Det här skrev jag för din telefonsvarare


Hej, och ursäkta mej en reprisreplik men: jesus vad tiden flyger!
Är det två månader sedan som luggen låg i pannan, nej, som luggen och pannan var helt enade? Två månader sedan den överjordiska supermysko hettan agerade klister, som småländska myggfamiljer åt upp benen som var bara och min sista forever young-tryckare tog slut, slog ut.
Åh, jag var så ny och bostadslös. Så himla Mitt Inuti, plats för noll oro. Och nu, höstlovet som klev på och jag ba' va? Ingenting som går så snabbt är väl smärtsamt. Vore jag ledsen skulle tiden kännas långsammare än den gör nu. Tack gud, ett gott tecken.

Mer om hösten? Är den brustna hjärtans?
nej. Mitt hjärta är helt men på halvfart. 
Jag samlar på dagligt guld i en mintgrön bok som jag fick av amadeus. I den hittills: rådjursfamiljer på vägen till skolan, 1:or i spotifyinboxen, Morrissey, äta gyoza med mamma, att vara barnvakt. Åh, få hålla händer, ligga i en säng där tre guldbarn tävlar om vem som ligger närmst. Och de gör magiska teckningar, stavar mitt namn med rosa pennor, ritar fyndiga björkar, ber om en extra glass i smyg, vägrar lägga sig, tar i hand och bugar. En fin flykt ibland mellan ensamhemmet. Att komma till en färdig familj för en kväll. Med välfyllt skafferi, popcorn, madrasser över golven, hav av kuddar och leksaker strödda över golvet, hur tryggt det känns. Jag har varit mycket barnvakt i höst och innan första gången kände jag bara Åhnej. Kände mej så ofattbart otrygg och därmed så oförmögen att ge barnen nån minsta trygghet, men dom gick på min lögnaktiga gestalt och tryckte sej mot mina axlar tills jag också tryggnade till.

Annars känner jag Andreas, han är fin i min telefon ibland. Jag drömmer oblyga drömmar om att starta tidningar och festivaler med honom, för han är kung och min idol. Dessutom en så himla vacker person. I mitt liv sedan julis slut, och där får han gärna fortsätta vara. 
En till person som gärna får fortsätta vara huvudperson hos mej är Heidi. Om torsdagarna kommer hon alltid flämtandes till skolan med vikta kontaktannonser till mej i sin väska, för hon har DN hemma. Hon är en skatt, jag är väldigt glad för henne. Men mina klasskompisar säger i munnen på varann att:
- Du är så blyg ibland, jag fattar det inte. Jag blir inte klok på dig! Ibland är du så himla självsäker och ibland vågar du inte prata alls.
- Du är så mystisk, Björk. Ett mysterium.
- Ibland när man kollar på dej och ler så är ditt ansikte bara som en vägg. Man får inget svar. Man blir helt nervös.
- Du är så konstig!!!
och jag vet inte själv, jag känner mej så avstängd den här hösten. Aldrig så sugen på att le, vet inte med vilken mun. Det känns som, som att jag glappar, kanske. Läcker. Det är inte en harmonisk kropp. 


Är jag ledsen? nej.
Är jag glad? nej.
Trodde jag att Stockholm skulle vara en allsmäktig lösning och varm famn? nej.
Det trodde jag ju faktiskt aldrig, så det är inte riktigt besviken jag är. Det känns hellre lite hopplöst. Att det sticks i mej. Åh, att inte ha nånting att skylla på! Det är knappast stan, jag vill väl alltid bort, det är väl huden och den är ett fängelse man har. Men såhär då: jag har tappat färgen. Jag går runt och... i motsats till förra hösten, andra höstar, går jag verkligen just runt. Jag utför saker, är ganska plikttrogen. Det är nya egenskaper, men på bekostnad av att jag tvingas undra var jag tog vägen. Jag vill nästan aldrig träffa någon efter skolan, då är jag överladdad. Och i skolan är jag uppenbarligen en stenvägg.
Mhm, mhm, och hur går skolan då? äh, alla mina skolarbeten handlar om Olle Ljungström. I svenskan, bilden, under skrivartimmarna, engelskan. Det är inte en äkta besatthet, jag låter andra måla in mej i hörnet ändå. Innan jag hinner öppna munnen säger nån "ååh jag lovar att Björks novell kommer handla om olle". Så då gör den det, visst, varsågoda. Jag lever bara upp till vad dom väntar sig.


