Nyårsafton 2010 tittar tillbaks

Åh, 2010 smakar på pricken som Päron-&-krusbärs-Loka för mej. Det var ett konstigt år, och ett alldeles fantastiskt år, präglat av nya saker, nya smaker och nya städer. Och synthpop!





VÅREN,
inleddes i moll och minusgrader. Min lilla familj sprack i en till söm och den värken la sej tillrätta i min mage. Beslutens vår! Sista våren i nian! Våren då lärarna vill se eleverna spurta. Tid för kraftprov och final. 
Samtidigt trodde ingen på just mej, och sa det rakt ut:
- tror du gräset är grönare nån annanstans? Hur ska du börja sova gott i Stockholm när du inte kan sova gott här? Hur ska du börja vakna i tid? Hur ska hyran betalas?
Jag trodde förresten inte på mej själv heller, var så färdig med högstadiet, frusen och blind, gick aldrig upp på morgnarna men åkte 4:ans buss en gång i veckan för att hitta min framtid på sjukhuset. Finpsykologen D skulle hjälpa nysta, men sjukhuset är väl helt fel ställe att leta. Vi pratade folkhögskola, motivation, kemisk brist och han retade mej. Jag kunde ju inte ens tänka på gymnasiet, och då är det svårt att slutspurta. Det enda jag ville var att bo i Umeå. En tisdag när jag gick, hopplös med släpiga steg, sa han
"vi ses" och jag sa (fnyste)
"tror du ja" och han skrattade sitt vanliga skratt och jag gick ut med hårda steg och aldrig in igen.
Ett ogenomtänkt avsked av mitt livs enda ok-psykolog. Ja ja... Jag började brevväxla med Astrid, en ljuvlig person i förskoleklassen på min skola som skickade brev med fantastiska pop-up-trädgårdar inuti. Och när det var riktigt iskallt körde jag, Hamlet och mamma popquiz i sofforna. Jag vann väl.



Varje hopplös morgon lyssnade jag på Strangeways, here we come istället för att komma i tid till skolan. Och så filmades jag lite ibland. Filmades, fikade och sökte gymnasium med noll hjärta, istället en fet kamera i fejset. Inga nerver rymdes i det. Ville leva på 80-talet. I Klas Östergrens tidigaste, dela lägenhet med Henry Morgan.  
Men så kom solen, nyvaknade och torkade upp snön och gjorde gatorna grusiga. Jag sa hej till våren genom att såga ner träd hos pappa, och hemma stack jag till skogs varje kväll. Besteg Sundsvalls berg i kofta och ursinne och bomb i bröstkorgen och en tickande klocka på axeln. Gick och gick och gick i jakt på Vägen. Men det finns ingen färdig väg!

Så en dimmig dag fyllde jag 16 ändå. I present fick jag en röd vinylspelare i plast. Invigde den genom att spela Lost in the call om och om igen, för jag var kär i Moto Boy och stråkig till sinnes.





En dag i sena maj sökte Forever Young 2010 webbredaktör via en pytteliten facebookannons
- och jag sökte jobbet på skoj, för på skoj kunde jag förstås tänka mej ett jobb som inkluderade närvaro under alla sex livekvällarna. Ville väl gärna jobba med att gratistitta på Reeperbahn, Jakob Hellman och Human League, eftersom det ändå var så overkligt. Fick mejl 3 dar senare där det stod "Björk du är klockren". Då ångrade jag mej och satte kvickt min lilla skämt-ansökan i halsen, innan jag blev så glad så köksgolvet sviktade och jag fick gå ut och lägga mej i en grässlänt och andas en stund. Men jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv som inför mitt möte på tv4. Svarade ingenting annat än "mmm", men det gick ju bra ändå, ganska.
I väntan på augusti pysslade jag om bloggen, plöjde böcker i ämnet och posade med vinyler, medan jag drömde om att möta... typ nån som börjar på O, bor i Gräfsnäs och hade ett bra band på 80-talet. 



Hamlet tog studenten i regnet, med lika förväntade som flotta betyg, och veckan senare slutade jag nian. Innan det hände var min föreställning om att gå ut högstadiet högtidlig, drömmen innefattade:
ett scenburet dragspelssolo framför en valsande församlingsskara,
20 blanka MVG åt släkten att bli stolta över
Rosor, champagne, segergester
och en magisk klänning i flera storslagna lager. Minst.
.. originalversionen gick i mer lågmäld ton, smärtfri och betygsblek, men jag blev godkänd, sa hejdå och så gick jag. Utan att ha nån ny dörr i sikte.

