solrosland

Maj är prostatacancerns månad. 

Men fortfarande; är förundrad över prostatacancerkampens symbol. Att det är just en mustasch. Lysande.
Alla coola killar har ju mustasch: 


och... tja... alla coola tjejer också:

Vissa av er trogna vet ju om min forna kriminella karriär. Sedan dess har jag nervöst hållt mig i skinnet, de poliserna var inte att leka med. Planterade en fet polisfobi i mej. Men det var alldeles ljuvligt att måla igen. Händerna och kritorna, återseendet skapade ljuv musik och fina melodier.  
Tills dess, och nu ni, håll i hattarna, tills dess, att EN POLISBIL  kom körandes bakom mig. jag svalde hjärtat och tungan och talförmågan och förlamades. Men poliserna vevade ner rutan och visade sig vara av sällsynt hygglig sort. Någon hade ringt om "klotter på stan", men detta var ju inget klotter minsann. Både regnlösligt och som en bonus oerhört klädsamt för de grå gatstenarna. 

Alltså slapp jag och gatorna undan alldeles okonsekvensiga. Hurra för det. Jag firade inte med att själv bege mig till någon snällfestival, för det var en dag lika blyg som en hel odling violer, utan istället genom att sätta mej under körsbärsblommigt träd och... glo. spontant. 

Äsch. Det var allt för stunden. utom en sak, förresten: jag har en ny mobiltelefon utan nummer i, så man får väldigt gärna slänga iväg ett sms med ett avsändarnamn inkluderat, så att jag kan samla på mej några nummer igen. Om man vill alltså. Adjö.

Som en slags fortsättning på förra inlägget; så har vi det ur vädret sen. Så får jag bara lära mig vara femton och stå ut.
När man fyller femton kan man exempelvis få:


♥ En gyllene ram till sin ledsna Amélieiska Michael Sowa-hund.


♥ Efterlängtad Jesusbok och vackraste skorna i mannaminne.


♥ Tjusiga farmorsydda kjolar

♥ chokladciggaretter av fantastisk bloggläsare. Som snappat upp min resultatslösa jakt efter chokladcigaretter. Och som köper det på studs och sänder till mej med fin lapp. så galet.

♥ snäcka att förvara mina skatter inuti.

♥ min högsta önskan; en kappsäck. Som fantastiska Olivia påbörjat ljusblårutig fodring inuti.


♥ fina mods.

♥ världens finaste mustaschkort.

och så lite annat nödvändigt fint bra och viktigt, men ej fotoförevigat.
Och igen; hjärtligt tack! Miljoner tack. Jag har aldrig nånsin känt mej så firad på en födelsedag förr. Så ihågkommen. Och aldrig fått så fina presenter med så mycket fantasi i. hurra för det och er. 

Hej på er. 
Idag har jag vaknat upp till en femtonårig dag för femte gången. 
Och det känns... okej. Men lite svårt att leva upp till. För jag är ju ohjälpligt tolv innerst inne. Hinner inte med mej, växandet, åren som plussas utan att någonting fylls på inuti. Eller så gör det det, men väldigt smygande diskret i sådana fall.
Å. Jag är så dålig på att leva. 

Kvällen innan fjortonde maj var vankig, funderig och himlens vackraste blå.

Och på självaste dagen, om någon bryr sej, så vaknade jag upp, femton år gammal.
Fann ut att klockan var 06:00, och att jag hade allergi i hela huvudet som en pollensirap i tankekorridorerna. Ja, lika bra det. Efter en slumrig timme knackade det på och en skönsång utanför denna värld ljöd i mitt rum. Så fint!
Ja må hon leva i trehundra miljoner år. Min familj trillade in och jag fick en frukostbricka i full blom och en blåvit, sliten koffert med paket inuti. Tillochmed solen strålade in lite försiktigt, där jag satt i min säng, klippte med ögonen och kände mej som o-femton. Skådade fina påskliljor i vas och mamma spelade en spellista hon snickrat ihop till mej, på spotify utanför rummet, fina sånger som lyste upp mitt hjärta - musik har ju en sån där direktverkan på mående och humör ni vet.  

