solrosland

Ja, rubriken talar fullständig sanning. Halleluja, hurra, himmel och pannkaka! Lov!
I mitt hittills-lov har jag varit i Sigtuna och bland annat hunnit med att:

Vakna av doften av nyvarma scones... faktiskt varenda dag ätit långa, goda frukostar. Plus en trevlig brunch med utsikt över ett soligt, grusigt och nyblivet Mars-Stockholm!
Och träffat en gosig och nyfriserad Greta i Stockholm, för första gången på alldeles för länge, men jag hade en dimmig dag och minns inget vidare. Var väl bara grå, såsom jag alltid är. Vi var på String, hon kalasade på en macka. Vi längtade till Hultsfred men jag ska ju inte dit... Olle, Alva, Emily och Sandra anlände och där försvann jag till några moln nånstans. Varför är jag så förbannat mycket som jag är? Hopplös.



Mormorsrutevirkande Olivia kom och hälsade på med pastelliga dunder och brak.
Tyvärr var hon okry från ankomsten och tills vi begav oss hemåt, så vistelsen var ganska sjukdomsmärkt. Jag gjorde mitt allra bästa för att vara en Hygglig Kompis och bistå henne med vad hon behövde i sin nöd - vilopauser, yoghurtar, magvänlig mat, lugn och ro, öppna fönster, stängda fönster, ett lunkande tempo, men det hjälper ju inte så värst när man bara vill vara sjuk HEMMA. Den lilla stackaren, men hon gjorde det bra, med tre stapplande maratondagar i Stockholm. Sannerligen en tapper hjälteinsats - när hon borde ha legat under ett fluffigt duntäcke i ett svalt rum, med iskallt vatten, piggelin och egen-mammas-omsorg. Nåväl. En rosettig klänning och bubbelgumsglasögon lyckades hon mellan feberyrorna köpa.



Hon fick en liten fågel åt sina böcker. Jag har en egen i gyllene guld. Helt störttjusiga.

Ja.. det är svårt det här med affärer.
Svårt med det här Att köpa. Att vilja ha. Ord som Unna sig. Det är svårt med vårt modebloggiska samhälle som får sjuka konsumtionsvanor att framstå som fullkomligt normala.
Jag vet inte vad jag ska tycka, och ljuga ska jag ju inte heller göra. Det är inte ett dugg svårt att köpa. Men det är inte heller så svårt att få beska eftersmaker och ett lite nött samvete. Mina materiella lustar vaknar och ställer sej i vägen för mitt förnuft. Plötsligt blir en klänning med sammetsrosett och krage det viktigaste i livet. Det blir till Jakt, blod, svett och tårar. Fingrar som smeker frasiga tyger, detaljer som är det VACKRASTE (hur kan någonsin en sko få kallas vackast?), kragar och knappar som är OH så himmelens fantastiska, plagg som plötsligt känns oumbärliga... jag förlorar mej till konsumtionshetsen och får nerver som börjar darra i en dunkande materiell takt. Allt blir till PENGAR. Ge mej pengar. Ge mej saker. Klänningar.
Jag hatar det, hur det lockar fram sådana sidor hos mej. Och ändå.. ändå känns det ju som det känns. Jag ogillar att skämmas för känslor, men de är ju inte riktigt sunda eller naturliga. Eller om de är just det.
Jag vill bo naken i en skog. En annan grej jag vill, i nästa sekund, är att ha små fötter så jag kan köpa secondhandiga skor till mina fötter... de växlande viljorna driver mej till vansinne...


Trotsar all korrekthet och hänger mej åt Habegäret - är inte detta världens vackraste klänning så säg?
Jordens finaste slags blå, vit tjusig krage, sammetig rosett. "Ser ut att vara ungefär för en treåring på julafton", sa Olivia med skepsis i blicken, men jag älskar den av hela mitt hjärta. Priset var ett hinder, annars vore den min. 999 kronor på Topshop. Köp den i S och vinn mitt hjärta föralltid...
Näe, men ooh, vad vi stod och drog i varsin klänning länge. Klappade dem ömt. Provade. Tittade. Vi stannade på Topshop i sammanlagt säkert två timmar i olika turer, var hela tiden tvungna att gå förbi för att se att de fanns kvar. Tillslut fick vi inse vår fattigdom och vinka hejdå...

Olivias polkagrisdröm i mystiskt gult provrumsljus.


Ett ensamt snäck-clips kändes ganska oskyldigt att köpa dock! Blott 1,50÷ på Emmaus generösa rea.


Kragen! Så mjuk och fin. Och en liten knapp som en mjuk pärla mot halsen.
Jag skulle sannerligen vara den bästa modebloggaren. Har ju en så fasligt bra smak! En sådan stil och finess... he he he... ett rostigt skratt som för att släta över, även om jag egentligen är alldeles övertygad om den där förträffliga succémodebloggerskan som bor i mej.
Nu ska jag fortsätta ha lov i Sundsvall vilket innebär lite mindre rosakragade drömdagar. Här är läget sådant att jag borde ta mej i min förbannade rosa krage, dricka lite vatten, daska mina kinder pigga och utföra följande: 
• plugga kemi (ett jättesvårt kemiprov väntar på mej)
• plugga fysik (ett jättesvårt fysikprov också! Optik, hallå, vem kan förstå?)
• plugga SO (åå franska-, samt industriella revolutionen, det är ju åtminstone en ton av rolighet i det)
• snickra på ett fett so-beting om Kvinnokampen, grymt roligt ämne förvisso, men ruskigt svårt eftersom att det är lärarfavoriten; en Samarbetsuppgift, så hur jag än bär mej åt så kommer min grupp att sucka missnöjt och skaka på huvudena och vilja annorlunda.
Så man kan inte riktigt ligga på latsidan. Men så heter det ju också SPORT-lov. Ingen ro och ingen vila...