solrosland

vacker så man dör-moto boy kommer till sundsvall tjugonde maj.
en vecka tidigare hade varit fint för mej, födelsedagsspelning! men okej. jag får koncentrera mej på att övervinna åldersgränsen. spelar ingen roll att jag fyllt hutlöst gamla sexton då för det står ändå arton arton arton tatuerat i sundsvalls stensjäl.
målet tycks vara att göra en stad att dö i; att skapa torra publikfiaskon åt artisterna. ALLT för den oumbärliga alkoholförsäljningen. fegt ledsamt omodernt.
fast oskar är inte feg/ledsam/omodern.
allra högsta volymen och sedan; århundradets svindel

i förmiddags sa jag Jag älskar dig för du är så himla fin till edgar, och han svarade "detsamma". då dog jag.

Fick fin post idag, spana in en grym undervisningsbas;

Underligt och fint! (och lite skam, fast struntad i).

Om ni, liksom jag, missade det i fredags;
Ola Svensson Superstar sänds i kanal två klockan 16:00.

Annars finns väl, tja, SVT Play. 

Blå naglar är asgrymt att kunna blicka ner på ibland.


Och du som skrivit detta brev! Jorunn jorunn! tusen miljoner tack. Ett brev av världsklass. Så man storknar och ramlar baklänges. Shit. Förlåt det fördröjda tacket, var tvungen att hämta andan.
TACK.


Och lite knäsvagt också.

Nu fortsätter lördagen, hej!

Detta är den finaste men mystiskaste kommentaren som nått mitt öga:
"kan inte du skriva om hur man kommer över någon när hjärtat pickar men den personen inte ser en/vill ha en."

Fin för att: äh, det är ju självlysande!
Mystisk för att: verkar jag lyckligt kär eller; Rak i ryggen eller? 

Nå, krysmynta. Det finns flera sätt att göra på;

1. som jag: kväva. Ignorera. Inte låtsas om. Strunta i. Strangulera. Kuva. Gömma, lämna därhän. 
(... och så vidare i synonymernas oändlighet).
Man stänger av det som heter Känna efter,
och man kanske har en mun i hjärtat, men när den gastar och för oväsen matar man den med ignorans och nougatremi tills den håller käft. Och man tror att det är vädret; att det är för mulet; att det är något alldeles annat än det är som håller en sömnlös. Skyller ifrån och hävdar sej envist okär.
Till slut kanske man blir det.
Fast jag tror ju inte på den här metoden innerst inne. En evig period av mulet väder och otrevliga substitut-krämpor kommer att infinna sej. Ingen lycka.


2. eller som Navid; Inte ge sej förrän personen fattar sitt bästa och vill ha en. Skriva en sång. Göra personen införstådd med vad hen går miste om i dej. Vara oemotståndlig. 

(fast det här vet jag inte hur man gör).

hmm
- de ovanstående känns ändå inte som några Komma Över:ande, utan snarare... hur man blir en sur själ eller hur man springer rakt in i nån - en (om än fin) motsats till kommaöver.

Ett "riktigt" komma över, om alla andra vägar är sprungna och det verkligen behövs, kanske utspelar sej såhär:
gå till en park, ett torg, speja på vackra människor. Upptäck att dom finns. Att den hjärtinkräktar-personen inte är universums Enda människa. Eller bota personen med personen själv, skriv hens namn tusen gånger om på ett gigantiskt papper. Vad hen än heter, hur fint det än är, vi säger typ Hamlet då. Titta här:

Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet

- till slut ser det sjukt konstigt ut, som att det sticks. Det blir nästan overkligt. Great effekt.  
Ta promenader som rensar din invaderade stackars hjärna och blåser in LUFT. Måla mycket, helst akvareller, unna dej fina nya penslar. Tänk på våren. Fotografera ett kort om dagen. Gärna på dej själv: efter en månad kanske en liten förändring kan skönjas. Jag vet inte vad du ska använda den förändringen till. Men den kan illustrera att du... veckotidningstöntigt men ändå: Går Vidare. Och det går över. En dag i taget. 
Bura inte in dej i ett rum med ursäkten: olyckligt kär, sorry, kan inte umgås, måste dö en plågsam död, är uppenbarligen helt värdo, en gigantisk nolla, och osynlig, och kanske förresten inte en människa över huvud taget - då har du ju noll chans att ersätta personen med en annan, eller åtminstone fylla bröstkorgen med en vettig film och bukett blåsippor istället för sju kilo självömkan och cirkelgång.



Det inte bara suger med olycklig kärlek, det är en direkt hälsofara! Självförtroendet skadas ju såklart av en svart OSYNLIGHETsstämpel över sitt känsligaste hjärteorgan. 
alltså är det allra första du borde göra att fråga dej hur väl medveten den berörda personen faktiskt är om ert läge?
Får du vid den tanken:
• en plågsam nederlagsblixt i huvudet
- så kanske Komma Över är rätt stadie för dej. 
• en mild liten obehagsvind som säger att du inte gjort personen införstådd med läget
- ah, men gör det då. Försök iallafall vinna! Peppa med Navid. Tänk på kicken, hjärtat, bomullen, lättnaden. 

sådär. redo för ett extraknäck som hjärtstatusrådgivare. 

Puss och hej /Björk (som (också) är heartbroken, bitter och med en definitivt ej överkommen person som bröstkorgsbagage).

Okej, bilden är kanske inte lysande. Men den är prick ett år gammal. 
Och jag har LUGG.
haja hur jag saknar den. Att klippa lite i varannan vecka. Kamma rak.
Och alldeles kanske speciellt slippa dessa eviga töntiga hårspännen / ständigt hår i ögonen.

Vill klippa vill klippa vill klippa. Dygnet runt-ekot.  
Så oändligt trött på detta som bara... hänger. Som en trött gardinkappa. 

Har glömt på vägen varför jag började spara ut. 
För jag hade nog ett noga skäl i begynnelsen.
Ett skäl i stil med att långt hår väl är... ganska fint. Eller. Övertyga mej i dessa tider av tvivel. 

Är lugg grejen?

Ja! Mitt hjärta vet det tvärsäkert, varför tvekar jag för? Allting är ju finare än denna fega icke-frisyr!
Dock vågar jag inte kapa något hår i detta långa läge. Och är så sjukt himla frisörrädd efter dessa tusentals missöden och 550-kronorspriser. Det är väl ändå inte en lugg värd. Så... kan du klippa hår? Byter en luggklippning mot vadsomhelst. Ett mintgrönt nagellack, Lille Prinsen på CD, mina supersemlor.... 
Aja, frågorna lyder:
1. Lugg eller inte?
2. Kort hår eller inte?
3. Är du frisör?

adios /Nödställd.

hej allesammans!
Igår, 13 februari till ära, bjöd jag min söta mamma på middag. Fast det var förresten inte så sött alls; mina kungsräkor var vedervärdiga, servitören en osedvanligt besk snubbe och vi tvingades till sist rusa därifrån för att hinna till....

... mmm, Joakim Thåström, som hon i gengäld bjöd mej på.
En grej som är fin är när förband är fina! Johnossi och thåström på samma gång blir ju liksom till en förlängd himmel. 
Johnossi var min första livegång och den var fin, men ljuseffekterna! Jag blev ju blind. Ålderdomen som bara anfaller mej jämt. 
Sedan klev kungen på scenen ÅTTA MINUTER före ordinarie tid. Man måste rynka pannan. Tyder det inte på en viss.. trötthet? Men han verkade ju inte trött. Han slet tvärtom tappert med typisk Sundsvallsk lam sömntutspublik. Uppmanade till lite hjärtsmälta men euforin och explosionen stannade innanför huden om den fanns alls. Till slut blev han avslaget besviken men det är väl fullt rimligt.
Allt kändes outslaget, de 4 plussen i ST helt felställda, Janne Hallman - vad såg du för konsert?  
Men jag har en alldeles speciell och fin relation till honom och hans legendariska händer var ju där. Är bara en smula ledsen över att vara en del av en så osedvanligt sopig publik. Stackars fula turnéslutet. aja. Ska inte ta i så jag spricker. Kvällen var fin också, se bara!




Idag är det nånslags hjärtdag. Man ska väl tycka att den kan ta sig i röven. Men jag tog tillfället i akt att pajdejta Olivia istället, ett gladare sätt att ta sig an dagen. Fick present och världshistoriens bästa kort;

Den hade en finfin hemlig liten specialeffekt. Utdragbar pil, rakt ur lungvenen!


Och tänka sej, en ros dessutom; "för att det är dejtobligatoriskt".
Omsorgsfullt skyddad från kylan av prassligt tidningspapper, vitt papper och rött silkespapper. Dessvärre ändå lite köldskadad i kanterna. Men gul! Och gul ros betyder "du är solen i mitt liv". Och solen i någons liv är den finaste komplimangen jag kan. 
Vi hade en hel egen caféövervåning till vårt förfogande. Med soffor och mycket sol genom fönstren. Angenäm eftermiddag!


Hon fick också paket, sen var jag tvungen att ta farväl vid hennes steppsal. Ja, hon steppar. Och jag har slutat. Och det är en ledsam liten historia, men var sak har sin tid.

När vi ändå är inne på hjärttemat är det sista jag vill säga; 
läs Heja Abbe. Och stötta Alla barnhjärtans månad med ett litet smidigt sms till 72901. Skriv BARNHJARTA 180 och ditt namn för att skänka en trettiolapp. 
Nu ska jag sova. Puss /Björk.

1.

2. här. 

Det talas ibland om den Svenska tystnaden. 

Hur vi är:
- reserverade,
- kalla,
- blinda,
- ospontana,
- frusna,
- dysterkvistar.

(Gentemot främlingar, vill säga).
Jag kan känna igen det, men inom mitt kvarter... det är ett helt annat land, det (nästan bokstavligen). Blommigt, varmt klimat. Där man talar med den man vill.  
Noterar att jag, sedan terminsstarten i höstas, har stannats cirka 15 gånger på vägen till och från skolan. Av människor jag går förbi. Vi säger hej och sedan fortsätter samtalet!


!
!
!

fast vi är påväg åt helt olika håll, det råder snålblåst och tider att passa.
Gatuprat, vilken grej! är ett varmt element i mej som gillar människor över allt annat.
På minussidan är att frågorna för ofta är av förhörskaraktär, "var bor du" vill jag inte svara precist på, är väl inte feg eller, kanske bara mån om mitt liv och inte längre dödens naiv.
(nej gud, egentlig åsikt: adresser är inte farligt och borde utbytas betydligt oftare).
Men det bara fortsätter sen, fråga på fråga. Några steg närmre. Slutligen åldersfrågan. När jag säger femton avbryts alla samtal abrupt och den nyss vänlige främlingen bara oh, sorry, sorry, kanske lägger till med ett bländande charmigt leende och vänder sedan om. En kall vind entrar scenen och jag fattar ingenting någon av gångerna. Vi hade ju så trevligt... var på väg att bli kompisar... 

Skulle vara trevligt om de NÅGONGÅNG ville något anständigare än att min ålder spelade skitstor roll. Men man får uppskatta det lilla, i detta iskalla ikealand.