till november
Skulle nog kunna skriva ihjäl hela natten men ingenting blir ärligt här. Och imorgon ska jag hämta Signe vid Centralen. Åh, godnatt /Björk.

om familjen


man kan tro att det är en kulen oktoberkväll men det är det inte, för olivia står i mitt kök och vevar pasta, separerar äggulor till carbonaran och dansar betula-dansen för mej. ack, den underhållningspersonen! hon har det i blodet. sen hämtar jag amadeus för att leda henne rätt i mörkret. har saknat henne så mycket, måste kramas så hårt framför spärrarna. väl vid min dörr ringer jag på; säger att det är en tvångstanke jag har. det är ingen tvångstanke, det är en varningssignal till olivia som är innanför och precis hinner slå på 'lagt kort ligger' och placera sej i lägenhetens mitt, och när jag låst upp och puttar in amadeus med huvudet före får hon olivias uppvisning i överraskningspresent. sen äter vi. dagen efter hämtar vi andreas och emil. vi gräddar våfflor så smöret stänker över persiska mattan. andreas sitter på golvet, och alldeles intill berättar han om en depeche mode-vinyl som jag ska få låna över lovet. han är så mån om min musiksmak. hundra skratt senare lagar emil te med mej i köket. vi spiller och bränner oss och han jamar, min finaste katt. när det är helt kolsvart ute går vi till pizzerian på hörnet, andreas dansar på gatan och han dansar sig uppför trapporna och han dansar för oss i lägenheten och när han slutar dansa delar han istället en bananpizza med mej. lutar popluggen i emils skräddarknä.
du & du & du & du - ♥ 

säg hej nu


I scream, you scream, we all scream for Ice cream!

--------> Din nya favoritblogg.

I WILL BE SEEING YOU SOON & IT WILL BE BETTER THAN ANYTHING ELSE


min älsklingsperson
hon kommer och hälsar på mej imorgon och det är en jävla tur 

om att skriva, del 2


hej ni svindlande fina. som lägger era själar i kommentarsfälten. som undrar försiktigt i sms, lämnar hjärtan i facebookloggen. och inför det känner jag "ojdå" - om jag var ni skulle jag nog tänka mera: vad är det egentligen som behöver tröstas? så hemskt är det väl inte? vilka oproportioneliga crazy krav på tillvaron har hon, egentligen? 

så sa ni inte, era väluppfostrade rackare. men jag känner att jag var oföredömligt otydlig, ty det är ju inte som att åtta timmars tråkiga lektioner per vecka är olidligt. det handlar snarare om drömmar, brist på bränsle och snopenheten i att flytta någonstans för en linjes skull - och sedan upptäcka att linjen är högst utbytbar, inte alls värd att vallfärda för. när man står med sin fantastiska lägenhet och inte vet vad man ska ta sig till med sitt liv. när man blir skitvilsen. tappar tråden. 


TANKAR OM ATT SKRIVA
1. om hets och ängslan
mitt skrivande är trasigt. i en identitetskris. har fått punka och varje mening pumpas ut, fast utan den viktiga glöden! det är inte meningen som vill och måste födas, det är en högröd, skitfet fabrikschef som står och gormar åt den att bli till. så är det. det märks i texten sen: att det här är ingen passionerad författare - det är inget annat än ett äkta ängslo som talat. 

2. om ny syn

vill ofta lägga skulden på facebook,
säga att det är att bloggvärlden har så bråttom's fel! bär på ett fattigt, twitterifierat språk nu. åh, alla dessa korta förödande statusrader var man än ser. klart att ögonen blir ovana. det sticks så fort en längre text serveras eller skrivs. blir töntigt. ni ser ju. vill helst fatta mej riktigt oberörande kort. med gemener i meningsbörjorna.

