jag är dina drömmar

Det här är Olle Ljungström:

Och det här är min relation till honom:
1. Han har varit i bakgrundsmusik i mitt liv sen jag föddes, men 2006 slog mitt Inriktade Musikintresse ut i blom. Smulan mer medveten. Blev en flitig skivtjuv med mina föräldrars skivbacker som främsta brottsplats. Struntade i de flesta... som inte var Jakob Hellmans, Lars demians... ja, eller Olles.. 
När jag var på skattjakt i mitt rum häromdagen fann jag skrivböcker fyllda utav, sida upp och sida ner;
Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.

2. Texthäftena var* mina käraste. *är ännu.
Och han var inte riktigt i ropet då - snarare misstänkt halvdöd,
men så släpptes ju en ny skiva i våras och i samma slag tändes tusen förväntningar i mej.
Mycket riktigt så återfanns hans namn på festival efter festival innan sommaren tog vid. Och samtidigt fick hela Sverige förfasa sig över vårens dokumentär. Höjden av eländighet, sa dom, men jag blev motströms och ohjälpligt bara blixtkär.

Och så fortsatte han med att bryta fötterna; landa i rullstol och bli högst Aktuell och Levande
- och därmed sätta mitt hjärta i jubel.
Jag rev ur skivrecensioner ur tidningarna och målade hjärtan intill hans namn på varenda festivalaffisch. - För stillsam rumslyssning i all ära, men han har något magnetiskt och jag kände att jag närmade mej en mycket djup och gammal längtan.
3. typ att ÄNTLIGEN få se och själv beskåda och behöra, beröras.



Så vet jag inte vad som hände.  Jag förlorade möjligheter att gå på de festivaler jag tänkt.
Mitt sista hopp stod till Storsjöyran, men tre dagar med höghastighetshjärta innan starten så sa pappa
"Ska vi åka till Berlin?". Mitt hjärta gick itu. Jag kunde omöjligen välja mellan dessa två. Men av pappa&jag-relationiga skäl så valde jag ändock Berlin. Efter en natts förtvivlad gråt och itusågning.

Så blev det höst och svalt i både luften och mej.



Men i fredags spelade han på Katalin i Uppsala. Och jag var visst också där.
För att övervinna tjugoårsgränsen gick jag i sällskap med min fader. Han mötte mej med, dagen till ära, tjusig ring på fingret och kvällssolen sken varmt. Uppsala visade oss en ljummen kvällsfamn.
Olle skulle bestiga scenen 21:00, vi var där 19:00 och de två mittemellaniska timmarna har jag förträngt,
Vet bara att jag de sista väntiga minuterna satt på scenkanten och väntade med högsta pulsen.

Plötsligt gjorde bandet entré och strax uppenbarade sig en fin man i röd trasig polotröja bredvid scenen.
Applådregn tills han steg upp. Jag stod mitt under mikrofonen, kunde nudda hans fot, kunde dricka av hans vin.
Kunde ha svimmat. Dött. 
Han var röd och trasig men med fantastisk studsighet i behåll. Inledde med Förgiftad man
man går en stund på jorden
vankar fram, en stund på jorden
men jag är och förblir; en förgiftad man, jag är och förblir en förgiftad man

Dansade stiligt med sin käpp-kompanjon och såg i allra högsta grad förgiftad ut
- Tycker ni att jag har.. Bra Käppföring? Tycker ni att jag har det?
med magiska rösten. Å det tyckte vi. 

- Det är nåt underligt... jag vill bara BERÄTTA nånting för er... lära er... ni är såna mysfinaroliga männi..

Han slutade prata mitt i sina meningar.
- Allting jag säger, säger jag för första gången. Det är väldigt svårt..

kanske det, men det gjorde magiskt och nära mellansnack i varje fall

Tröjan tappades och tempot steg och han hamrade med sin fågelprydda käpp
- Mera rödvin, kan nån ge mej lite till vin?
Och ett explosivt trummande med käppen, krossande av vinglas med käppen.
Flitigt spexande, flashade skrattgropar och en sån lättnad i att han stod där och fanns.
Och plötsligt fick min fader agera assistent och hålla såväl krycka som vinglas. Jag var inte sen att greppa glaset och dricka, såklart. I efterhand är dock anledningen och vettigheten i det hela lite diffus... som bevakad yngsta yngling på stället. Nä, men vinet var gott och vi har druckit ur samma glas.
Hela låtlistan var oklanderlig, jag saknade bara Nitroglycerin. Och att han hade fortsatt natten igenom
för han är
mmmm. Allt! Vackrast.  
Jag skulle kunnat stå stadig, nå, men dansig och trogen natten igenom om chansen skänkts.
Och närheten! Trängseln framför scenen. Allas ölflaskor på prydlig rad på scenkanten.
Blott EnMeters-avstånd till elektriska Olle som avfyrade magisk låt efter magisk låt.
Med fantastisk allsång i alla refrängsbörjorna. Ingenting fjantigt återhållsamt: hela rösten UT ur kroppen under Jag och min far.