När min mamma fyllde år tänkte jag ägna henne en hyllning. I åtminstone bloggform. Som jag gjorde till pappa.
Men det är inte lika lätt, ty hon är... en mamma. Så orättvist självklar och tagen för given. Hon bara... är ju där hela tiden. I min bakgrund, nära mej. Det är ett otacksamt jobb att vara mor till mej. Hennes kvaliteter vardagsbleknar.
Men hon är ju den tryggaste och varmaste jag känner! Som faktiskt inte alla mammor är, men hon.
Besitter alla bästa modersegenskaperna; tänder ljus på mitt fönsterbleck innan jag kommer hem, kan laga darrande god kantarellrisotto, köpa blodgrapejuice när hon är på affären, göra heimlich manöver på mej för att få höra mej skratta.

Mamma har en ensamstående Evigdagsroll, dessutom ingen saftig kassa att genvägsfuskvinna mitt hjärta med. Ändå, så fort hon har minsta öre över, så lägger hon det på mej eller en bror. Aldrig sig. Köper body butter från Björk&berries (fina namnet) som luktar smultron för att jag är sorgsen. Och är den finaste jag vet! Supermarioexpert, Pacmanhjälte och en bra kramare.
Går på skolmöte efter skolmöte med min bångstyrighet som innehåll, skulle kunna driva den bäste till vansinne, men hon är troget snäll. Förstår helt unikt att jag inte är en robot. Vill mej väl i år efter år.

Och vår sommartradition är att låna en bil och åka i. För vi älskar att åka bil.
Och så spejar vi på rådjuren och rävarna och åkrarna. Och åker och åker och åker. Köper färdkost i små små mackar och blir ännu gladare om det börjar storma och åska.  

I onsdags* hände ändå hennes finaste gärning. Hon körde bil i, om inte fullfjädrad, så iallafall nästan: snöstorm till Ånge för att jag skulle få se emil jensen i repris. Hon var livrädd hela vägen. sammanbiten, med en huggorm på lur. Men vi kom fram helskinnade, och vi såg honom, och hon pangades såklart i hjärtat av hans charm. Sen åkte vi hem, stjärnorna lyste skitklara och himlen var midnattsfärgad och jocke berg sjöng på högsta volym. 
När vi var hemma körde hon förbi huset där vi bor och fortsatte till Statoil eftersom alla äventyr ska ha värdiga slut, och mamma stannar på statoil vad vi än har gjort - för att intaga sig en varmkorv med ett fett lass räksallad på. Jag föredrar Pigall som avslut men vi gör det tillsammans. Hennes korv är ett minne blott på fem sekunder. Hon skulle verkligen kunna ställa upp i korvätartävlingar... min vackra moder. 

*en onsdag i november, alltså. det skulle publicerats på hennes födelsedag 10:e november, men hon behöver det ikväll.
älskar dej mamma.

Soundtracket: fem hjärtan, ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
ögonfröjdsgrad: femton, minst.
hjärtkramp: femtiotusen. 
Så se den nu! och gör det på bio, i största formatet; mjukaste stolen. Den förtjänar det. Har ni redan sett den så gör det föralldel igen. Himmelsfilm. Ge mej en dräkt med svans och öron. /Bioförlamad.

ps. jag hade alltså pumpat upp skyförväntningar sedan i oktober men de överslogs med råge. jag var alldeles anfallen i stolen. särskilt utsatt: ögonen. så fruktansvärt himla balansbristande stordådsvacker.

goddagens allesammans,
vilken fin kick att få likna nedanstående pinglor efter detta vädjansinlägget. Tackar hjärtligast, cyberbock och nig och puss. Ni vet då hur man glädjer nån. Allra särskilt för johnnydeppliknelsen; vilken otippad och drömsk dröm va. Nu står plötsligt detta fagra och starka lag i ena hörnan:...



