onsdag 16:49

Sitter å äter rostat bröd innan jag ska på uppdrag och vakta två bedårande barn och tänker: rostat bröd är det bästa som finns. Varmt och guldigt med smält smör, hummus, gurka som är kall och krispig. Vill leva på rostbröd. Imorgon ska jag äta det igen. Med philadelphia och blåbärssylt på. 
Dessutom handlar alla mina fina minnen om rostade mackor. Nej, inte alla. Men ett, som utspelade sig i ett kök i Malmköping. Åt tre runda rostade mackor med ost och var svimnervös, och ute sken rekordsolen, och jag var med nån jag tycker om. Ovanpå det kom två historiska, magiska dygn ur nervöshjärtat. Tog mej an dom dagarna laddad med: rostat bröd, såklart. Dom är en hemlig kraft.

som duvor hittar hem






Lovisas bilder från mycket fina fredagspåhälsningen.

Många undrar hur jag trivs, och svaret är:
I Stockholm: fint, du växer fram
I skolan: över förväntan
I lägenheten: fantastiskt
I min hud: så jävla illa. 
Jag vill skjuta mitt hjärta ur bröstet och vara utan. Vakna upp och vara ny, med ömsat skinn. Men skinnömsning tar tid och jag vet det för jag har levt i sexton år, börjar skönja mönster. Och börjar tröttna på att bära mej, börjar tröttna på mönstren och huden. Får man aldrig bli någon annan? Byta ut sig, upp sig.

19/9-10, Nu är det väl revolution på gång


Historiska datum och solen är så ironiskt intensiv bara därför, den har kramat Stockholm hårt och varmt sedan tidig morgon igår. Mer lämpligt väder vore: ösregn, hagel, åska. Men okej. Låt åtminstone solen skina, för det är det ingen annan som gör. Fan, vilket lock som sänkte sej. 
Och just nu är jag arg på min dörr med autolås som låste ut mej imorse, tvingade mej att spendera eftermiddagen på bussar och rännandes till Is- och sporthallar i Nacka i jakt på extranycklar - istället för att vara med på grymma Sergelsdemonstrationen.
Plattan nyss: 


Mäktigt.
Nä, nu gör vi nånting. Vad? 

För arkeologer / Eld och lågor / men mest av allt för mej själv


Om klippet: brusig usel bild, bra lyssningsvärt ljud

Lördagskvällen sitter fast i mej som en liten, ljusblå häftmasseboll. Den är varken varm eller kall, men kvar, och detta klippet är en pil som prickade mitt i. Jag vill bara vara på Mosebackes terass i hundra miljoner år. Aldrig åka hem. Aldrig ha engelskalektion. Aldrig gå upp för trapporna till passionssalen. Aldrig synas. Bara lyssna anonym på Saker som jag samlat på, Tivoli och Marrakesh och gömmas i växande ljumma mörkerarmarna. 

manboylove


Vad ni ser här är något att titta noga på, fyra hemliga STJÄRNOR. Så satans begåvade, smarta, roliga, rörande skitbra människor. Mästerskribenter, nya Fredrik Stragor och gnistrande gnistor. 
... mina vänner är dom också. Och jag är så STOLT. Snart har dom erövrat hela världen. Men bakom stoltheten är jag främst väldigt glad, för att dom är världens finaste. Åt mej. Utan att nån ser. 

men lägg dom på minnet.

du var min första stjärna






Mosebacke.
Insläpp 17:00, scenpåstigning 19:00, vara asplöv däremellan. Nervositeten går inte ur.
Tre stolar på scenen fylld av rödgula lampor får mej att tro på en sittande Freddie Wadling-början, men upp stiger Heinz Liljedahl och Joel Fritzell. Och Olle i kofta och halsduk. Blott dom tre! Åhh för att bli överraskad. Och så grymt att få se Heinz, historiskt nittiotalsbästa hjälten, och hedersvärt att ha goda smaken att behålla Joel vid sin sida. Han känns så trygg fast ny fast bäst och är så snygg, rakt framför ögonen, i gamla svartvita Reeperbahnmunderingen.
De sitter på varsin stol, på rad, med Som du som första låt och stöt i mitt jävla hjärta och jag visste visserligen att de skulle spela den men inte som första, inte att introt skulle slå mitt hjärta ur led och att fan, den är med på min tio-lista i världen över bästa låtar.
Och det går bara att le för det är så fint på så många sätt;
en rörande trio med Olles yngsta respektive äldsta kompanjoner, idel finaste-låtar (saker som jag samlat på, nåt för dom som väntar, en apa som liknar dig, tivoli), Olles konstanta Heinz-retande och den alldeles allmänt nära känslan över hela Mosebacke. Utan kalla kravallstaketen, att prata med publiken, rakt ut i den. Få svar. Se varann. Rådande septembervärme på sista versen, men den finns. Om man dansar behöver man ingen jacka. 
När dom till slut reser sig och kanske ska gå, kanske ska stanna. Stannar ändå. Olle står kvar i upprätt läge och Joel också. Och dom spelar Marrakesh! I magiskaste akustiska versionen och som sista låt i motsats till Reeperbahns eviga förstaplats. Så knävikande hjärtsviktarsnyggt.. och Forever Young-flirts-fint såklart.. 
Sen går dom, utan någon spelad Morotsman, men världen efter dom är varm och vacker. En kille kommer fram, säger att "ursäkta om det är läskigt men du var på Forever Young i Eskilstuna va, jag såg dig där på Jakob Hellman. Och du dansade på precis samma sätt nu". En skakad hand och ett namn, Johan hette han.
Freddie går på så småningom, när det hunnit bli kolsvart men rött på scenen. Setlisten är likadan som i Sundsvall i maj, lite repristråkigt, lite för osvensk. Fast alltså, ändå: oerhört tung och vacker med stråkarna i mörkret och Leif Pagrotsky som dansar bredvid (= kvällens enda dansman, fan vad Stockholm är klena på att dansa.) Börjar gäspa under sista låten, men efteråt ger vi oss ut på äventyr... nä för jag är sexton och superportad... så vi återvänder. Spanar och spejar. Vill berätta för Olle att Marrakesh var skönaste trumpilen i mitt hjärta på skitlänge, att han är bäst, säga till Joel att dom var grymma, att det är lite tomt utan Reeperbahn två gånger i veckan, men jag säger ingenting för jag är världens blygaste person. Jo förresten, till Jacob Frössén vågar jag, för andra gången den här sommaren, säga att han är bäst. Min idol. Gör exakt precis vad jag vill göra.
Tack för en fet kväll, alla som var i den. 


Youtubesommar

Tja! Hösten stövlade in så rejält, tunga stövlarna på direkten. Inga fina soliga gränsland.
Nå, låt mig presentera nyaste tillskottet hos youtubekontot, sommarens sista suck:



--------

Och så några till av sommarfilmerna; att klamra mig vid lite till. Ack det var ju så nyss, blott veckor sedan. Svetten, var tog du vägen? Shit, tiden. Och shit, sommaren ändå. Succé!  








RSS 2.0