solrosland

Igår var jag femton år och det kändes märkligt.
Eftersom jag inte träffade mödra/brödradelen av min familj på självaste Födelsedagen, mer än på morgonkvisten, så skulle vi äta en födelsedagsmiddag. För att slutgiltigt känna i oss att födelsedagen var ur vägen... eller för att ha trevligt. eller för att, jag vet inte. En middag var det iallafall, i min födelsedags namn. Alla anledningar att äta getostiga rödbetor ska man ju fånga.
Jag hade blivit hemmavid dagen lång och inte som plikten säger, i skolan. inledde femtonårsskapet med en dånande allergichock nämligen. Blek svag och snuvig med en hals som kändes som ett öppet sår.
Men när skaldjurspaellor, Lars Bygdénar och rödbetor kom på tal så gömde jag allergin innanför en klänning, rougerosiga kinder och duktigt skådespel och så gick vi till Saffran och åt mat. När faten var tomma sa min mor och jag Adjöss till mina bröder för att gå på konsert med varann. Och lyssna till denna man:

... men först var det förband och där föredrog vi färska lakritspipor i kvällens sista sol.
sen däremot. Så fantastiskt fint. Så fantastiskt bra. SE HONOM om han snuddar din stad och chansen finns.
Teatern ramade in så gyllene och fint, ridån gled stilla upp och sedan kom bandet upp på scenen, och Lars med sin hatt.
Och jag tände eld i mina handflator med applåderna. Så starka och villiga och lyriska var de!
Det var så ledset alltihop, och det var så skönt med något ledset att vara i. Sjunka i och spegla sej i. Jag filmade lite, så jag har tre gnistriga klipp, som dock mestadels är kolsvarta, och därmed inte så spännande att se på, men stämningen var inte sådan att den inbjöd till displayigt kameraviftande mitt i mörka teatersalongen och sorgsenheten. Det får man ju lov att förstå. Så jag fick ha kameran försiktigt i knäet, filma rakt upp i taket med den lysande displayen mot benen. Men det var magiskt, och jag tänkte klippa ihop något åt er, men Hamlets dator innehar inget lämpligt program åt sådant. Så det får vänta, det är kanske ändå för personligt med kolsvarta klipp. Musik är, för mej och säkert andra, så himla slumpartad. Vad som fångar mej beror så mycket på när jag hör det. I rätt tid, då jag är mottaglig för det, kan jag gilla vadsomhelst. I fel tid, i förra året, hade jag kanske inte alls känt samma, och ni kanske inte känner samma nu, som mej eller som varann, men just nu är Lars bygdén min stjärna och flitigt välsnurrade skiva i min spelare. 
Så svårt att förklara, men det finns nånting som är så bra och laddat och har en sån sprängkraft i mitt bröst, nånting bortom en snitsig mustasch, en ärlig brun blick och alltid hatt, vilka är attiraljer som annars räcker väl för att få mej på fall. Ja men lyssna nu då.
efteråt följde jag med min mamma till nånstans där det dracks lycklig efteråt-öl och jag satt still och beskedligt knäpptyst med en rosa söt alkoholfri drink. Och den var ju föralldel god... men... att se vuxna på krogen är att en bra metod att tappas på allt hopp och all mänsklighets-hyllning i sig.  Men det är tvära kast när man är tonåring människa, för sen viskade lars några fina ord i mitt öra och då genast, tedde sej hemfärden genom majnatten underligt skimrande och framtidisk. nå, stopp nu. sömnen kallar.
Blyg och förälskad hälsning /Björk.

ps. mitt sista vädjanstips: lyssna på hans senaste skiva, family feelings, på spotify. Den är verkligen värd ditt försök, och du är verkligen värd den.