solrosland

Vaknade.
Tittade på klockan som skoningslöst talade om att jag hade Försovit mej. Vred mej åt andra hållet. Rätade ut tårna. Steg MOTVILLIGT upp och blickade ut över en mörkgrå 08:46-stad utanför mitt fönster. 
Fiskade upp en tidning från hallmattan, läste om Peter Jöback, hällde fil i en tekopp, skakade ut frostiga hallon på filen, kanelade kanel på hallonen. 


Åkte buss
det regnade mot rutan
och alla löven blev en lövgröt
och inte nånstans en tillstymmelse till snö

hoppade av vid Hållplats Sjukhuset. Gick till barn&ungdomsmottagningen, uppgav namn, psykolog, träfftid samt personnummer till en kvinna i en lucka. Väntade i väntrummet. Och det känns alltid lite spänt just på bup, inte som att gå till tandläkaren precis, för ibland sitter så otröstligt ledsna människor där, som utövar Familjekrig eller aldrig slutar gråta eller ligger apatiska.
Men just denna dag var det bara en till synes ganska glad lågstadiepojke och jag. Och jag blev raskt uppfångad och vandrade uppför trappor till ett rum där jag satt i en timme. Inte hundraprocent helhjärtat. Hittade plötsligt spännande trådar i kappan och enkronor i fickan att fästa uppmärksamheten vid. Kom inte närmre mej men det kanske han gjorde. Vid timmens ände gick jag trapporna igen, fast nerför. Till regnet och en hållplats utan buss i. 
Det kom en gullig dam och gjorde mej sällskap, jag lyfte på väskan och beredde henne bänkplats, hela hon sken upp. Sen tittade hon på mej en stund och jag tittade på mina skor. Och hon sa till slut "Å vad du är fin! Du ser ut som en riktig docka, det gör du". Docka??? Varför sa hon inte rockstjärna?! 

sen kom bussen, och vi åkte. Jag satt längst bak, målade på läppstift, bussen krängde och läppstiftet med den.
Pappa mötte mej på stan, han hade mellanlandat i Sundsvall och var lunchdejtsredo.
Så vi gick till tant anci & fröken sara. De har en ljuv tapet, hallon i vattnet och gudomlig tortellini:


Kaffe på maten.



Sedan hejdåkram. Lövgrötshemfärd.
Och så en evighetseftermiddag i pluggångestens tecken (och märk väl: pluggångestens... inte pluggandets). 








förtvivlad paus att slita hår i

 

 

 

 

 

 

Kram /Björk.

till er:


till mej: öppna fönstret, släcka lampan, önska sömn.

andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".

andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow". 

---

Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaan!"

Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet, 
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna, 
är 

"tjo!"

---

andas är att lägga sig ner över 
skrivbordet och be chefen massera 
ens innanlår. 

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

"blåbärsdag!"

---

Av Bob Hansson, vilt citerad av mej, men med varm värme och djup beundran. oduglig, men ändock: bildkälla.

Fredagsvideon: för att fortsätta på den inslagna en-video-om-dan-vägen. Denna följer samma tema som gårdagens genom att vara en gammal favorit, från våren 08 tror jag. Men fortfarande fin.
Jag har börjat min fredag med den värdighet en fredag bör börjas med; drömtårtsfrukost tillsammans med Edgar, och nu ska jag fortsätta i samma kak-anda genom att åka till Olivia för att ordna oktobers piffigaste kakkalas. 

Klipp som dessa gör mej gråtfärdig och skjutsar mej tillbaka till ändhållplatsen - jag vet inte exakt när jag slutade, december 2007 kanske, att varje dag efter skolan sitta i TIMTAL och titta på alla små The Ark-filmer som youtube serverade. Intervjuer med Ola, skramliga livemobilklipp och snygga musikvideos. Var trasig och grå efter skolan men tittade och tittade och tittade och lagades sakta men säkert. Det finns ju ingenting finare än The Ark. Ingenting stoltare, ingen vackrare muskel för den som är ensam och rädd och blir spottad i håret varje gång hon går på stan.
Ola Salo for president.

Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den

Och om ni tycker jag är tidernas tjatigaste så... ja, det låter som en tråkig sak att ägna sig åt. Att tycka att jag är tjatig. Men eftersom det i min bekantskapskrets visat sig råda sällsynt dålig Ollebildning så tar jag på mej uppdraget att bilda er. Min vänligaste hälsning /Björk.

Åh. Skolan är ett ständigt tryck över bröstet. 
Och jag är visst lika fruktansvärt usel på att hantera det som i sexan sjuan åttan.
I ärlighetens namn känns det nästan som det växt sig större. Det sedvanliga gamla ofokuserade dammet har beblandats med FLER FJÄRILAR, mer hjärta, mycket mer av nåt blått. Och så ledsen.
Jag önskade att Pressen och Blott Ett År kvar -faktumet i nian skulle få det att lätta, tämja en Fjäril av Okoncentration och lämna åt mig en smula fokus.
Men jag kryper fortfarande bara ihop på min säng. Tittar i böckerna ibland, men förgäves, så jag blir dålig på att fortsätta försöka. Överstrykningspennor till ingen nytta. Fem böcker hemsläpade från skolan till ingen nytta.
Jag känner mej besegrad. Det är svårt att förklara hur jag inte klarar något som är så lätt.
---
Men jag reser mej på morgnarna, går till skolan genom frosten. Med nyvaken sol i ryggen och musik ur fickan och väl där gör jag vad jag ska. Ungefär. Men när jag kommer hem är min energimätare på minus. Då vill jag bara sova. Bara! Inte lyssna på Olles ljusa röst, inte lära mig vika origamiklänningar. Inte laga en fin middag, inte se på trygg film, inte läsa en älsklingsbok, inte städa, höra av mig, Vara Vän. Inte skriva brev, promenera, simma, gå på yoga, leta dragspel på loppis, ta ett limebad, inte drömma en dröm, inte tänka en tanke. 
Känner att jag saknar balansen. Gode Gud. Må måndagens sjukhusbesök ge resultat.