3. om att det är svårt att rycka på axlarna

det värsta är forfarande att jag blir så ledsen av detta, det rinner över lektionskanterna.
att mitt enda intresse glider ifrån mig, inte är nära tillhands eller under utveckling alls. ba' stendött. den där tolvårsdiktsamlingen, okej, men den är slut nu. preskriberad.
och att uttrycka sig är helt grundläggande. för hela livets trivsel

4. om tal/skrift-balansen

twittrade: "ju vidöppnare jag pratar, desto sämre blir jag på att skriva".
det är en sanning det också. när jag var yngre hade jag ingen talförmåga. på riktigt, jag var en tystlåten liten lögnare och skådis. min tunga var en förrädare som vägrade förmedla nånting som var sant, så allt i mej kom ut skriftligen. på sistone har jag lärt mej prata ärligare och rakare, - jag tycker visserligen inte att jag gör det nu heller, för jag vet ju hur jag menar och lyckas aldrig säga det, men allt är relativt - och samtidigt är det som att skrivförmågan bleknar. jag vill inte välja mellan tala/skriva, önskar mej båda. är det för mycket begärt? va? 

om vantrivsel




... åh, att köpa fyra stycken ägg. Fyra små ägg, till bara sig själv.
Oftast känns det inte sorgligt alls att bo ensam, men nu är jag sjuk och har ständigt ett niagarafall på lut. När jag är ensam i skolan och alla andra har passionslektion / i kön på Ica med fyraäggskartong i handen / febrigt, fruset hemkommen till diskberg och orkeslösheten. Små små situationer som blir till oceaner bakom ögonen. Önskar mej att gråta ut. Nu går jag bara runt och väntar ut floden.
Åh, är så tunt lättledsen nu. Om det är sjukdomen, hösten eller att ångvältslivet börjar ge vika för någon slags vardag... vardagsämnet är ju mitt sämsta. Att fortsätta stå upprätt när allt lägger sig tillrätta. Är dessutom lite ledsen över att den här lägenheten varken gett mej läs- eller skrivro än... såg ni? Skyller på lägenheten, just en tjusig lögn. Det sitter såklart ingen förbannelse i dessa vackra väggar, det är väl mitt himla huvud. När jag bläddrar bakåt kan jag inte minnas att jag läst ut EN ENDA BOK detta år? har nog hundra uppstartade bokhalvor, hackiga historier. I travar. Längs väggarna, i väntan.
Önskar bara en sak just nu: ADHD-huvudet ut genom fönstret. Död åt varje fjäril.

Det känns som jag hållt igen, tills nu. Så jag tänker låta känslorna känna som dom vill några dagar. Inte låtsas att allt är en aprilhimmel i pastell. Det är nästan det jobbigaste; att jag plötsligt bor själv och måste representera en Duktig Vuxen som jag inte är. Måendet känner sig övervakat på ett helt nytt sätt. Lugn, små släktingar, jag fixar det här, jag går till skolan, jag har blott EN dags frånvaro (ställ det mot 70% i 9:an). Men jag vill inte ljuga och jag vill kunna säga att jag är ledsen. Ikväll är jag väldigt ledsen -
DET ÄR JU SÅ SVÅRT ATT LEVA! Att ha utsida, visa upp sig, tala, förnöja sig och andra på samma gång. 