♦♦♦


SOMMAREN,



Hon kom, hon såg, hon segrade.
Slutet på våren gav skönaste sommaröppningen; alldeles utan plikt, ingens tyglar i ryggen, alldeles fri i väntan på en okänd höst. Ahh, livets sommar; alla knutarna i magen löste upp sej, och jag utsatte mej för så mycket som jag inte vågade, filmkameror och människor på nära håll och lite för viktigt jobb. Gjorde alltsammans alldeles utan reflektion. Det var ett genidrag - jag mådde bra hela sommaren och sprängde dom där gränserna man ska.
Tappade en grundbult i min personlighet, ett av revbenen som alltid varit snarare ett krokben. Att alltid vara allvarlig och rädd är onekligen egenskaper som går hand-i-hand med oklädsam självupptagenhet; som ängslig blir man förbannat inåtriktad. Om det försvinner är det till förmån för generösare val, att våga vara glad, kosta på sej att le och chansa. Det är ju vinster för allas skull, för mej och de jag umgicks med. En mindre stolt, mera snäll person. 
Jag är inte stolt över sommaren, hur helt tanklös, men den var SKÖN att vara i.




Inledde sommaren på kungligt vis med Uppsalahäng och Olle på grönan, innan jag återvände norrut och gick på gatufesten med anni och Amadeus. Det var fina, smältande heta men ganska vemodiga dagar. Vi åt ett paket glass om dagen och gick hem tidigare än sista akten varje kväll. Det var norrlandsljust nätterna igenom och jag och Amad la oss i nyvaken, strilande sol på alla väggar vid femtiden om morgnarna. Minnesvärt är The Ark-konserten som var en lång, efterlängtad gråtfest, så svår att vika sej inför, en sån definitiv och pricksäker pil. Moto Boy på lilla rökiga scenen, sommarens första Kent sen.




Och så var Juli fina himlarnas månad: tre gånger med röda kentsvalor i, två gånger full av fyrverkerier, flera gånger ösregn eller solnedgångar eller ivriga jämtländska pappersflaggor.








Jag tog mitt jobb på allvar, trotsade allergin för en lång fotoserie med mej och bästa Peep Show,
nattbadade, åkte på Thorsten Flinck-utflykter, smälte på Fredhälls klippor, fördrack mej på citron-san pellegrino, körde traktor, gick på allsång på skansen för en Calleth you, Cometh I-duett.
Och så åkte vi till Arvika. Jag och typ sju till fina personer. Det ösregnade, det var få band jag verkligen ville se, men det var kul med Fuck Forever, vårt bästa persiska chaitält, alla vackra synthare och jag är mycket nöjd med detta. Vill oavsett så gärna tillbaks.


Var inte i Sundsvall nästan alls under sommaren, det började sluta kännas som hemma. En odramatisk övergång som jag väntat länge på. En dag när jag ändå var hemma hade jag fått sju stycken numrerade brev. 

I slutet på juli skulle jag, Olivia och Amadeus till Storsjöyran, traditionsenligt, men vi stod boendelösa och således förbjudna att åka tills sista dagen - då mejlade jag Yran, la huvudet på sned, tände charmen och undrade om de inte hade någon nödlösning till just oss - och de gav oss ett fett rabatterat rum på artisthotellet. Årets mejl alltså, är så glad över det miraklet, att jag samma dag vann två biljetter. Hjälpte mej att tro på mej själv som nån slags superfixare - inbillade mej att jag kunde klara allt, när jag nu kunde trolla fram ett stort, ljuvligt hotellrum ba' sådär. Åh, i ett alldeles magiskt Östersund. Yran blev på många sätt sommarens kung, de finaste dagarna. Stod sej kraftig genom konsertbesvikelse efter konsertbesvikelse, nattvakor, dörrvakter och Martinmiss. Stannade ljusblå, dansig, Ola Salo-gnistrig och alldeles fri i minnet. Som att åka knäpptyst hiss med Adam Tensta.
Dessutom träffade jag ju Emil och Andreas för första gången! Ganska tveksamt första möte måste sägas, blev lite rädd för Andreas men kär i Emil. OBS! nu är jag kär i båda två; årets finaste nykänningar. Lite manboy-röj såg till att smälta isen.




... känslan man har när Eric Saade-signering väntar...