.... som en stark motvikt till:



tja, även om jag fortfarande inte finner många likheter åt något av hållen.
Johnny Depp vadå? Vi är mörkhåriga, ja. Men tänker jag mej hans granna ansikte så ser jag mest skarpa käkbenen, och blott en blind mänska kan beskylla mej för att ha såna.
Resten; utgör bara ännu fler frågetecken. 
Ack, ändå skönt med motvikt till Fredrik reinfeldt. Mitt hjärtas ytliga självförtroendetöntrum låg lågt ett tag. Frågade med hjärtat i halsen varje ny själ jag mötte ifall de MÖJLIGTVIS kunde skönja en förvillande likhet mellan mej och statsministern? De flesta nekade artigt, förvisso.
(... Artigt, ja).


Men jag har förlikat mej med mitt ostjärniga utseende!
Vadå. Björk - det är väl också okej. För att det verkligen måste om inte annat! Ja, jag vill ha Scarlettläppar och magiska Drewdragen men det går inte, och dom ser redan ut så, och jag får väl se ut på ett eget sätt då. Förutom att det är så anonymt. Läppförstoring? Tiotusen tatueringar? Raka av håret? 
jag känner mej tämligen uttråkad. 
Förslag på något sjukt roligt som inte är olagligt mottages med varm famn.
puss! /björk

hej i onsdagen.
SPANA IN vad som väntade på hallmattan när jag kom hem idag!
Shit - brev från självaste Belinda Olsson!



utrymme för att låta nyheten boxa er i bröstet med den kraft den är värd


... nåja, brev och brev, men vadå, vykort, och med hela hennes fagra feja som motiv.
Och jaja, blott två ord, men kärnfulla såna!
Fina Belinda. FittstimsredaktörsBelinda. IdolBelinda. 
Jag vet inte exakt vad detta beundrarskap bottnar i, och i rollen som Debattledare saknar jag verkligen både Janne Josefsson och Axel Gordh Humlesjö. Men nåt obestämbart i den här kvinnan tilltalar mej. Min högsta önskan är att bli uppringd och önskad att ta tåget till Göteborg för att Debattmedverka. 
Det har inte hänt. 
Jag är inte flitig på att skapa mej skäl att få komma, heller. 
Drömmer stilla ändå. I Sundsvall. Om Göteborg, Belinda och Debatt.

Gåtan kvarstår, vad vill hon tacka mej för? 
Att jag är en underbar individ? En aktiv bloggare? En fantastisk carbonarakock? En god brevvän?...

Näe. Läste fel. Kortet var visst adresserat till min ömma MODER. Jaha.
Det var väl värst vad alla jordens människor plötsligt bryr sig om MIN MAMMA för jämnan!
Just nu är hon på aftonbladets Stora Bloggpris-gala. Och det är väl roligt. Men förra året var jag också bjuden, pga många nomineringar. I år... nä... okej, jag inser att jag inte levt upp till minsta inbjudan. 
Men det vore ju så roooligt. Känns som att förra året var en mjukstart. En testomgång. En blyg smygbörjan. 
I år är explosionen och galafaktorn ett faktum... enligt mitt kännsäkra hjärta. är ju inte där så vet ju inte.
Jag har dock en hygglig moder som förser mej med stadig information per sms:
- Navid vann!
- Hanna Fridén hälsar så mycket till dig.
- Abbes pappa vann!
osv, osv.
+ absoluta vinstlotten; MMS med Navids, om möjligt ÄNNU fagrare än Belindas, feja på. Dör i soffan. Höjer sen musiken (nouvelle vague) och skålar med mej själv i grapejuice. Vilken afton - Navid vann, och dessutom är han sinnessjukt snygg, och dessutom i min mobil. Hundra rätt. 

Jag är inte på gala, men jag är glad. 
Förra året dunkade någon mej tröstefullt i ryggen och viskade "nästa år är du också nominerad, var så säker". 
Så blev det ju inte. Jag utvecklas bakåt hela tiden. Från diktsamling till krönikor i ST till krönika i Bon till avskedad till förfallen blogg. Åker längre och längre ifrån de där gamla dammiga meriterna. Trött på att höra tjatas om dem. Vill nåt nytt.

- Så det ska jag sätta i verket, det där nya! Nån gång.