solrosland

Kvällen innan fjortonde maj var vankig, funderig och himlens vackraste blå.

Och på självaste dagen, om någon bryr sej, så vaknade jag upp, femton år gammal.
Fann ut att klockan var 06:00, och att jag hade allergi i hela huvudet som en pollensirap i tankekorridorerna. Ja, lika bra det. Efter en slumrig timme knackade det på och en skönsång utanför denna värld ljöd i mitt rum. Så fint!
Ja må hon leva i trehundra miljoner år. Min familj trillade in och jag fick en frukostbricka i full blom och en blåvit, sliten koffert med paket inuti. Tillochmed solen strålade in lite försiktigt, där jag satt i min säng, klippte med ögonen och kände mej som o-femton. Skådade fina påskliljor i vas och mamma spelade en spellista hon snickrat ihop till mej, på spotify utanför rummet, fina sånger som lyste upp mitt hjärta - musik har ju en sån där direktverkan på mående och humör ni vet.  

Listan som ljöd hade jag tänkt länka till, men det fungerar inte för tillfället, lite senare kanske.
En mycket snitsig blandning av sånt som påminner om när jag var barn eller yngre, sånt som min mamma tycker mycket om och sånt som jag lyssnat på denna vår. mmmm.

Så var det också:
- en ljuvlig mozzarellamacka
- nya underkläder som hemliga små styrkor innanför klänningen
- kalasklänning såklart

Lite studs mellan rummen och så... kom jag till slut i väg till skolan, i bussen, med två stora kakburkar i ena knäet, en picknickig gammal radio i andra, hatten på huvudet, picknickfiltsfylld kånken på ryggen och så lite badkläder i en påse för sig. Ramlade nerför min gräsliga slänt till skolan, men när jag kom in så var det KNÄPPTYST i varje rum.
Aj aj aj. 
Det innebär inte spännande överraskningskalas, vilket det väl kan verka som för den oinvigde - utan storsamling i matsalen.
Att komma försent dit är inte nådigt, och på sin födelsedag till på köpet! Men valmöjligheterna växte inte på träd, jag fick klä mina kinder i skam och smyga in (från en dörr intill scenen som ALLAS blickar automatiskt klistras vid). 
En inbjuden skånsk gästpredikant höll låda och jag smög. Och medan jag gick in, tog en stol att sätta mej på, så poppade det upp små grattis ur elevskramlet med stolar överallt. Jag kände mej som universums största störningsmoment, inbillade mej hur lärarna uppretat stirrade på mej, som fick alla ur fokus med mitt försenade inklampande; men jag kunde inte hjälpa andras gratulationsvilja för i jissenam, och det var fint iallafall med alla väsande Grattis.
Efteråt samlades vi i klassrummet för en liten genomgång, som inte blev någon genomgång utan en lärares vädjande
- Å SNÄLLA Björk vi kan väl få sjunga för dej? Jag vet att du avskyr det, men för att vi VILL få sjunga för dej, för att vi tycker om dej!.
Jag skämdes och fruktade det värsta:
att hela klassen surmulet skulle sitta kvar i stolarna, och mellanstadie-enligt Tvärvägra sång, tvärvägra resa sig, de gillar ju inte mej! Men katastrofen uteblev. Klart att de flesta inte sjöng, men de mimade, höll god min och jag stod och önskade mej bort. Efter "Vi gratulerar" drog de till med en hjärtlig "Gud dig välsigne" också. Min skola är så fin, vill mej välsignelse. tack. 

Sedan gick allt så fort. Dagen snurrade utan minsta rast.

Jag mottog en vit svan med smultronplanta växande ur den bevingade ryggen. Från Olivia min hjälte, som bar prickig kalasklänning dagen till ära. Fick också lackiga rosettskor i fin kartong. Och tårtlastad cykel, som jag tidigare visat. Sen avbröts vi i öppningen och tvingades springa till badhuset i blåsten för att visa oss simkunniga. Och jag var simkunnig med råge, för jag har ju simmat i min barndom; ni vet, tävlingar och sådant. Är en fisk i sinnet, bentagen går lysande; är en grodas, jag tar mej framåt snabbare än nån annan, men saknar konditionen att orka imponera riktigt fullt ut. Två jättesnygga längder innan jag ligger vid bassängkanten och kippar efter ork. Jag fick en chans att inviga min cirkusprickiga baddräkt. Och en chans att fylla huden med oklädsamt röd färg och klordoft... 

Så blåste vi tillbaks till skolan igen.  
Åt spaghetti, för att utan rast därefter hasta vidare. Syslöjd och sedan tingsrättsbesök på SO:n.
Och det var inte ett milligram skoj utan bara så himla sorgligt, bråk mellan två kvinnor, skilsmässor och hårspray i ögonen, jag tyckte så innerligt synd om båda. tvi.
Men sen var det slut! Slut! Ledighet hurra. Jag och Olivia mötte pappa och Bente i stan. De hade åkt hela vägen från Sigtuna de sötnosarna. Så köpte vi italienska delikatesser och kramades och solen sken! Solen - trots alla mulna prognoser. Gud hör bön!

Killen på det italienska stället var fantastisk, vi fick melon och tiotusen olika skinkor och korvar och sallader och soltorkade tomater och ostar och fina läskeflaskor. Och bestick som inte var i plast. 
Vi sökte upp en solig gräsplätt, vid ån, under ett hukande nygrönt träd, fällde ut vår filt och vår mat och allt kändes.. ja. Roligt gott och trevligt. Inte så femtonårigt, men fint ändå. En torsdagspicknick i solens glans. vi lyste och solen med. trotsade varje prognos. 





Så sjönk solen. Drog väl vidare mot färre och färre och gräsplätter, fjärran oss.
Jag vinkade av Olivia vid hennes buss, och så gick vi till ett varmt café för att paketöppna. Och dela brownie förstås. 


Allt var skrattigt och fint. När vi stegade ut därifrån var klockan åtta och solen sken ännu gult och kvällslågt. magi. Jag fortsatte känna mej triumferande gentemot mulenprognoserna. Kände vinsten i bröstet. ha. 
Missade bussen hem och pappa stoppade mej då i en taxi med tanken att en femtonårsdag är ju inte så ofta. 
Jag pussade pappa och bente adjö och åkte taxi genom soliga stan. Landade hemma, hade fått två blombuketter och praliner! Och tre brev på posten. Kände mej som Madicken med hjärnskakning. Allt var alldeles för fint för mej! Avslutade kvällen med Dom kallar oss mods, melonbitar och mamma. sen blev allt så himla ledset... Men dagen var mycket mycket trevlig.
ja. sådärja.