Trosor till Eric såklart!





Det var den vackra julinedgången, sen tog augusti vid. Oh augusti, märkliga månad. Jag hade en lite ledsen bryggpicknick mitt i Selångersån med Olivia och en bakelsekartong, när det kom en båt som blötlade både fikat och oss.
Den 5:e åkte jag buss till Linköping med nedrafsad dator, kamera, några sladdar och ett ombyte i min Kånken. Forever Young som alltid hägrat så långt, tryggt fram skulle plötsligt ha premiär om bara en dag!
I Stockholm hämtade jag upp en stöttande far, så åkte vi vidare, utan sittplatser, bland bagaget på krängiga golvet, med vindruvor i påse och nånstans under den resan fattade min puls vad som väntade på den och började slå som en vilde. Väl i Linköping väntade ett möte inkl. en presentationsrunda. Alla andra var: Artistansvarig, Idékläckare, Superchef, Scentekniker. Det var inte roligt att säga "Björk, bloggare å facebookperson" och inte ens själv hysa nån respekt för titeln. Men jag sa det, och det var ett spännande möte för en liten person med festivalarrangörsdrömmar, och efteråt sa Hans "du kan alltid fråga mej". Började tryggna till, hade förresten inget annat val. 
Efter avslutat möte tog jag min fader under armen och gick ut i Linköpings darrande eftervärme. Det var kväll men alldeles ljummet och hela stan kändes pirrig. I förväntan, som jag. Vi åt uppladdningsmat, promenerade och pratade ut. Pappa lät förkunna att han var mycket stolt över mej. Det är töntigt, men iallafall så, att pappas stolthet är ett särskilt mål att uppnå





Sen kom 6:e augusti, premiär! Det var en strålande vacker dag som jag minns i detalj - från frukosten: 2 kaffekoppar med mjölk åt mina nerver, en jordgubbssyltsmacka - till bilresans utsikt och varje mellansnack. En dag som fastnade, noga som en film, som vissa viktiga dar bara gör.
Nyanländ till turnéområdet var det första jag gjorde att bli inknuffad i jakob hellman, tvingad till presentation - Hej Jakob, äh, jag bara jobbar här... du är inte alls nån som gör mej stammig och röd och svag... - till honom ville jag inte säga något alls, var stum av beundran. Men den allra sista frivilliga repliken om det tvunget ska pratas är ju: "Heter björk, är bloggare, goddag".
Darret som uppstod när jag insåg att min arbetsplats ju var mitt i detta, mellan logerna, att jag saknade flyktväg. Alldeles för ocool och nervig för sånt. Kände mej som en liten bluff:
- varför ser ingen att jag bara är sexton och rädd och har hjärtat i halsen och önskar älska på avstånd? 
nå, jag skulle väl vänja mej. Och pappa var mer ivrig än jag, han nästan grät till Ultravox soundcheck. Galna synthhjärtan som hans, det är nåt alldeles speciellt med såna skulle jag få lära mej. Det finns många till synes trista 60-talister som har en särskild Midge Ure-dörr till hjärtana som egentligen står i brand. Det syns inte förrän de står öga mot öga med honom. Då kommer tårarna. Det är det finaste jag sett. 

Mitt i natten, när Ultravox ljusshow slocknat och alla strömmade hemåt, sa jag adjö till min far och fick för första gången genomlida det vidrigt klaustrofobiska det innebär att byta om, liggandes, i trång nightliner-bädd. Somnade väl aldrig men skogen var fin från mitt fönster och vid niotiden var vi framme i ett saltvattens-Varberg. Turnén fortsatte och jag följde med. Mötte fina personer, dansade, grät mej till sömns på ett hotellrumsgolv och jobbade... tja, ibland.
Efter denna omtumliga premiärhelg var tanken att jag skulle hem till Sundsvall igen - för att exempelvis fixa höstboende, det var två veckor till gymnasiestart och jag var ännu hemlös. Mycket praktiskt som pockade, men jag lät mej inte oroas, ba' chillade.
ja, jag var nån annan den sommaren.



