sammetspaus
Hej, bryter tystnaden som härskat här ett tag.
Igår kom jag till Sundsvall efter praoig Stockholmsvecka. Om den hade en färg var den blå. Bara så sorgsen.
Men i måndags kväll träffade jag Julia. Och hon hade täta ögonfransar, vackraste ögonbrynen jag mött, skratt i hela ansiktet, räv(med ä, läs rätt)färgat hår, största sammetsfamnen och vi pratade med mycket stora gester. Drack milkshake och åt fudgekaka som förlorat sin fudge.
Och promenerade sen. Stockholm är så fint när det är mörkt, bara lampor lyser och vattnet glittrar och trängseln skingrats. Genom gamla stan. Och ännu längre. Någon ropade ITALIANO efter mej, och en annan trodde jag var från marocko. Inte bara det, utan FIN från marocko dessutom, så jag fick ett mål gratis mat. "Han ger aldrig gratis", viskade hans med-kock imponerat... är livsfarligt lättsmickrad&-lurad. Klockan var tio och Julia var ett viktigt sällskap för jag är det naivaste lilla bytet som finns att tillgå för hungriga mördare. Vilket han kanske inte var, men om han vore. Sen flydde vi utan att tacka. Himlen var mörk och vi promenerade lite till. Bara till nästa station. Och nästa, helst. Moster i nattlinne som till sist ringde med ängslig röst, och så en hård kram och adjö. Och löfte om att snart ses igen, men somliga geografiska hinder finns.
Och Julia är den vackraste jag vet:
Och vackra människor omger man sig ju gärna med. Synd att tåg till Småland är så dyra.
Känner mej tämligen o-inspirerad. Adjö.
Igår kom jag till Sundsvall efter praoig Stockholmsvecka. Om den hade en färg var den blå. Bara så sorgsen.
Men i måndags kväll träffade jag Julia. Och hon hade täta ögonfransar, vackraste ögonbrynen jag mött, skratt i hela ansiktet, räv(med ä, läs rätt)färgat hår, största sammetsfamnen och vi pratade med mycket stora gester. Drack milkshake och åt fudgekaka som förlorat sin fudge.
Och promenerade sen. Stockholm är så fint när det är mörkt, bara lampor lyser och vattnet glittrar och trängseln skingrats. Genom gamla stan. Och ännu längre. Någon ropade ITALIANO efter mej, och en annan trodde jag var från marocko. Inte bara det, utan FIN från marocko dessutom, så jag fick ett mål gratis mat. "Han ger aldrig gratis", viskade hans med-kock imponerat... är livsfarligt lättsmickrad&-lurad. Klockan var tio och Julia var ett viktigt sällskap för jag är det naivaste lilla bytet som finns att tillgå för hungriga mördare. Vilket han kanske inte var, men om han vore. Sen flydde vi utan att tacka. Himlen var mörk och vi promenerade lite till. Bara till nästa station. Och nästa, helst. Moster i nattlinne som till sist ringde med ängslig röst, och så en hård kram och adjö. Och löfte om att snart ses igen, men somliga geografiska hinder finns.
Och Julia är den vackraste jag vet:
Och vackra människor omger man sig ju gärna med. Synd att tåg till Småland är så dyra.
Känner mej tämligen o-inspirerad. Adjö.
ORDET ÄR DITT:
skrivet av joanna
fint
skrivet av Emma ska bestämma
underbart med sammetsfamn!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: