om vantrivsel




... åh, att köpa fyra stycken ägg. Fyra små ägg, till bara sig själv.
Oftast känns det inte sorgligt alls att bo ensam, men nu är jag sjuk och har ständigt ett niagarafall på lut. När jag är ensam i skolan och alla andra har passionslektion / i kön på Ica med fyraäggskartong i handen / febrigt, fruset hemkommen till diskberg och orkeslösheten. Små små situationer som blir till oceaner bakom ögonen. Önskar mej att gråta ut. Nu går jag bara runt och väntar ut floden.
Åh, är så tunt lättledsen nu. Om det är sjukdomen, hösten eller att ångvältslivet börjar ge vika för någon slags vardag... vardagsämnet är ju mitt sämsta. Att fortsätta stå upprätt när allt lägger sig tillrätta. Är dessutom lite ledsen över att den här lägenheten varken gett mej läs- eller skrivro än... såg ni? Skyller på lägenheten, just en tjusig lögn. Det sitter såklart ingen förbannelse i dessa vackra väggar, det är väl mitt himla huvud. När jag bläddrar bakåt kan jag inte minnas att jag läst ut EN ENDA BOK detta år? har nog hundra uppstartade bokhalvor, hackiga historier. I travar. Längs väggarna, i väntan.
Önskar bara en sak just nu: ADHD-huvudet ut genom fönstret. Död åt varje fjäril.

Det känns som jag hållt igen, tills nu. Så jag tänker låta känslorna känna som dom vill några dagar. Inte låtsas att allt är en aprilhimmel i pastell. Det är nästan det jobbigaste; att jag plötsligt bor själv och måste representera en Duktig Vuxen som jag inte är. Måendet känner sig övervakat på ett helt nytt sätt. Lugn, små släktingar, jag fixar det här, jag går till skolan, jag har blott EN dags frånvaro (ställ det mot 70% i 9:an). Men jag vill inte ljuga och jag vill kunna säga att jag är ledsen. Ikväll är jag väldigt ledsen -
DET ÄR JU SÅ SVÅRT ATT LEVA! Att ha utsida, visa upp sig, tala, förnöja sig och andra på samma gång. 

- och nä asså, jag trivs inte så bra i skolan.
Ville inte skriva om det för tidigt; inte riskera att befästa något falskt, men det börjar ju aldrig kännas rättare. Så nu säger jag det. Alltså, i mitt lag har jag: Heidi, Miranda, Sara. Drömlärare, helt fantastiska, prick varenda en. Johannes, min bästa popbibliotikarie. Några hyggliga klasskompisar. Ännu fler hyggliga korridorskrockpersoner. God vegomat i matsalen ibland. Ett studietempo som passar mej så bra som ett studietempo nu kan passa en ovillig sate som jag.  
Men motståndarlaget har en mäktig forward: självaste Skrivarlinjen. Den är ba' helt förödande. 
Alla andra sjunger, studsar och släpper hjärtana lösa när vi närmar oss passionstid, - och vi har inte mindre än åtta satans passionstimmar per vecka - men jag vill helst gömma mig i biblioteket. Det är ett så strängt format, ett höguppläsningsformat, ett hetsigt och föga hemligt format, och det bara hämmar mej. Jag har väl aldrig känt mej såhär dålig eller osugen på att skriva. Mina händer är öknar, torra som krut. Min skrivmuskel har stannat. Ur funktion, överhettad, drunknad i prestationsångestolycka. Och det är inte linjen som är fel utformad, ty mina klasskompisar trivs som fiskar, det är jag och skriva-i-grupp som omatchar. Har pratat ut om det, ansvarsfullt, och slipper högläsningen. Men gör ju istället: ingenting. Levererar halvdana, slarviga texter, får således halvdana betyg, tatuerar in dom i självförtroendet och vill aldrig mer skriva sen...
... det är ingenting gott i denna linje. Det är ett skämt att kalla det för passion. 
Och detta, att mitt enda intresse bleknar, upphör att intressera och omringas av sån hets, gör mej ledsen. Det ska vara guldstunderna i veckan, lysa upp mellan tunga teorilektionerna - men det är inte så. Saknar:
- Fasta, schemalagda guldstunder i veckan
- Ett rent samvete
- Lust.

Nå, pratat ut, skönt så /Björk.