Jag åkte inte till Sundsvall, tog istället det där enda ombytet med mej till Norrtälje där jag hängde under veckan i väntan på nästa helg. Klippte ihop videos, bloggade, solade och klappade på katterna tills det blev torsdag och jag och pappa åkte motorcykel till Malmköping. Olle Ljungström fyllde 49 och jag firade hos Amadeus med Snoddas och kall mjölk. Sen somnade jag bredvid henne och vaknade bredvid henne och en ny, redan vanare Forever Young-helg tog vid. Med Amadeus bredvid, från malmköping till eskilstuna till helsingborg till stockholm. Det var en väldigt fin helg. Howard Jones var till min lyckliga lycka ersatt med Human League och deras Eskilstunapremiär var det gladaste jag sett på en scen! Och Helsingborg blev en regnig succé med stjärnglans. Allt var mjukt och fortfarande möjligt. 



Därefter återstod: en vecka till skolstart, 0 stockholms-boende, en Forever Young-helg.
Jag flög hem och mirakelramlade över en etta på mariatorget, bad att mina föräldrar skulle samsas. Gud lyssnade och plötsligt hade jag nånstans att bo i ett år. Ja jag vet det är helt magiskt och galet.
Sen packade jag ner lite kläder i en väska och präntade ner min djupa Reeperbahnkärlek på papper. Vek ihop kärleken i kuvert och startade ett upprop för deras överlevnad innan jag bilade till Gävle och den sista Forever Young-helgen. Det blev den sista sommarhelgen och utgjorde dessutom sista dygnen innan skolans återkomst.
I Kalmar sken solen ur sej sista strålarna och myggorna flockades längs benen och jag kunde inte gråta för jag satt på scenen 
när Reeperbahn spelade för sista sista gången. Innan dess lämnade jag brevet, och jag hade slutat vara blyg inför alla men aldrig inför dom, så jag tvärvände efter uträttat ärende. En sista Forever Youngtryckare, en sista kvällsmacka, en sista av allt och på söndagen blev jag avsläppt på Valhallavägen en sista gång. Med extra stor väska nu, packad för två skolveckor. Vinglade ensam, trött, telefonlös, myggbiten och lycklig mot tunnelbanan.
Ett dygn senare skulle gymnasiet stå i full blom.

♦♦♦

HÖSTEN,





Hösten fick en konstig början med tydliga gränser. Sista sommardagen somnade jag på min mosters soffa med hundra osmälta Forever Young-minnen, sedan vaknade jag en höstmåndag. Ingen mer lek. Åkte till skolan, dit jag aldrig förut åkt. Således gick jag vilse, fyrtio minuter åt fel håll från Gullmarsplan innan jag vände om. Ramlade flåsig in i rätt klassrum en timme försenad och rödkindad. Veckorna gick fort och klassen svetsades samman och jag minns ingen förstatidsoro.
Första hösthelgen var det Popaganda, min typ sjätte och sista festivalhelg på raken, vi ordnade en skyddad, lycklig dansring under Robyn, dansade ur oss sommaren, tio personer eller fler, plus fina främlingar i vissa låtar. Belle&Sebastian, Familjen, Vit päls; alla Popagandaspelningar var fina men iallafall så termins-tillrättalagda. Det var ju redan kallt och sommaren var slut. Ingen kunde luras. Både vädret och den i huvudet. Allting frös så fort. 




Det är ju konstigt, men fastän jag blev själv och gymnasieelev och Stockholmsbo på samma gång så känns hösten svag i kanten. Främst präglad av ett sorgligt skitval, sedan fortsatt färglös och för snabb. Jag kände väl inget, det hände väl inget.
Förutom att jag var mycket barnvakt och blev expert på:
Philofix, bananglass (1. hacka 2. frysa 3. mixa), 'Barbapapa - ett förvandlingsspel', pussjagis, trösttrix, köttbullestekning med halv hand och ögonbindel, nyponsoppa, tuschteckningar, Disneymonopol, mutor, små små tumvantar, stor stor kärlek.
Det är såklart svårt att ha distans till något som inte gått över än, egentligen har lägenheten etablerat sej som ett helt nytt doftminne i mej som kommer sitta forever, jag har sovit i en ny säng, jag har lagat ny mat, lärt känna nya 23 klasskompisar, haft helgbesök, gått på nya museum, restauranger, lyssnat på ny musik.
Ändå står jag fast vid hösten som årets svagaste årstid. Kanske för att dom yttre nyheterna: ett hus och en skola, tog över. Hann inte känna nåt. Och det var jag egentligen förberedd på, jag tillägnade tidigt den här hösten till det. Tillrättaläggning. Bo in mej. Vänja mej. Nån som struntat i hela högstadiet skulle börja gå till skolan, väcka sej själv, ha ett hushåll. Det gick ju bra men det räckte inte till så mycket mer, 
så jag hoppas så att jag är stadgad nu. Kan börja känna leva och trivas, hälsa på Stockholm på riktigt.




