... jag kunde svalt en ocean, för att va först i dina tankar
Och jag är visst lika fruktansvärt usel på att hantera det som i sexan sjuan åttan.
I ärlighetens namn känns det nästan som det växt sig större. Det sedvanliga gamla ofokuserade dammet har beblandats med FLER FJÄRILAR, mer hjärta, mycket mer av nåt blått. Och så ledsen.
Jag önskade att Pressen och Blott Ett År kvar -faktumet i nian skulle få det att lätta, tämja en Fjäril av Okoncentration och lämna åt mig en smula fokus.
Men jag kryper fortfarande bara ihop på min säng. Tittar i böckerna ibland, men förgäves, så jag blir dålig på att fortsätta försöka. Överstrykningspennor till ingen nytta. Fem böcker hemsläpade från skolan till ingen nytta.
Jag känner mej besegrad. Det är svårt att förklara hur jag inte klarar något som är så lätt.
---
Men jag reser mej på morgnarna, går till skolan genom frosten. Med nyvaken sol i ryggen och musik ur fickan och väl där gör jag vad jag ska. Ungefär. Men när jag kommer hem är min energimätare på minus. Då vill jag bara sova. Bara! Inte lyssna på Olles ljusa röst, inte lära mig vika origamiklänningar. Inte laga en fin middag, inte se på trygg film, inte läsa en älsklingsbok, inte städa, höra av mig, Vara Vän. Inte skriva brev, promenera, simma, gå på yoga, leta dragspel på loppis, ta ett limebad, inte drömma en dröm, inte tänka en tanke.
Känner att jag saknar balansen. Gode Gud. Må måndagens sjukhusbesök ge resultat.
Det är inte hopplöst. Det kan bara bli bättre. Kram på dig!
du får gärna sova här
Åh, kära Björk... mitt hjärta värker för dig. Väl medveten om att jag nu sticker ut hakan rejält, vill jag bara säga följande:
Du är bara en katalysator -- inte själva problemet!
Genom dig och det du upplever, syns problemen i din skolmiljö (och det säger jag av erfarenhet). Detta handlar alltså om DEN och det är DÄR åtgärderna egentligen borde sättas in.
Varm och uppmuntrande kram!!!
Jag såg reprisen på debatt idag. Ola är fantastisk!
Du får tro vad du vill.
Men jag förstår det du säger eftersom det är det precis samma sak för mig.
En kommentar som inte har med just det här inlägget att göra.
Jag ville bara säga tack för den fina dedikationen i poesiboken jag fyndade. Jag blev väldigt glad och stolt över den.
Att du skrev den när du var tolv tycker jag är lite knäckande faktiskt. Fantastiskt begåvat!
Kram
/G
Björkis, ibland önskar jag att jag kunde åka upp till dig, stoppa dig i min ficka och sedan låta dig bara vara i här. Så skulle du få sova när du vill, äta vindruvor i soffan, glo på film och mysa när regnet öser ner. Sen hade vfi kunnat prata när du fick lust men mest bara ha det fint, promenera i höstlöven, äta bullar som vi värmer i ugnen, dricka the och strunta i måsten. Som skola och att äta middag.
Jag har aldrig önskat mig ett småsyskon, ajg trivs så bra med att vara minst. Men ibland trillar man över små flickor som får systerhjärtat att bli varmt. En sån flicka är du Björkis.
Massa kram
Läste ditt fina inlägg om när du såg Olles konsert, jag hade precis samma känsla fast jag stog i sthlm med min pappa, hsde snott hans skivor lång innan och memorerat vaarje text och varje melodi, jag hade missat så många konserter tidigare och hans texter och sång har funnits med i hela min barndom ända tills nu, sjutton, snart arton år senare. Det allra finaste med konserten, var hans svårigheter, att få ut allt det han ville säga, han ville säga så mycket, men kunde inte, låttexterna var delvis svåra att komma ihåg, så han vände mikrofonen mot publiken och vi sjöng, vi sjöng allihopa och jag grät, det var en så stor klump av gemenskap i halsen och det var helt fantastisk. något jag aldrig glömmer. Min favorit, min trasiga hjälte i sorgsna stunder. Åh, ja blir så bubblig när jag pratar om det! vlle bara att du skulle veta.
