå, allt har sin tid, för att citera Alma Svensson i Lönneberga...
Bente och jag har ivarjefall firat honom såsom en nybliven 42-åring bör firas.
Tomteblossen har sprakat!
Frukosten på sängen har smulats.
Paketen under andäktig spänning öppnats...
Efterrätter lagats, och förrätter, och det har ätits konstant. jag är fullständigt smällmätt. Ljuvlig Bentebakad pizza med frikostiga drivor av mozzarella, musslor och spännande grönsaker, vit chokladmousse med passionsfrukter och mmmm, alltihop mycket gott. Även om passionsfruktsskärandet kostade mej ett halvt finger. Närapå, iallafall. Det blöder fortfarande mellan varven och värker värker värker. Men vad gnäller jag för, man glömmer varje krämpa med vit fluffig passionsbefruktad choklad i munnen.
Och för att ära min älskade fader bar jag min parisklänning, årspremiär!
Bakigt paket.
Sedan föll skymningen och vi dukade så fint vi kunde. Pappa som var förtids-födelsedagsbarn fick välja musik och spelade Eldkvarn och jag bjöd upp till dans. En ganska skrattig och skruttig sådan.
Och nu sitter jag i Sundsvall. Vad säger man om det... jag kom hem för inte alls längesen efter en långdragen bilresa på två timmar... med bogsering och frusenhet i fastnad bil... den där smällmättheten börjar också lossna. Så jag ska titta på Beck och i nästa paus utforska kylskåpets utbud. Puss /björk.
repris
Men tiden går fort när man har roligt, och nu ska jag susa till Sundsvall igen, 35 mil,
skepp o'hoj tills ikväll.
En fin blomdoftig fader.
hipp hipp hurra för farmor
Idag har min farmor haft bemärkelsedag.
Och milda makaroner vad solen sken! Vilken ljuvlig dag att fylla år på, det strålade verkligen över hela stan, gult sken nådde varje hörn och alla snöhögar skyndade att smälta och rinna ut över trottoarerna. Nu är jag alldeles soltrött - finns det nån som vet varför man blir så bedrägligt trött av soligt väder? Eller om det möjligtvis bara är sådana ovana och utomhusskygga nattugglor som jag som reagerar på detta vis? Hm hmm... världens mysterier, vädrets mysterier.
Vacker och alert 71-åring. Hon fick rosiga kalastillbehör och jag fick marängtårta. 
solbadare.
jaha, jaha, denna dag är inte mer spännande än så.. eller jo förresten! När jag tänker på det.
Olivia, min kameraduckande men ack så stiliga kompanjon och klasskamrat, fick ett paket från en hemlig beundrare idag! Oooh. Det bara stod på ett bord! Så kittlande.
Och däri gömde sig.... trosor! (- mycket tjusiga rosettiga sådana). Och detta fick ett litet rabalder att utbryta i min känsliga nervösa målbrottsklass. Vem var beundraren? Förhören bar inte på alltför stor variation, de flesta var nämligen alldeles övertygade om MIN inblandning i fallet! Pffft... Maskinskrift och hemlig beundrare, typiskt himla Björk, sa dom dumsnutarna. Men näe. Jag dementerar ryktena bestämt!
Men spännande är det allt...
Dagens ros går till, som elias skulle sagt, en riktig pingelpärla! En frukostflinga!
Mina damer och herrar, låt mej få presentera...
... LENIT!
Min frukostidol och en av mina finaste vänner, hennes händer borde vara tusenfalts försäkrade; för hon syr och pysslar och är så upp över öronen händig att jag blir matt. Kika bara på frukostarna, mina vänner! Min kärlek stångas med djup beundran, för hon har utöver dessa färdigheter ett stabilt grepp om kameran - är en mästerlig fotograf, likaså skribent, likaså kamrat, likaså frukostmakare och kladdkaksbakare. Ska jag klämma ur mej en sak som är aningens sämre så är det att hon bor i Sveriges andra ände. Vilket hon inte precis kan hjälpa. Hon är (nära provocerande) genomgod inifrån och ut.
Och som kronan på verket är hon förbluffande lik en ängel:
En flicka värd att applådera, helt enkelt.
.
ps. en sak som förhöjer glorian ytterligare är hon har förstånd nog att tycka om Lars winnerbäck! Det är så sällsynt, så sällsynt, bland dagens fördömande indieungdom. Ooh.