Kommentarer
Postat av: olivia

burrito. håll ut. på fredag ska jag diska åt dej. <3

2010-10-12 @ 22:25:51
URL: http://vapenammunition.blogg.se/
Postat av: hanna

jag har två litterär gestalting-timmar veckan på min skola och jag tyckte det var så jävla jobbigt först och hatade det som fan men jag har vant mig nu, bara de senaste två veckorna. tycker om det så himla mycket nu. man kanske bara behöver vänja sig vid att alltid leverera och se det mer som utveckling och att man lär sig än att man ska visa något strålande och fantastiskt. äh, jag vet inte. ibland kanske man måste liksom kliva utanför sin comfort zone och gilla det. det är ju jobbigt och hetsigt, men det är bra också på ett vis. ähhhee, vad jag ville säga var att jag tycker ju det blivit så roligt med de lektionerna efter att ha hatat dem, du kanske börjar tycka om dem någon gång också. SAKNAR DEJ, kram

2010-10-12 @ 22:34:41
URL: http://hejhana.tumblr.com
Postat av: Carro Barro

Men herregud... och här levererar du en guldtext utan like.



Älskade Bumpalumpen.



Om jag kunde skulle jag slänga ihop en cous cous-panna och komma över.



Kram

2010-10-12 @ 22:34:52
Postat av: denise

åh, finaste du. vantrivsel. hemsk känsla. åh, pussar och kramar och ett brev kommer någon dag i veckan. <3

2010-10-12 @ 22:36:27
URL: http://coloursoftheworld.blogg.se/
Postat av: elinfroth

kramar om <3

2010-10-12 @ 22:39:42
Postat av: Hmm

Det där med att behöva vara kreativ på kommando och att inte gilla det känner jag igen. Förhoppningsvis så blir kommandot din vän istället för fiende. Ett verktyg till att kunna fokusera.



Tala igen med dina lärare. Kanske vet de ett sätt för dig att komma över tröskeln :-D

2010-10-12 @ 22:42:54
Postat av: lilla my

men vad kul björk. jag är en av dom "hyggliga" klasskompisarna eller bara en lort?



puss puss puss

2010-10-12 @ 22:45:38
Postat av: björk

lilla my: hygglig. och grym. sluta. <3



hanna: väl talat. jag önskar bättring med tiden - men för varje töntig liten kortis jag hetsskriver i pliktens namn så känner jag mej så mycket... sämre. å inspirationslösare. det lossnar liksom aldrig. och sceniska gestaltningen känns såklart allra värst.

höjden av obekvämlighet

2010-10-12 @ 22:55:04
URL: http://bump.blogg.se/
Postat av: tioli

Sådär blev det för mig när jag började plugga foto. Det var en passion som blev något som skavde. Kan fortfarande må dåligt av att hålla en kamera - den jävla pressen. Inte så upplyftande kanske. Men jag tror att den där lusten finns kvar inom en, jag tror på att inte panika utan lunka vidare, och acceptera att det inte är tre ton solljus hela tiden. Om utbildningen inte kan ge en guldstunderna kan man försöka hitta dem själv. Kortskriver du? Det är något min gamla textkommunikationslärare brukade rädda oss med: Skriv oavbrutet i två minuter på det här temat eller utifrån den här meningen, tänkt inte, bara skriv tills tiden är ute. Det får det att lossna för mig. Kram Maria

2010-10-12 @ 23:17:06
Postat av: björk

tioli: kortskriva är nästan det enda vi gjort - och det värsta! det får det inte att lossna för mej, det får mej att skriva så usla och poänglösa små stycken att jag blir lite rädd.



ja. jag tror också på lunka vidare, absolut. på att hitta guld i tre ljuvliga barn på kvällen som alla tre vill ligga allra närmast, tävlar i närhet. i ett brev på hallgolvet, ett sms från andreas, grym ny musik.

men det värsta är ju inte att det inte är roligt - det är inte som att matten eller naturkunskapen är speciellt roliga dom heller - det värsta är att det mördar mitt enda intresse! det går ut över... det tar inte slut när lektionen är slut. det gröper ur mej!



men tack för fin kommentar, till dej. och till er andra. ni är guldet

2010-10-12 @ 23:22:03
Postat av: tioli

Förresten. Utan att ha några bokstavserfarenheter så har jag haft stunder när jag liksom inte KUNNAT läsa. Inget fokus. Jag har botat det med att läsa gamla favoritbarnböcker som jag redan kan och tycker om. Och så en bok som heter "Göteborg i päls" av Per Johansson och som handlar om... ingenting ungefär. Korta korta stycken och betryggande lite handling. Låter trist när jag ska beskriva men funkade som balsam för virrhjärnan eftersom det inte gick att läsa den på FEL sätt.

2010-10-12 @ 23:22:15
Postat av: tioli

Nej, kortskrivning funkar väl tyvärr inte för alla. Men jag tycker heller inte att just kortskrivandet handlar om att skriva BRA, utan om... eh, nåt annat. Fan, förstår att det är soppigt. Och ibland är vi kanske för snabba med att vilja tipsa bort allting och tro att min lösning är allmängiltig, istället för att bara säga: Bra att du vågar vara ledsen, tänker på dig.

2010-10-12 @ 23:31:14
Postat av: Anna

Jag känner igen mig jättemycket! Började en skrivarlinje för ett antal år sedan, och då tog det totalt stopp. Jag kunde inte skriva på kommando. Det var inte roligt längre. Så efter långa funderingar så slutade jag, och det var det bästa jag har gjort. Började arbeta istället. Läste senare upp gymnasiet på komvux. Blev då en blandning av natur och psykologi. Hade jag val idag, så skulle jag valt att flytta till Stockholm och börja på Globala gymnasiet, läst SP Global/Spets.



http://www.globalagymnasiet.se



För att jag hört att skolan är fantastisk och för att jag tror att något fantastiskt och intressant skulle ge mig lust och ork till att ägna mig åt mina intressen på min fritid.

Jag är idag inte det minsta bra på att skriva ...men jag älskar det! Något som gör att jag struntar i om det inte blir så superbra.



2010-10-13 @ 08:42:44
Postat av: Anna

Kände att jag måste skriva någonting mer. För man kan ju tro av mitt tidigare inlägg att jag menar att du borde hoppa av den linjen som du börjat, och så menar jag verkligen inte. Utan jag ville bara skriva om mina erfarenheter, för att jag kände igen mig i det du skrev.

Fundera, ta det lungt och känn efter vad du vill, och ge det lite tid, är mitt råd. Att du är bra på att skriva råder inga tvivel om. Dina inlägg på din blogg är alltid fantastiska.



Ta hand om dig!!

2010-10-13 @ 16:04:33
Postat av: H........

Jag vill också berätta. Jag valde också med hjärtat när jag valde gymnasielinje. Det blev musiken som gick från mest älskade till mest påfrestande och jobbigast. Jag stannade, gick ner mig totalt, fick halvdana betyg. Det var 3-4 år sedan nu och jag ångrar inte att jag fortsatte att gå linjen som tog sönder mig, hur konstigt det kanske låter. För det kommer och går, som det är med kreativiteten, ibland är det bara uppåt och ibland finns inget. innerst inne visste jag ju att det här var mitt sätt att uttrycka mig, att jag inte fick plats i klassen utan drog mig tillbaka och uppgifterna kändes så omotiverade, oinspirerande och fel. Men det finns stunder som verkligen växte mig som person där. Idag håller jag på med musiken väldigt mycket, idag älskar jag den igen. Mina låtar låter helt olikt innan jag började att "lära" mig musik. "lära mig". Jag hade det ju innom mig hela tiden! Du är fantastisk på att skriva. Du har det i dig också. Hur du än gör, går kvar eller slutar, så kommer ju alltid skrivandet vara ditt. All lycka.

2010-10-13 @ 18:42:10
Postat av: SaraErika

blir så ledsen av att höra. men saker och ting blir aldrig som man tänkt sig, och det får man väl lära sig att acceptera.

det är inte meningen att inspirationen ska kvävas. det är inte det skrivandet handlar om, att hela tiden leverera.

åh, skulle hemskt gärna vilja skriva ett fint brev till dig.

hoppas allting löser sig på ett eller annat sätt <3

2010-10-14 @ 20:52:29
Postat av: tove

hej björk! jag går på frysens skrivarlinje, i trean. jag har visserligen alltid älskat att gå den här linjen, mycket för människorna och den speciella stämningen vi har tillsammans, men det har inte alltid varit enkelt. att skriva på kommando, under extremt kort tid (får man fem minuter för en kortis på frysen ska man ju vara glad!) för att sedan läsa upp är jobbigt och svårt för alla i början. för vissa kanske det aldrig släpper, jag vet inte. men för mig har prestationsångesten försvunnit med tiden. i början var jag så rädd för att bli dömd och skrattad åt bakom ryggen, jag kunde sitta och vara helt blank i huvudet för att jag hela tiden kände att jag måste PRESTERA och då kan man ju inte skriva någonting, men nu vet jag att det inte förväntas av en av varken lärare eller klasskamrater och oxå att jag är inte mina texter. de är mina texter, men det är inte det som är jag. det är OK att skriva dåliga kortisar, alla gör det mest hela tiden. man lämnar ut sig själv och mycket av sitt hjärta då man läser upp sina texter men det är också någonting man lär sig, för mig har det slutat vara skrämmande (kanske också för att jag känner alla i klassen). och man har alltid rätt att välja att nej, den här texten vill jag faktiskt inte läsa för den är för privat eller vilken anledning som helst.



ville mest bara skicka en peppkram och säga att ge det en chans ett tag till och se om det känns bättre! prata med lärarna igen om det inte blir bättre(universums bästa! tror och tror och tror på alla våra skrivares talang och förmåga), kanske är det fler som känner som du, kanske kan de lägga upp lektionerna på ett annat sätt ibland, ett sätt som får även dig att tycka det är kul och hitta lusten.

/tove i skrivartrean

2010-10-16 @ 00:58:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0