solrosland

Hon heter selmisen och semlan när vi kittlar henne på magen. Det låter ganska ovärdigt, - men är ack så svårt att sluta med -, men i alla andra fall heter hon selma lucia esmeralda. 
Hon är katternas katt. Kingen! kan man också säga. 
Ni ser ju själva, inte minsta antydan till nån blyghet. Magen mot taket bara.

Vårt första möte var ungefär såhär... 

juldagsmorgon december tjugohundranio
Dörrknack
"men vi sover ju"
"jaså, men vi har en katt här ute"
"KATT?"
och så rusade plötsligt Selma upp i sängen. 
pussade mej i hela ansiktet, la fram tassarna för handskakning, slängde sej på rygg och byggde kelbo i min hals. 
Kärlek vid första ögonkastet fick en ny innebörd.

Å, vilken katt hon är! Hon har lång grå piffig päls, kan inte spinna, har en lite för hemlöst kännbar ryggrad, en glupande ananasaptit och imponerande ögonfransar.
Och hon är så KELIG. 
Jag har känt många katter i mitt liv, men ingen som hon. Hon kan aldrig avvisa eller vara kattigt tjurig och plötsligt sticka därifrån eller ta till sina klor. Hon bara kelar... och kelar... och kelar... 
Hon kan kramas och pussas som en människa. Hennes somnarposition går ut på att framtassarna placeras på varsin sida om min nacke i ett äkta kram(/stryp)grepp, nosen läggs i min halsgrop och kroppen som ett varmt nystan över magen.

Baksidan i historien är att hon håller hus hos min fader i Rö, cirka fyrtio mil ifrån mej. jullovet spenderades i hennes mjuka nacke men nu är livet pälsfritt igen. och mycket tråkigare såklart. En fördel är att jag har tid med biologi och blogg. Hade selmas lilla hals varit här hade jag valt den före allt.

katter alltså, vilka hypnotiska djur.
/Björk.