Dagens eftertraktade & mycket hedersfyllda Ekorre går till...
♥ Här finns Babel att skåda.
♥ Här finns Bloggvärldsbloggen, den allvetande.
♥ & Här är hennes prisade medieblogg för den som blev väldigt nyfiken.
Hurra för mamma! /en stolt dotter.
ps. hjälp till att fylla hinkarna här också. Vatten till vattenlösa, väldigt viktigt och ganska så enkelt.
ful fredag?
min fredag har innehållit en promenad till stan med min mamma,
ätande av efterlängtad sushi,
att sjunka ner i en biofåtölj och skåda Noomi Rapaces häpnadsväckande skönhet (och skådespelarförmåga). Filmen var Män som hatar kvinnor, vilket ni säkert förstår, och jag tänker inte avlägga en enda rad om det för det svämmer bloggosfären redan över av. Fast okej, en rad, varsågoda: Noomi Rapace är så svindlande vacker! Två rader: JA: Jättebra film, även om de spännande deckarmomenten tappar lite gnista när man redan vet varje överraskning innan den hinner hända på grund av grundlig bokläsning.
Efteråt gick vi hem och det var kallt fast varmt. ni kan känslan.
Edgar spelade saxofon så hela gatan hörde, så innerligt himla fint, fast när vi kom hem slutade han tvärt spela och la skamset ifrån sej sitt gyllene instrument. Men det är något särskilt med trettonåriga små blonda pojkar som spelar saxofon i sina ensamma rum, när ingen annan kan höra, fast ALLA borde höra. Sen gjorde han spontant, ur sitt i grund och botten goda hjärta, ett stort glas färskpressad juice till mej, den fina guldklimpen. Ovanpå det, ett par sällsamt fina msn:iga samtal och en hemlig rullad macka med gömda specialpålägg.
Tja, det är det här som kallas fulblogg va? Fastän det är så fint.
Jag har förövrigt gjort en liten studie i min bekantskapskrets intelligens, se nedan.
Start: Jag har 50 graders feber som personligt meddelande på msn.
Anledning: ett stickande brännande hjärta kanske...
Reaktioner: följande:
low: Stockholm säger:
VA?!?! HAR DU 50 GRADERS FEBER?!?!?!!??!?! Håller du på att dö kvinna?!
Björk säger:
ja
low: Stockholm säger:
ta alvedon förfan
low: Stockholm säger:
ta 5 st, eller 10
low: Stockholm säger:
åk till sjukan, 4:an går nu!
low: Stockholm säger:
Seriöst
Patrik säger:
50 graders feber? har du det?
Björk säger:
ja
Patrik säger:
det låter ju inte så bra... då borde man väl ligga (inte på sjukhus kanske) men till sängs...
Patrik säger:
Hoppas du äter ngt febernedsättande.... så mycket kan man inte ha så länge..
he he he...
Puss och fånga nu lördagen!
Sportlov: vecka 10.
Ja, rubriken talar fullständig sanning. Halleluja, hurra, himmel och pannkaka! Lov!
I mitt hittills-lov har jag varit i Sigtuna och bland annat hunnit med att:
Vakna av doften av nyvarma scones... faktiskt varenda dag ätit långa, goda frukostar. Plus en trevlig brunch med utsikt över ett soligt, grusigt och nyblivet Mars-Stockholm!
Och träffat en gosig och nyfriserad Greta i Stockholm, för första gången på alldeles för länge, men jag hade en dimmig dag och minns inget vidare. Var väl bara grå, såsom jag alltid är. Vi var på String, hon kalasade på en macka. Vi längtade till Hultsfred men jag ska ju inte dit... Olle, Alva, Emily och Sandra anlände och där försvann jag till några moln nånstans. Varför är jag så förbannat mycket som jag är? Hopplös.
Mormorsrutevirkande Olivia kom och hälsade på med pastelliga dunder och brak.
Tyvärr var hon okry från ankomsten och tills vi begav oss hemåt, så vistelsen var ganska sjukdomsmärkt. Jag gjorde mitt allra bästa för att vara en Hygglig Kompis och bistå henne med vad hon behövde i sin nöd - vilopauser, yoghurtar, magvänlig mat, lugn och ro, öppna fönster, stängda fönster, ett lunkande tempo, men det hjälper ju inte så värst när man bara vill vara sjuk HEMMA. Den lilla stackaren, men hon gjorde det bra, med tre stapplande maratondagar i Stockholm. Sannerligen en tapper hjälteinsats - när hon borde ha legat under ett fluffigt duntäcke i ett svalt rum, med iskallt vatten, piggelin och egen-mammas-omsorg. Nåväl. En rosettig klänning och bubbelgumsglasögon lyckades hon mellan feberyrorna köpa. 