- den här handlar om Ulf Lundell...
Sen sa han något förbjudet, ociterbart och fortsatte med att spela Det betyder ingenting = succé!
Helt ljuvligt under Morotsman och Nåt för dom som väntar.
Men så pang spelade han Svenskt Stål. Jag blev ledsen dels för att mycket tydde på att det skulle vara den sista, och dels för att jag ogillar låten. Ett ovärdigt slut.

Men mitt nånstans däri
så hände något
och vi dansade mittemot varann med evighetsögonkontakt
tills han dansade närmare och sträckte ut sin hand och vi var i en blick som ville känna varandras händer
men mitt i förvandlades till
SkaInteViDansaIstället?
, och så studsade jag med nyfödd spänst upp på scenen
och dansade
med Olle.
Hans hand i min, händer, hjärta, och det går kanske inte till historien som den vackraste mest taktpliktiga dansen, ty han var ju både full och handikappad och jag var kär, men det var Den Hjärtligaste och jag var väldigt inuti den.

Till slut, efter en halvdan halvpiruett (men jag var blott några tröj-MILLIMETRAR från hans riktiga hjärta) skrattade jag ihop i en ynklig hög, plötsligt påmind om publiken, och han kramade av mej och jag flög ner med fjäderfötter.
Danstempot höjdes bland min medpublik och applåderna förlängdes och Olle tackade,
sa att det nog visst var första gången han dansat på två-tre år. Med ett skratt. Med en nära blick.

Och jag har dansat med den vackraste mannen jag vet, och jag har hans kryckslagna vinskärvor i fickan, för jag är femton år. Sen åkte vi hem genom skogen i världens finaste Citroën, för pappas motto är att man ska Färdas med Flärd, och just innan jag smällde igen bildörren hörde jag en rökande students muttrande replik
- Vilket jävla flyt, att få dansa med olle och åka hem i den bilen, då har man fan allt

- och mitt hjärta kände knappast att protestera just då. Jag hade allt.



Sista diktsamlingschansen


Lördagsgoddag!
Det har varit diktsamlingsauktionstider ett tag. Vilket slutade i att Heja Abbe vann i min blogg och Anders Gabrielsson i mammas. Gratulerar! Särskilt till Abbes pappa som fick boken cirka 2150 kronor billigare än stackars Anders. 

Men nu. Ni var ju så många som ville ha den.

Och jag vet att ni inte kunde, vet att vilja inte kan mätas i en auktion. Jag tyckte mig använda den rättvisaste metoden, att den som bjuder högst får den. Men det är ju givetvis inte särskilt rättvist det heller.

Lotteri är väl inte den ultimataste ur rättvistesynpunkt det heller - men pengars o-/existens spelar inte in, åtminstone. Därför tänker jag nu lotta ut en bok.
Och till alla er som suckar och tänker att
"ååå, hon har ju sagt att böckerna är slut, gud i himlen vad hon luras och ljuger, och stackars Anders och Heja Abbe som betalat så dyrt, kan hon inte ge sig, den förljugna saten":
Ja! Förlåt! Jag hade bara två böcker.
Men
jag har även tre egna böcker: 1. en feltryckt Bumbs poesi-första-originalupplaga, 2. en ny korrekt version och 3. en ny korrekt version som Lars Winnerbäck skrivit i. Behöver jag alla dessa egna exemplar? Nej, såklart inte. Så jag lottar ut det neutralaste, mest rättryckta exemplaret av dessa. För att pengar inte ska få det allra sista ordet. 

Jag skriver upp namnen, stoppar dem i min svarta hatt och drar vinnaren på måndagkväll 20:00, så om du vill ha den är det en god idé att ha anmält intresse innan dess. Och anmälan görs genom att skriva namn + mejladress i kommentarsfältet.
Så. Mitt rättvisaste möjliga.
Vilka vill vara med? 

RSS 2.0