why should it be so bad to be bad when it's so hard to be anything at all

Dygnen flyter ihop. 
I torsdags - förra veckans torsdag alltså, åh tiden - såg Edgar sitt favoritband Children of Bodom på fryshuset. Han och hårdrockskompisarna skulle först sova hos mej, men sen ångrade dom sej, kom hem klockan ett i svett för att hämta sina väskor och fly ut till en bil som plötsligt fanns. När jag timmen senare äntligen lagt mej tillrätta i tysta sköna ensamheten och klockan var över två så knackade det försiktigt på dörren,
"Garaget med bilen inuti var visst låst, tills sex imorgon"
och jag fick premiär-bädda ut min sammetssoffa ändå. Den visade på mycken mjukhet och tillräcklig bredd för två.
Edgar fick sova i sängen hos mej, nära nära, jag fick nosa och vara nära min favoritrygg. Men ofrånkomligen;
- Du luktar svett, Edgar
- jag luktar inte alls svett. Jag luktar metal!


Älskar honom, älskar honom, älskar honom. Den här våldsamma kärleken. Att jag prompt måste skriva det tre gånger. Helst ännu fler, för jag ÄLSKAR, hör ni det. Kärleken som bara finns, i floder. Den vill äta upp honom. Den kräver inget alls i gengäld. Den avgudar ändå. Jag vet inte varför, men blodet är kanske tjockt då. Min finaste blonda nacke.

... tidigt på fredagsmorgonen, innan sju, smög mina tre svettiga gäster upp, fällde tysta ihop soffan och gav sej ut till nyöppnat garage för att köra norrut. Jag gjorde kaffe och körde till skolan, osoven och svag i benen. Olyckligt kär kanske. Som vanligt visserligen, men hjärtat vänjer sej inte.
Fredagen som dag, jag kan inte minnas den. Jag minns att jag satt i matsalen och att min mentor sa "jag saknade dej på morgonen". Ögonbryn som började bekymra och böja sej. Jag bara "ok", hade hoppat över bildlektionen fastän jag älskar bild, fastän jag var klarvaken, det är sånt jag börjat göra. Men jag minns att jag var trött, att jag köpte en rykande het baguette med Sara efter skolan. Att den smälte i händerna. Vi hade bokat in ett möte för att Tala Ut, men så kom allt annat i vägen. Handla baguette, lägga den på bordet, äta, smälta, diska, duka undan. 

Innan vi hunnit bli ärliga / nått nån magisk punkt, så ringde det på dörren och så stod Andreas där. Och så tog nästa dygn vid; The Ark-dygnet. Vi mötte upp amadeus, min älskling, i tunnelbanan. Köpte mintglass och trocadero, laddade för lördagens Norrköpingsäventyr. Försökte se Léon men tappade fokus hela tiden. The Ark i hela huvudena. Tävlingshjärtana påslagna. 

Och när vi så precis skulle somna; för The Arks skull, och för att jag var trött's skull, så ringde telefonen och dom legendariska olle ljungström-reeperbahn-synthtjejerna, Stella & Mira, önskade tak över sina synthhuvuden. Vi gömde alla vinyler och släppte in dom. Stella avslöjade att det är hennes morfar som skrivit texten till It takes a fool to remain sane. Eller, han berättade den för Ola Salos kompis, på ett fik, på svenska, ty han var en vis man som ständigt hasplade ur sej visdomar på caféer, och sedan översatte Ola den. Snodde, kan man säga. Varsågod för revolutionerande information.
Tja, detta kan jag säga om fredagsnatten: den fick inte så mycket sömn i sig den heller. Det blev lördagsgryning, i en trång sammetssoffa, 05:00. Vi vinkade av synthtjejerna, drack kaffe och fläderte, åt Ipren och stoppade nagellacket i väskan. Åkte tåg till Norrköping med gul sol genom rutan och ny engångskamera. 

Vi kom fram, lärde oss hitta. Anlände till ett snällt kösystem där vi tilldelades siffror; 15, 16 och 17 med svart spritpenna över handryggarna, och slapp således sitta fängslade vid nåt stängsel. Utforskade en stad med vatten och änder överallt. Hittade ett litet torn att speja ifrån. Jag målade Andreas naglar, i multicolour-glitter, och han värmde upp med Echo Chamber och Hey Modern Days och take it to the stage-versen för oss. Jag älskar Andreas så mycket. Showen i honom. Hans knä att vila lite i. Hans längtan efter att ta hand om min förlossning... 