Hon fick en liten fågel åt sina böcker. Jag har en egen i gyllene guld. Helt störttjusiga.
Ja.. det är svårt det här med affärer.
Svårt med det här Att köpa. Att vilja ha. Ord som Unna sig. Det är svårt med vårt modebloggiska samhälle som får sjuka konsumtionsvanor att framstå som fullkomligt normala.
Jag vet inte vad jag ska tycka, och ljuga ska jag ju inte heller göra. Det är inte ett dugg svårt att köpa. Men det är inte heller så svårt att få beska eftersmaker och ett lite nött samvete. Mina materiella lustar vaknar och ställer sej i vägen för mitt förnuft. Plötsligt blir en klänning med sammetsrosett och krage det viktigaste i livet. Det blir till Jakt, blod, svett och tårar. Fingrar som smeker frasiga tyger, detaljer som är det VACKRASTE (hur kan någonsin en sko få kallas vackast?), kragar och knappar som är OH så himmelens fantastiska, plagg som plötsligt känns oumbärliga... jag förlorar mej till konsumtionshetsen och får nerver som börjar darra i en dunkande materiell takt. Allt blir till PENGAR. Ge mej pengar. Ge mej saker. Klänningar.
Jag hatar det, hur det lockar fram sådana sidor hos mej. Och ändå.. ändå känns det ju som det känns. Jag ogillar att skämmas för känslor, men de är ju inte riktigt sunda eller naturliga. Eller om de är just det.
Jag vill bo naken i en skog. En annan grej jag vill, i nästa sekund, är att ha små fötter så jag kan köpa secondhandiga skor till mina fötter... de växlande viljorna driver mej till vansinne... 
Trotsar all korrekthet och hänger mej åt Habegäret - är inte detta världens vackraste klänning så säg?
Jordens finaste slags blå, vit tjusig krage, sammetig rosett. "Ser ut att vara ungefär för en treåring på julafton", sa Olivia med skepsis i blicken, men jag älskar den av hela mitt hjärta. Priset var ett hinder, annars vore den min. 999 kronor på Topshop. Köp den i S och vinn mitt hjärta föralltid...
Näe, men ooh, vad vi stod och drog i varsin klänning länge. Klappade dem ömt. Provade. Tittade. Vi stannade på Topshop i sammanlagt säkert två timmar i olika turer, var hela tiden tvungna att gå förbi för att se att de fanns kvar. Tillslut fick vi inse vår fattigdom och vinka hejdå...
Olivias polkagrisdröm i mystiskt gult provrumsljus. 
Ett ensamt snäck-clips kändes ganska oskyldigt att köpa dock! Blott 1,50÷ på Emmaus generösa rea. 
Kragen! Så mjuk och fin. Och en liten knapp som en mjuk pärla mot halsen.
Jag skulle sannerligen vara den bästa modebloggaren. Har ju en så fasligt bra smak! En sådan stil och finess... he he he... ett rostigt skratt som för att släta över, även om jag egentligen är alldeles övertygad om den där förträffliga succémodebloggerskan som bor i mej.
Nu ska jag fortsätta ha lov i Sundsvall vilket innebär lite mindre rosakragade drömdagar. Här är läget sådant att jag borde ta mej i min förbannade rosa krage, dricka lite vatten, daska mina kinder pigga och utföra följande:
• plugga kemi (ett jättesvårt kemiprov väntar på mej)
• plugga fysik (ett jättesvårt fysikprov också! Optik, hallå, vem kan förstå?)
• plugga SO (åå franska-, samt industriella revolutionen, det är ju åtminstone en ton av rolighet i det)
• snickra på ett fett so-beting om Kvinnokampen, grymt roligt ämne förvisso, men ruskigt svårt eftersom att det är lärarfavoriten; en Samarbetsuppgift, så hur jag än bär mej åt så kommer min grupp att sucka missnöjt och skaka på huvudena och vilja annorlunda.
Så man kan inte riktigt ligga på latsidan. Men så heter det ju också SPORT-lov. Ingen ro och ingen vila...