Listan som ljöd hade jag tänkt länka till, men det fungerar inte för tillfället, lite senare kanske.
En mycket snitsig blandning av sånt som påminner om när jag var barn eller yngre, sånt som min mamma tycker mycket om och sånt som jag lyssnat på denna vår. mmmm.

Så var det också:
- en ljuvlig mozzarellamacka
- nya underkläder som hemliga små styrkor innanför klänningen
- kalasklänning såklart

Lite studs mellan rummen och så... kom jag till slut i väg till skolan, i bussen, med två stora kakburkar i ena knäet, en picknickig gammal radio i andra, hatten på huvudet, picknickfiltsfylld kånken på ryggen och så lite badkläder i en påse för sig. Ramlade nerför min gräsliga slänt till skolan, men när jag kom in så var det KNÄPPTYST i varje rum.
Aj aj aj. 
Det innebär inte spännande överraskningskalas, vilket det väl kan verka som för den oinvigde - utan storsamling i matsalen.
Att komma försent dit är inte nådigt, och på sin födelsedag till på köpet! Men valmöjligheterna växte inte på träd, jag fick klä mina kinder i skam och smyga in (från en dörr intill scenen som ALLAS blickar automatiskt klistras vid). 
En inbjuden skånsk gästpredikant höll låda och jag smög. Och medan jag gick in, tog en stol att sätta mej på, så poppade det upp små grattis ur elevskramlet med stolar överallt. Jag kände mej som universums största störningsmoment, inbillade mej hur lärarna uppretat stirrade på mej, som fick alla ur fokus med mitt försenade inklampande; men jag kunde inte hjälpa andras gratulationsvilja för i jissenam, och det var fint iallafall med alla väsande Grattis.
Efteråt samlades vi i klassrummet för en liten genomgång, som inte blev någon genomgång utan en lärares vädjande
- Å SNÄLLA Björk vi kan väl få sjunga för dej? Jag vet att du avskyr det, men för att vi VILL få sjunga för dej, för att vi tycker om dej!.
Jag skämdes och fruktade det värsta:
att hela klassen surmulet skulle sitta kvar i stolarna, och mellanstadie-enligt Tvärvägra sång, tvärvägra resa sig, de gillar ju inte mej! Men katastrofen uteblev. Klart att de flesta inte sjöng, men de mimade, höll god min och jag stod och önskade mej bort. Efter "Vi gratulerar" drog de till med en hjärtlig "Gud dig välsigne" också. Min skola är så fin, vill mej välsignelse. tack. 

Sedan gick allt så fort. Dagen snurrade utan minsta rast.

Jag mottog en vit svan med smultronplanta växande ur den bevingade ryggen. Från Olivia min hjälte, som bar prickig kalasklänning dagen till ära. Fick också lackiga rosettskor i fin kartong. Och tårtlastad cykel, som jag tidigare visat. Sen avbröts vi i öppningen och tvingades springa till badhuset i blåsten för att visa oss simkunniga. Och jag var simkunnig med råge, för jag har ju simmat i min barndom; ni vet, tävlingar och sådant. Är en fisk i sinnet, bentagen går lysande; är en grodas, jag tar mej framåt snabbare än nån annan, men saknar konditionen att orka imponera riktigt fullt ut. Två jättesnygga längder innan jag ligger vid bassängkanten och kippar efter ork. Jag fick en chans att inviga min cirkusprickiga baddräkt. Och en chans att fylla huden med oklädsamt röd färg och klordoft... 

Så blåste vi tillbaks till skolan igen.  
Åt spaghetti, för att utan rast därefter hasta vidare. Syslöjd och sedan tingsrättsbesök på SO:n.
Och det var inte ett milligram skoj utan bara så himla sorgligt, bråk mellan två kvinnor, skilsmässor och hårspray i ögonen, jag tyckte så innerligt synd om båda. tvi.
Men sen var det slut! Slut! Ledighet hurra. Jag och Olivia mötte pappa och Bente i stan. De hade åkt hela vägen från Sigtuna de sötnosarna. Så köpte vi italienska delikatesser och kramades och solen sken! Solen - trots alla mulna prognoser. Gud hör bön!