Men all sömn som inte sovits, den räckte plötsligt upp handen i magen på mej, sa "hallå". Började stänga ögonen inifrån. Blev hjälplöst slö, speciellt när solen gick ner och isvindarna drog in. Jag har alltid trott på mitt hjärta som tillräckligt i sceniska situationer som denna. Det brukar räcka. Men jag har blivit så gammal på sistone. För efter insläppet (vi kom längst fram, i mitten, all oro förgäves) så somnade jag mot staketet. Berätta för mej HUR man somnar när man väntar på sitt finaste bästa viktigaste band i hela världen? Vem somnar då?
Jag. Men jag vaknade när dom kom. Vaknade såklart. Vaknade men visste inte, blev vilsen, kroppen kunde inte lyda. Orkade inte. Så jag grät, fast tyst. Dansade, fast klent. Exploderade, fast kanske som ett tomtebloss. Allting dämpat av den sömnlösa slöjan. Trött prägel, som rök. Men höll Amadeus hand så hårt så hårt. Älskar henne. En liten tråd mellan huvudena, det känns inte som jag behöver säga något. Bara trycka hennes hand och så har hon mitt huvud i sitt. Och dom spelade Disease och det är definitivt en livelåt, blir GIFT, alla blir hesa. Och dom första pianoklinken i It takes a fool... nationalsången, den vackraste. Det går bara att gråta, rakt ut, i hennes axel, tills... Markus Krunegård stiger upp på scenen! Andreas varnade för det innan, som ett obehagligt skämt, "tänk om Markus kommer som en It takes a fool-tönt och förstör, för att vi är Norrköping, ja säkert". Så tårarna torkade visst, snopna, förvandlades till några konstiga skratt istället. Mitt i heliga låten.
Men alla andra låtarna, dom anföll mej. Ola Salo anföll mej. Att det var nästan sista gången anföll mej. Krampen. Och varje gång jag vände mej om såg jag in i norrköpings finaste leende. Hon sjöng This Sad Bouquet som en gud i mitt öra, kramade min axel när jag inte kunde sluta gråta. Åh gud dom små stunderna av samhörighet, den elektriska, bara uppstådd under konserter, man ses aldrig någonsin mer igen, men delar axlar / tårar / tungor ett tag. Jag tjatar, jag vet, men det är så vackert, älskar främlingar.

Efter sista låten, tänt i taket, utrymd lokal:
Känslan av att vara så fylld och så tömd och så pirrig och I LÄNGTAN samtidigt som så matt.

Jag kan inte skriva, allt är som sås, flyter. Men dom här dygnen, dom var så konstiga. Ni förstår nog inte - för såshänderna lyckas nog inte beskriva - men det var verkligen så att allting var möjligt. Och omöjligt. Vi mötte iallafall Ola bakom några hus, det var iskallt, han hade gulaste finaste jackan på sig. Och snygga handskar. Jag ville fortfarande inte prata med honom för jag kan - omöjligen - göra mitt hjärta rättvisa. Inget ord räcker, och alla ord spricker.
Dom som ändå kom:
- Det glittrar... du glittrar, fortfarande, på kinderna
- Du får aldrig sluta finnas! Inte ens sluta synas, lova!
Och han lovade. Inte för att min spruckna röst gav utrymme för annat, men han lovade och jag tror honom. Föreställer mej honom på nya scener, enkelt, men vill ändå ha The Ark forever. Efter hjältekramar i mörkret åkte vi hem i välsignad BIL, trygga, jag älskar att åka bil på natten, det är mitt bästa. Under mörkblå himmel. Med hög musik, favoritpersoner som sover i baksätet och fin person som kör. Tur och retur för vår skull. Just då: bara kärlek. 

Dagarna därefter:
Tre pärondaimglassar i sängen. Miranda. FEBERN som ett glödhett brev. Och relationer som närmar sej eller spricker. Jag vet ingenting. Jag vet att jag inte är en superhjälte. Jag vet att jag har somliga trasiga delar i mej.
Mina lärare har bestämt att jag inte mår bra, de är oroliga, jag är sänd till Sundsvall för att rehabilitera mej med mina skolrester. Promenera i skogen på kvällen. Omringas av en familj. För jag har sår i munnen för jag äter glas hela tiden. Spegelskärvor eller papperslim eller nålar. Det är ingen som orkar känna ansvar för min hals och mun. Jag kan fatta det. Jag åker hem. Men inte för min skull. Så känns det; som att det snarare är för att skona andra. Men det är okej.
Hej Sundsvall.

Kommentarer
Postat av: Eva

Du kan visst skriva.

2011-04-03 @ 12:29:54
Postat av: olivia

björk, jag orkar känna ansvar för din stackars mun & hals och jag älskar dej.

2011-04-03 @ 12:35:52
URL: http://vapenammunition.blogg.se/
Postat av: Anonym

<3

2011-04-03 @ 15:01:40
URL: http://gardenspells.blogg.se/
Postat av: andreas

älskar dig!! vill förlosa dina barn seriöst :(

2011-04-03 @ 16:03:35
URL: http://popluggen.blogg.se/
Postat av: anni med litet a och inget e

Älskade vän, jag vet ungefär hur den känslan är.

Även jag är skickad hem till ett kravlöst hem för att må bra, må okej, kunna sova om nätterna. Det är nog ett bra beslut, även om det inte vad jag som fattade det.



Ta hand om dig, låt andra ta hand om dig.

Puss.

2011-04-03 @ 20:41:30
URL: http://beivor.blogg.se/
Postat av: saraerika

du får mitt hjärta att gråta.

om jag inte bara var en främling skulle jag försöka limma ihop skärvorna igen.

<3

2011-04-03 @ 23:30:36
Postat av: jörgen

Du får inte äta glas Björk. Det är faktiskt väldigt onyttigt ...

2011-04-04 @ 17:34:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0