du var min första stjärna






Mosebacke.
Insläpp 17:00, scenpåstigning 19:00, vara asplöv däremellan. Nervositeten går inte ur.
Tre stolar på scenen fylld av rödgula lampor får mej att tro på en sittande Freddie Wadling-början, men upp stiger Heinz Liljedahl och Joel Fritzell. Och Olle i kofta och halsduk. Blott dom tre! Åhh för att bli överraskad. Och så grymt att få se Heinz, historiskt nittiotalsbästa hjälten, och hedersvärt att ha goda smaken att behålla Joel vid sin sida. Han känns så trygg fast ny fast bäst och är så snygg, rakt framför ögonen, i gamla svartvita Reeperbahnmunderingen.
De sitter på varsin stol, på rad, med Som du som första låt och stöt i mitt jävla hjärta och jag visste visserligen att de skulle spela den men inte som första, inte att introt skulle slå mitt hjärta ur led och att fan, den är med på min tio-lista i världen över bästa låtar.
Och det går bara att le för det är så fint på så många sätt;
en rörande trio med Olles yngsta respektive äldsta kompanjoner, idel finaste-låtar (saker som jag samlat på, nåt för dom som väntar, en apa som liknar dig, tivoli), Olles konstanta Heinz-retande och den alldeles allmänt nära känslan över hela Mosebacke. Utan kalla kravallstaketen, att prata med publiken, rakt ut i den. Få svar. Se varann. Rådande septembervärme på sista versen, men den finns. Om man dansar behöver man ingen jacka. 
När dom till slut reser sig och kanske ska gå, kanske ska stanna. Stannar ändå. Olle står kvar i upprätt läge och Joel också. Och dom spelar Marrakesh! I magiskaste akustiska versionen och som sista låt i motsats till Reeperbahns eviga förstaplats. Så knävikande hjärtsviktarsnyggt.. och Forever Young-flirts-fint såklart.. 
Sen går dom, utan någon spelad Morotsman, men världen efter dom är varm och vacker. En kille kommer fram, säger att "ursäkta om det är läskigt men du var på Forever Young i Eskilstuna va, jag såg dig där på Jakob Hellman. Och du dansade på precis samma sätt nu". En skakad hand och ett namn, Johan hette han.
Freddie går på så småningom, när det hunnit bli kolsvart men rött på scenen. Setlisten är likadan som i Sundsvall i maj, lite repristråkigt, lite för osvensk. Fast alltså, ändå: oerhört tung och vacker med stråkarna i mörkret och Leif Pagrotsky som dansar bredvid (= kvällens enda dansman, fan vad Stockholm är klena på att dansa.) Börjar gäspa under sista låten, men efteråt ger vi oss ut på äventyr... nä för jag är sexton och superportad... så vi återvänder. Spanar och spejar. Vill berätta för Olle att Marrakesh var skönaste trumpilen i mitt hjärta på skitlänge, att han är bäst, säga till Joel att dom var grymma, att det är lite tomt utan Reeperbahn två gånger i veckan, men jag säger ingenting för jag är världens blygaste person. Jo förresten, till Jacob Frössén vågar jag, för andra gången den här sommaren, säga att han är bäst. Min idol. Gör exakt precis vad jag vill göra.
Tack för en fet kväll, alla som var i den. 


Kommentarer
Postat av: anders

var leif pagrotsky där? :S

2010-09-12 @ 22:20:02
Postat av: björk

ja, du tror väl inte att jag far med osanning? han var där och högst aktiv. dansade log och strålade.

2010-09-12 @ 22:23:42
Postat av: jörgen

Pagrotsky var där häromveckan också, på Ola Magnell.

Och du har tyvärr rätt Björk. Stockholmarna är bra blaserade ibland. Rätt ofta faktiskt. Det har hänt så många gånger att jag stått mer eller mindre ensam längst fram och levt rövare (ehum ... nja ... dansat alltså, typ ...) medan resten stått fem meter längre bak med händerna i kors.

Slöputtar.

Men det får man ta. Såna som du och jag finns ju, och det kan jag lova att många artister är jäkligt glada för.

2010-09-13 @ 17:54:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0