Killen på det italienska stället var fantastisk, vi fick melon och tiotusen olika skinkor och korvar och sallader och soltorkade tomater och ostar och fina läskeflaskor. Och bestick som inte var i plast. 
Vi sökte upp en solig gräsplätt, vid ån, under ett hukande nygrönt träd, fällde ut vår filt och vår mat och allt kändes.. ja. Roligt gott och trevligt. Inte så femtonårigt, men fint ändå. En torsdagspicknick i solens glans. vi lyste och solen med. trotsade varje prognos. 





Så sjönk solen. Drog väl vidare mot färre och färre och gräsplätter, fjärran oss.
Jag vinkade av Olivia vid hennes buss, och så gick vi till ett varmt café för att paketöppna. Och dela brownie förstås. 


Allt var skrattigt och fint. När vi stegade ut därifrån var klockan åtta och solen sken ännu gult och kvällslågt. magi. Jag fortsatte känna mej triumferande gentemot mulenprognoserna. Kände vinsten i bröstet. ha. 
Missade bussen hem och pappa stoppade mej då i en taxi med tanken att en femtonårsdag är ju inte så ofta. 
Jag pussade pappa och bente adjö och åkte taxi genom soliga stan. Landade hemma, hade fått två blombuketter och praliner! Och tre brev på posten. Kände mej som Madicken med hjärnskakning. Allt var alldeles för fint för mej! Avslutade kvällen med Dom kallar oss mods, melonbitar och mamma. sen blev allt så himla ledset... Men dagen var mycket mycket trevlig.
ja. sådärja.

... men först var det förband och där föredrog vi färska lakritspipor i kvällens sista sol.
sen däremot. Så fantastiskt fint. Så fantastiskt bra. SE HONOM om han snuddar din stad och chansen finns.
Teatern ramade in så gyllene och fint, ridån gled stilla upp och sedan kom bandet upp på scenen, och Lars med sin hatt.
Och jag tände eld i mina handflator med applåderna. Så starka och villiga och lyriska var de!
Det var så ledset alltihop, och det var så skönt med något ledset att vara i. Sjunka i och spegla sej i. Jag filmade lite, så jag har tre gnistriga klipp, som dock mestadels är kolsvarta, och därmed inte så spännande att se på, men stämningen var inte sådan att den inbjöd till displayigt kameraviftande mitt i mörka teatersalongen och sorgsenheten. Det får man ju lov att förstå. Så jag fick ha kameran försiktigt i knäet, filma rakt upp i taket med den lysande displayen mot benen. Men det var magiskt, och jag tänkte klippa ihop något åt er, men Hamlets dator innehar inget lämpligt program åt sådant. Så det får vänta, det är kanske ändå för personligt med kolsvarta klipp. Musik är, för mej och säkert andra, så himla slumpartad. Vad som fångar mej beror så mycket på när jag hör det. I rätt tid, då jag är mottaglig för det, kan jag gilla vadsomhelst. I fel tid, i förra året, hade jag kanske inte alls känt samma, och ni kanske inte känner samma nu, som mej eller som varann, men just nu är Lars bygdén min stjärna och flitigt välsnurrade skiva i min spelare. 
Så svårt att förklara, men det finns nånting som är så bra och laddat och har en sån sprängkraft i mitt bröst, nånting bortom en snitsig mustasch, en ärlig brun blick och alltid hatt, vilka är attiraljer som annars räcker väl för att få mej på fall. Ja men lyssna nu då.
efteråt följde jag med min mamma till nånstans där det dracks lycklig efteråt-öl och jag satt still och beskedligt knäpptyst med en rosa söt alkoholfri drink. Och den var ju föralldel god... men... att se vuxna på krogen är att en bra metod att tappas på allt hopp och all mänsklighets-hyllning i sig.  Men det är tvära kast när man är tonåring människa, för sen viskade lars några fina ord i mitt öra och då genast, tedde sej hemfärden genom majnatten underligt skimrande och framtidisk. nå, stopp nu. sömnen kallar.
Blyg och förälskad hälsning /Björk.

ps. mitt sista vädjanstips: lyssna på hans senaste skiva, family feelings, på spotify. Den är verkligen värd ditt försök, och du är verkligen värd den.