♦♦♦

Sammantaget: alltså detta med att jag i januari inte hade kunnat, i vildaste fantasin, föreställa mej var december skulle utspelas och vad som skulle hänt. Det gillar jag! Så borde alla år vara. Jag hoppas på tusen överraskningar innan 2012 tar över. Och Forever Young tycks ha lämnat fett avtryck, och det är väl sant, och logiskt. Vidare var jag i Sverige hela året! Det har inte hänt nånsin innan - å andra sidan har jag nog aldrig förut varit i så många svenska städer tidigare heller; Sundsvall Uppsala Stockholm Gävle Eskilstuna Varberg Helsingborg Linköping Kalmar Arvika Östersund. 
Och det har i allmänhet varit ett tungviktarår. Oavsett inre känslor eller okänslor - jag har ofrånkomligen slutat nian, bytt stad, flyttat hemifrån, blivit själv, haft en fet sommar, dansat i ösregn, simmat i soluppgång, fått nya vänner och sett fyrtiotals fantastiska konserter. Det är ju alltid alldeles för tidigt att sammanfatta ett år redan innan det tagit slut!
Jag tror att med framtidsögon blev 2010 ett tacksamt, coolt och ganska glatt år i historien. 



ÅRETS
plagg: påfågellångklänningen. Lagad med säkerhetsnål, soven i och dansad i och regnad på, säkert har den kramat olle också. Trogen och mjuk. 
Frisyr: sansad. Löfte: ändra på det 2011.
Gråtlåt: Små druvor.
Inspiration: ett sjukt Fredrik Strage-förälskat år. Men Fans är så outsägligt genialisk, så vad ska man göra då
Tacksamhet:
främst över lägenheten. Och över jobbet - åh tjatmåns - men kan inte komma över hur modigt och fint det är att anställa en oerfaren nittiotalist som festivalbloggare på en 80-talsfestival. Man ska inte underskatta makten jag hade i min administratörsposition heller, jag var en risk som kunde sabbat mycket. Inser såklart att jag är billigare arbetskraft än en vuxen, men jag kommer iallafall aldrig att sluta tycka att det var fint av dom att välja och låta en sextonåring följa med på turné. Vadniänsäger. puss!
Nya drömyrke:
tja, under Forever Young fick jag för mej att det var popjournalist jag skulle bli - en gullig, klyschig och alldeles orimlig dröm, jag vet ju ingenting om musik; knappt ens skillnaden mellan en bas och en gitarr, jag är bra på att känna men inte på att höra. Har inget annat än mitt hjärta att lyssna till, och det har kanske inte recensionsrelevans.
Bok:
Gentlemen, lätt. Fick ett eget Hogwarts att fantisera om. + Fantomerna. + Mikrofonkåt. Ja det var nog för övrigt bara dom jag läste. Läsro: 0,0.
Hjärtstatus: bergådalbana. Ishjärta på våren, ishjärta på hösten och så allra gladaste glödigaste däremellan.
Konsert: Reeperbahn i Varberg.
- och andraplats: Skriet i teatersalongen under Yran, jag såg ingenting för jag hade tårar i ögonen och kom inramlandes försent och det satt en lång person framför. Ändå så fint och dunkelt, hemligt. Innan den stora, Ewert-euforiska dansfinalen på Teddybearstorget. 
- och tredjeplats: Olle på mosebacke i september. För: att det var så oväntat med bara Heinz och Joel, för den skälvande Som du-starten, för hur nära och darrigt. Mosebackes, och finaste sommarens, sista suck.

