I en modern svenskabok med obligatoriskt bloggkapitel

Fick fin post idag, spana in en grym undervisningsbas;







Underligt och fint! (och lite skam, fast struntad i).


Om hur man kommer över någon



Detta är den finaste men mystiskaste kommentaren som nått mitt öga:
"kan inte du skriva om hur man kommer över någon när hjärtat pickar men den personen inte ser en/vill ha en."

Fin för att: äh, det är ju självlysande!
Mystisk för att: verkar jag lyckligt kär eller; Rak i ryggen eller? 

Nå, krysmynta. Det finns flera sätt att göra på;

1. som jag: kväva. Ignorera. Inte låtsas om. Strunta i. Strangulera. Kuva. Gömma, lämna därhän. 
(... och så vidare i synonymernas oändlighet).
Man stänger av det som heter Känna efter,
och man kanske har en mun i hjärtat, men när den gastar och för oväsen matar man den med ignorans och nougatremi tills den håller käft. Och man tror att det är vädret; att det är för mulet; att det är något alldeles annat än det är som håller en sömnlös. Skyller ifrån och hävdar sej envist okär.
Till slut kanske man blir det.
Fast jag tror ju inte på den här metoden innerst inne. En evig period av mulet väder och otrevliga substitut-krämpor kommer att infinna sej. Ingen lycka.


2.
eller som Navid; Inte ge sej förrän personen fattar sitt bästa och vill ha en. Skriva en sång. Göra personen införstådd med vad hen går miste om i dej. Vara oemotståndlig. 

(fast det här vet jag inte hur man gör).

hmm
- de ovanstående känns ändå inte som några Komma Över:ande, utan snarare... hur man blir en sur själ eller hur man springer rakt in i nån - en (om än fin) motsats till kommaöver.

Ett "riktigt" komma över, om alla andra vägar är sprungna och det verkligen behövs, kanske utspelar sej såhär:
gå till en park, ett torg, speja på vackra människor. Upptäck att dom finns. Att den hjärtinkräktar-personen inte är universums Enda människa. Eller bota personen med personen själv, skriv hens namn tusen gånger om på ett gigantiskt papper. Vad hen än heter, hur fint det än är, vi säger typ Hamlet då. Titta här:

Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet Hamlet

- till slut ser det sjukt konstigt ut, som att det sticks. Det blir nästan overkligt. Great effekt.  
Ta promenader som rensar din invaderade stackars hjärna och blåser in LUFT. Måla mycket, helst akvareller, unna dej fina nya penslar. Tänk på våren. Fotografera ett kort om dagen. Gärna på dej själv: efter en månad kanske en liten förändring kan skönjas. Jag vet inte vad du ska använda den förändringen till. Men den kan illustrera att du... veckotidningstöntigt men ändå: Går Vidare. Och det går över. En dag i taget. 
Bura inte in dej i ett rum med ursäkten: olyckligt kär, sorry, kan inte umgås, måste dö en plågsam död, är uppenbarligen helt värdo, en gigantisk nolla, och osynlig, och kanske förresten inte en människa över huvud taget - då har du ju noll chans att ersätta personen med en annan, eller åtminstone fylla bröstkorgen med en vettig film och bukett blåsippor istället för sju kilo självömkan och cirkelgång.



Det inte bara suger med olycklig kärlek, det är en direkt hälsofara! Självförtroendet skadas ju såklart av en svart OSYNLIGHETsstämpel över sitt känsligaste hjärteorgan. 
alltså är det allra första du borde göra att fråga dej hur väl medveten den berörda personen faktiskt är om ert läge?
Får du vid den tanken:
• en plågsam nederlagsblixt i huvudet
- så kanske Komma Över är rätt stadie för dej. 
• en mild liten obehagsvind som säger att du inte gjort personen införstådd med läget
- ah, men gör det då. Försök iallafall vinna! Peppa med Navid. Tänk på kicken, hjärtat, bomullen, lättnaden. 

sådär. redo för ett extraknäck som hjärtstatusrådgivare. 

Puss och hej /Björk (som (också) är heartbroken, bitter och med en definitivt ej överkommen person som bröstkorgsbagage).


till min mamma


När min mamma fyllde år tänkte jag ägna henne en hyllning. I åtminstone bloggform. Som jag gjorde till pappa.
Men det är inte lika lätt, ty hon är... en mamma. Så orättvist självklar och tagen för given. Hon bara... är ju där hela tiden. I min bakgrund, nära mej. Det är ett otacksamt jobb att vara mor till mej. Hennes kvaliteter vardagsbleknar.
Men hon är ju den tryggaste och varmaste jag känner! Som faktiskt inte alla mammor är, men hon.
Besitter alla bästa modersegenskaperna; tänder ljus på mitt fönsterbleck innan jag kommer hem, kan laga darrande god kantarellrisotto, köpa blodgrapejuice när hon är på affären, göra heimlich manöver på mej för att få höra mej skratta.


Mamma har en ensamstående Evigdagsroll, dessutom ingen saftig kassa att genvägsfuskvinna mitt hjärta med. Ändå, så fort hon har minsta öre över, så lägger hon det på mej eller en bror. Aldrig sig. Köper body butter från Björk&berries (fina namnet) som luktar smultron för att jag är sorgsen. Och är den finaste jag vet! Supermarioexpert, Pacmanhjälte och en bra kramare.
Går på skolmöte efter skolmöte med min bångstyrighet som innehåll, skulle kunna driva den bäste till vansinne, men hon är troget snäll. Förstår helt unikt att jag inte är en robot. Vill mej väl i år efter år.

Och vår sommartradition är att låna en bil och åka i. För vi älskar att åka bil.
Och så spejar vi på rådjuren och rävarna och åkrarna. Och åker och åker och åker. Köper färdkost i små små mackar och blir ännu gladare om det börjar storma och åska.  

I onsdags* hände ändå hennes finaste gärning. Hon körde bil i, om inte fullfjädrad, så iallafall nästan: snöstorm till Ånge för att jag skulle få se emil jensen i repris. Hon var livrädd hela vägen. sammanbiten, med en huggorm på lur. Men vi kom fram helskinnade, och vi såg honom, och hon pangades såklart i hjärtat av hans charm. Sen åkte vi hem, stjärnorna lyste skitklara och himlen var midnattsfärgad och jocke berg sjöng på högsta volym. 
När vi var hemma körde hon förbi huset där vi bor och fortsatte till Statoil eftersom alla äventyr ska ha värdiga slut, och mamma stannar på statoil vad vi än har gjort - för att intaga sig en varmkorv med ett fett lass räksallad på. Jag föredrar Pigall som avslut men vi gör det tillsammans. Hennes korv är ett minne blott på fem sekunder. Hon skulle verkligen kunna ställa upp i korvätartävlingar... min vackra moder. 

*en onsdag i november, alltså. det skulle publicerats på hennes födelsedag 10:e november, men hon behöver det ikväll.
älskar dej mamma.


RSS 2.0