- och nä asså, jag trivs inte så bra i skolan.
Ville inte skriva om det för tidigt; inte riskera att befästa något falskt, men det börjar ju aldrig kännas rättare. Så nu säger jag det. Alltså, i mitt lag har jag: Heidi, Miranda, Sara. Drömlärare, helt fantastiska, prick varenda en. Johannes, min bästa popbibliotikarie. Några hyggliga klasskompisar. Ännu fler hyggliga korridorskrockpersoner. God vegomat i matsalen ibland. Ett studietempo som passar mej så bra som ett studietempo nu kan passa en ovillig sate som jag.  
Men motståndarlaget har en mäktig forward: självaste Skrivarlinjen. Den är ba' helt förödande. 
Alla andra sjunger, studsar och släpper hjärtana lösa när vi närmar oss passionstid, - och vi har inte mindre än åtta satans passionstimmar per vecka - men jag vill helst gömma mig i biblioteket. Det är ett så strängt format, ett höguppläsningsformat, ett hetsigt och föga hemligt format, och det bara hämmar mej. Jag har väl aldrig känt mej såhär dålig eller osugen på att skriva. Mina händer är öknar, torra som krut. Min skrivmuskel har stannat. Ur funktion, överhettad, drunknad i prestationsångestolycka. Och det är inte linjen som är fel utformad, ty mina klasskompisar trivs som fiskar, det är jag och skriva-i-grupp som omatchar. Har pratat ut om det, ansvarsfullt, och slipper högläsningen. Men gör ju istället: ingenting. Levererar halvdana, slarviga texter, får således halvdana betyg, tatuerar in dom i självförtroendet och vill aldrig mer skriva sen...
... det är ingenting gott i denna linje. Det är ett skämt att kalla det för passion. 
Och detta, att mitt enda intresse bleknar, upphör att intressera och omringas av sån hets, gör mej ledsen. Det ska vara guldstunderna i veckan, lysa upp mellan tunga teorilektionerna - men det är inte så. Saknar:
- Fasta, schemalagda guldstunder i veckan
- Ett rent samvete
- Lust.

Nå, pratat ut, skönt så /Björk.

det vackra livet



Hej i söndagskvällen. Iförrgår åkte jag tåg till Sundets vall (ja tack - det var fint att va' där; lite lättare luft åt lungorna, starkare höst i luften, mera LUFT rent allmänt). Iallafall, vi bytte tåg i Gävle och jag kom att tänka på sist jag var där, fick en omild stöt. En sådan med blixtar bakom ögonlocken och hela stämningen återuppstådd i ett minnesslag i magen.... det var en augustigång, åkte bil dit genom grönskande-på-sista-versen-landskap med Peter vid ratten, Daniel bredvid, mamma bak bredvid mej. På vägen köpte vi bravokola, drack Statoilkaffe genom plastlock, stannade på loppis, spanade in fiskargubbar i ramar och hamnade vilse. Innan vi kom rätt; kom till gasklockorna, och hade en sinnessjuk femte/näst sista forever young-afton... Åh - FOREVER YOUNG alltså - hjärtat bara slänger sig baklänges


... mycket möjligt tidernas finaste sommarjobb.
Den blygsamma början utspelade sig såhär i sms till Olivia i maj:


"Jag har också sökt jobb idag. 
Som sommarredaktör på en festival.
Fet chans att jag får det, hahaha"





Vad hände?
jag fick jobbet.
Och det gör mej fortfarande så varmt varm och overklig till mods att tänka på mina arbetsgivare som - uppenbarligen - ba'
"tja, en sextonårig tjej som gillar olle ljungström, hon får följa med på turné". 
Alla platserna; att sitta på krängande tåggolv mot Linköping med nervöst hjärta i bröstkorgen och en uppspelt pappa intill, vindruvor i en påse, öl och souvenirer, Creme Brûlée på kvällen, ty det gäller att ladda rätt. Och sedan small det. Att dygnet senare gå en grillad promenad i saltvattensdoft i Varberg, åka regnig Nightliner på Helsingborgsnatten, motorcykel till Malmköping, midnatssblått flyg till Sundsvall och tillbaka till bussen igen, till Kalmar. En sista kväll, en sista Små druvor. Sedd från scenen; ett litet misstag. Tvingad till total tystnad och stillhet. Inga tillåtna tårar, ingen dans. men fan vad fint. Iallafall. Genomsyrande genom allt: FAN VAD FINT. 
Nya dialekter, idoler, kompisar. Regn på rutorna, skog utanför dom, byta om snabbt bakom mörkblå skynken, relaxavdelningar, syltmackor, logedarr, sagolik sol, mintglass till frukost, rosor åt scenen.