Oj! vilken liten tjej! Blott fjorton. 

Men nu ni, är jag femton. Hurra! Ska studsa iväg till en bra dag nu. Försenad till skolan förstås, min ovana trogen. Puss puss puss! /Femtonåring.

Ett år sedan, och jag var så liten! Så himla liten, och det känns så befriande ljuvligt skönt att kunna känna så. Förändringen. Att jag gått nånstans detta år.

Ja. Jag fyller ju femton år på torsdag.
Femton, 15, Jättestort. obegripligt. Aldrig nånsin mer liten sedan. 16, 17, 18! 

Och jag minns mina födelsedagar precis, hopprepsväder och grusigt, nya ännu vita vårskor, vitsippebuketter på köksbordet, nyväckta blommor i varje backe, en porlande vildsint fors där jag bor, det nya och färska i våren och löftet om hela sommaren framför.
Har älskat att fylla år, älskat att fylla år i just maj. 

Men detta år... jag kan inte hjälpa att det ändå bara känns som att nej, nej, nej.
Det kanske är lite extra nej-effekt på grund av att jag är en så överdriven födelsedagsfirare. De flesta andra jag känner är mer vuxet dämpade... men inte jag, näe. Utom i år, jo. Alla mänskor studsar inte runt som spralliga sprickfärdigt förväntansfulla ballonger dagarna innan sina bemärkelsedagar... vad jag vet, i varje fall. Men om man brukar göra det så blir detta en så skarp kontrast. Jag vill inte fylla år utan promenader med Lotta vid vårt hemliga ställe, innan. Inte utan att låta Ted Gärdestad locka fram allt mitt vemod, inte utan att gå runt i majkvällarna innan och andas, och tänka, och hinna minnas.


maj har alltid varit min ledsnaste och tänkigaste månad.
Nu är den bara just ledsen och jag minns inte ett dugg. Det brukar ju vara precis i dessa dar som jag slungas tillbaks till när jag var åtta nio tio elva. Som åren anfaller mej. Som jag själv anfaller mej. och jag vill ju ha det så.


Födelsedagstabell, 090510. 
Vilja: 0,000001 ungefär.
Längtan: se ovanstående.  
Önskefrukost: lite uppfriskande kiss skulle sitta fint. 
Önskemiddag: men ingeeeeen.
Önskelista: saker? säg det inte ens. Brrr.
Önskeväder: struntar väl jag i, jag trivs bra under mitt täcke, må regnet piska sundsvall i bitar. 
Jag vill skjuta födelsedagen till månen, fylla år i december, eller aldrig fylla år alls. Och alldeles speciellt inte femton. Har inte den glädjen i mej som jag tycker att en födelsedag rimligen ska omringas av.

So how have you been
heard you where in town last weekend
Say how's Stockholm this time of year
Do you still write
down your deamons through the night
do you still bake you Carrot Cakes

Sorry I haven't written lately but
I've never been good with pens
and I am pretty sure that I am not your only friend
But I just want to say Hi
Björk are you lonely tonight
do you still cry yourself to sleep

But sometimes in my strangest dreams I see you apear
the most disturbing feeling you are far away but still near
Saying "Kasta aldrig tjurar på päron i bås och kasta aldrig päron på tjurar i påse"

I just want to check in
is fall still your favourite season
You used to love when trees turned red

And if you still fear winter I hope they're not as cold as they where back then 
and if so I'll warm you by your kitchentable and hold your hand saying
Björk please don't cry
I'd struck your hair and sing you through the night
we could rent Amelie Poulin.

But sometimes in my strangest dreams I see you apear 
the most disturbing feeling you are far away but still near 
Saying "Kasta aldrig tjurar på päron i bås och kasta aldrig päron på tjurar i påse".

Text och video stulet direkt från min fina, fantastiska, ljuvliga och bedårande Fann.
Som jag saknar. Vilket verkar vara det enda jag ägnar mej åt nu för tiden. Att sakna och bakåtsträva och romantisera allt utom precis just nu:et som jag skulle vilja spola förbi snabbt snabbt snabbt. Men det var ju så.
finare förr.