som duvor hittar hem






Lovisas bilder från mycket fina fredagspåhälsningen.

Många undrar hur jag trivs, och svaret är:
I Stockholm: fint, du växer fram
I skolan: över förväntan
I lägenheten: fantastiskt
I min hud: så jävla illa. 
Jag vill skjuta mitt hjärta ur bröstet och vara utan. Vakna upp och vara ny, med ömsat skinn. Men skinnömsning tar tid och jag vet det för jag har levt i sexton år, börjar skönja mönster. Och börjar tröttna på att bära mej, börjar tröttna på mönstren och huden. Får man aldrig bli någon annan? Byta ut sig, upp sig.

Kommentarer
Postat av: Hmm

"Får man aldrig bli någon annan? Byta ut sig, upp sig."



Jodå man både får och kan. Frågan om man verkligen vill. För om du byter ut dig så byter du ut allt ink allt som gör dig till du och alla som du har omkring dig.

2010-09-28 @ 01:17:30
Postat av: Vuxen nu

Jag var fjorton år.

Vad visste jag om livet?

Inget, inget alls...



Någon hade sagt,

att inget görs av sig självt,

man måste kämpa!



Min kamp var en dröm,

om att hitta mig nånstans,

men det var så svårt.



Frågor utan svar.

Tystnaden ljöd inom mig,

vart skulle jag gå?



Tänkte mer och mer.

Ville komma vidare,

men hur gjorde man?



Jag valde en väg.

Saknade någon att följa.

Jag valde fel väg.



Självförtroende!

Ordet som förföljde mig

piskade min rygg.



Vägen var så lång.

Snårig, slingrig, inget slut,

en mörk horisont.



Men mitt mål kvarstod:

Innan vintern skulle jag

ha funnit mig själv.



Kamp blev dock till strid.

En fight mot mina vanor.

Ett slag mot mig själv.



Tiden rann iväg.

"Igår" var historia,

framtiden var här.



Jag kom till insikt:

Tiden var alltid just nu.

Jag måste välja.



Skulle jag bestå?

Kan man bli någon annan?

Vem ville jag bli?



©

2010-10-10 @ 21:45:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0