Sötnos: åh Joel Fritzell. Från ingenstans till överallt. Ler av att skriva namnet
Slutbetyg: låga, 200 poäng, IG i fysik. Men det här vill jag säga till varje ängsligt barn:
skit i betygen, please. Se på mej, jag kom in på fem av sex sökta linjer, man klarar sej! Framförallt utan de där betygen som ska vara höga och fina bara för sakens skull, bara för att smeka mvg-sjukdomen i huvudet medhårs, vara prestationspuckot till lags. Jag är inte ett dugg olycklig över mina 200 poäng. Jag tänker aldrig på dom. Så sluta plugga ihjäl er!, är min nyårsvädjan till alla vackra ledsna 95:or jag känner. 
Stoltaste: att jag vågade rycka upp mej och synas och flytta och följa med, att jag började säga Ja. 
Ånger:
att det där ja-sägandet kanske gick till överdrift, tappade bort min röst. Är också missnöjd med min jobbinsats, det var ett jättefint jobb men jag behandlade det inte med den äran precis. Och ännu mera... att jag försummat så många personer. Förlåt mej, förlåt. förlåt förlåt fast det inte går.
Soundtrack: typ tydligast detta
Nyårslöfte:
skriv dagbok. Sluta ljug, i bemärkelsen: sluta vara en lögn. Var ärligare mot dej Björk, räta på ryggen, håll käften hellre än att ösa ur dej allt detta omenade messmör.
ey, snåla inte in på konserterna heller! Det är höstens mesta miss, som helt konsertlös är det väl självklart att den blir ledsen. Det får du inte upprepa. Pengar vill alltid helst omvandlas till fina gula ticnet-biljetter. 

Gud, det här önskar jag mej av 2011:

Att se Ola och Jepson hångla i glittrig svett på minst fyra scengolv i vår! 
Att vilja, kunna och börja skriva. Mycket synth. Mer foto, Dianan flitigt framkallad. Att hålla balansen. En rolig hårfärg. Hundra äventyr utan att för den sakens skull behöva offra hjärna/hjärta. Spring i benen, en välsmord motor åt bröstet - drivkraft och lust! Att bli säkrare i min stockholmsroll. Ökad lägenhetstrivsel, mer sammetssoffa, fler vänner åt väggarna, murgröna åt hyllorna, speglar och string. Fina möten, nya människor. The Knife live. Att fylla 17 utan ångest. Vara stadsmissionen-volontär äntligen. Århundradets festivalsommar. Och ovanpå detta lite klättrande i dom polska bergen.
Samt ekonomisk frid - jobb - framgång - ... ok, stopp, sansen... Nej, för mest önskar jag mej av 2011 att ALDRIG NÅNSIN SANSA MEJ/rätta mej/vara i vägen för mej/dämpa/ångra. Jag önskar mej att bara gå framåt, stänga av backspeglar och tända hjärtat. Önskar PEACE LOVE & UNDERSTANDING,

- Skål för det, för er, för året som är nytt, snön som fortfarande är ren! Skål för några dagar av hopp, skål för minuterna som hinner kännas fria å alldeles gränslösa. Hoppas det aldrig blir vardag i år!

Innerst inne

Jag blir irriterad på den där töntiga önskelistan som bara ligger och sträcker ut sej, dag efter dag. Nu gömmer jag den bakom ett nytt inlägg; kontrar med min RIKTIGA, innersta önskelista:

• En soffa som är mjuk för gäster att sova i och dessutom ser ut som djupröd sammet.

• Jobb.

• 2011 som ett succéernas och skrattens och glittrets år. Gymnasiet som övervinnerligt.  

• Mest önskar jag mej att julklapparna är utdelade, paradisasken inne på andra lagret och granen tindrar. Karl-Bertil har ingjutit frid i varje Pärlnougatsmage. Nonno skalar en mandarin. I allas knän vilar nöjda, nya klappar och vid fotändarna små prassliga papperstorn. Bara mitt knä är ännu tomt. Hamlet, Edgar, mamma och Nonno börjar le i samförstånd, bygga ett nät av lurig ögonkontakt. Sen nickar dom;
det sista paketet är till dej, Björk! Ja, det skitstora med lufthål i. 
Jag vågar smyga fram. Papperet glänser, man kan nästan spegla sej i det. Som en sjö i finaste blå färgen. Varsamt, varsamt. Lyfter undan arken av papper, innanför väntar en kartong som vill pröva mitt tålamod. När jag lyfter av locket går ett sus genom vardagsrummet - änglaspelet stannar, stearinljusen blåser ut. Jag ser silkespapper. Silkespappersflingor i alla färger. Midnattsblått, ljusrosa, vinrött, mintgrönt. Då kan innehållet inte hålla sej längre, utan reser sej upp! Det regnar silkespapperssvalor och en naken, bländande vacker och tatuerad tatuerare står plötsligt intill julgranen med armarna utsträckta och nålen i högsta hugg. Sen brottar han ner mej på mattan, jag får barr i håret, änglaspelet tar fart igen och han säger
"nu du". 

... sen somnar jag tatuerad.

RSS 2.0