Jag skrev om Forever Young i bloggen för första gången i mars; såhär.
Idag blir jag helt uppmjukad när jag läser inlägget och vet hur det gick, och att jag faktiskt fick fett fel angående publiken. Nu har jag sparat på miljoner medelåldersleenden och dödsrörda ögon och har sällan sett värdigare publikhav i hela mitt liv. Det fanns motsatser som bekräftade mina tidigare erfarenheter; men mest av allt var det så slående hur många års längtan som spelningarna föregåtts av. De flesta publikpersonerna speglade så fint hur unikt, sällsynt och lyriskt detta var. Och meddelade dessutom sin stora lycka efteråt. Jag hade drömjobbet att hantera de meddelandena, smälta hela dagarna. Känna mej som en del. 







Om jag hade vetat när jag var tolv att jag skulle hänga med Jakob Hellman // I höstas att jag skulle få se nedsläckta Reeperbahn live // I maj att jag skulle få detta vansinnesjobb och hur satans jävla fint det skulle bli... 
på nya skivan sjunger Håkan
"Du bara får mig att hänga kvar
för jag tror, när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än".


Precis så vill och törs jag tro, nu


du hade en annons, du kallade dig goldie, du har en katt och du är vädur. elvis söker dig.




Hej ni fina,
igår drack hon öl med magnus betnér, ikväll är hon på galamiddag. talar om min påhälsande mamma.
Ja, medan jag sitter här hemma vid virrvarr-bordet och klistrar in kontaktannonser i kontaktannons-boken. Vår relation känns onekligen smulan omvänd. Jag springer runt med tändaren till alla ljusen, gör hemmet redo. Väntar vaken på kvällen. Hon nyttjar hemmet bara för att slagga mellan äventyren. Idag i skolan skickade jag ett trött sms om att jag önskade mej ur klassrummet och hon svarade "you must fight for your right to party" och så har hon gjort den här fantastiska spellistan till mej som är ett projekt under påfyllnad när hon hittar nåt hon tror jag gillar. Så summan av kardemumman är att jag älskar min mamma bråddjupt trots att hon är coolare än mej, hänger i finare salonger.

Kontaktannonserna är alldeles ljuvliga att titta på, men jag har en svenskaläxa som kallar. Vi ska såga skivor, såga till fotknölarna alltså, supersåga, ge max EN geting. Och själva sågningsutbudet består av lärarnas presenterade Älsklingsskivor, och alla älskar bara Gina Tricot-dämpat jazzigt messmör. Sådant är svårt att såga våldsamt. Fast Mickes är The Queen Is Dead, så då sågar jag såklart den. Inte än, men jag ska, snart. Ge gnällspiks-Morrissey vad han tål.... men jag lyssnar nu för att komma i stämning och vill gråta för att varje ton och stråke och rad är så darrigt vacker och vinglig och pricksäker.
apropå det, i tisdags var Stockholms finaste gatumusikant, the smiths-mannen, parkerad vid Mariatorgets tunnebanenedgång. Han sjöng Ask och saxofonen grät och han också, nästan, så sorgsen. Så sorgsen musik. Så sorgset förpackat i permobilen.
Åh hjärtat, det värker. Det är en sådan tid. I övergången mellan kaoset i nya stan och rutinerna som ska börja funka. Saker som släpper och saker som fastnar. Och jag. I mitten. Vilsen, ibland. 
tack för era ögon, hjärtan, kommentarer. Superstars! /Björk.

mata en brasa, klappa en katt









I don't like mondays
och det gör jag verkligen inte. Men helgen, innan måndagen tog vid, var en viktig och fin och alldeles overkligt stjärnklar helg. Jag älskar att bo just där jag bor men jag älskar att det går att åka bort, också
kram /Björk.

RSS 2.0