ett inlägg bara för händerna, så dom får svalna och kan sova sen

Status: en massa ord med ö i, t ex. trött, rörd, överhettad och överkörd. Händerna har domnat och hjärnan somnat men jag vill iallafall tömma mej på lite helgfragment medan dom fortfarande finns

Att sätta sej på tåget klockan 05:55 och känna att det är den första segern. Känna sej säker, för snart är scenen framför ögonen och tills dess får sånt som obefintliga sovplatser och nerver stå i kö. Först och främst är jag på väg och oavsett hur jävla trött kan jag inte sova, bara lyssna på Leila K, räkna träd och pirra. / SOLEN när den smälter hela staketraden. Skulle det inte bli storm? Att istället tvingas springa till vattenkranen tio gånger, få huvudet bortbränt. Nå, en effektiv metod för minskad känsel. Hettan i vägen för hjärtat.
/ Malmöspelningen, när den äntligen börjar: nästan blankt...







<-------- Typ så. Det är så sent och mörkt och Maskinenmosat när dom äntligen kommer... står olyckligt till, omgiven av främlingar och idioter. Visserligen vissa fina främlingar som kramas i världens jobbigaste Tell me this night is over-börja, men spelningen ut känns det som fel plats. Som att krympa istället för att växa. I finare ringhörnan: att åtminstone hålla den fysiska ryggen rak och inte bryta ihop totalt i främlingsfamnen. Fin fin fin kontakt. Och en trumpinne. Min första! Skäms nästan över fangirlfaktorn men asså... Sylle ändå! / Att ha en natt i Malmö: tacksam över en chans till. Spana ut över det vackraste vattnet, köpenhamnsutsikten. Mörkerguidas av gulliga Jim och Sofia, landa i deras gulliga kök klockan fyra. Storm och åska och kolsvart himmel. Sen smyga upp till Nässjötåget med två timmars sömn i kroppen, köpa vaniljbullsfrukost för att det går, och kokos-loka på Pressbyrån i förebyggande syfte. Hoppa av i Småland. Dra i nervösa glittriga sjaltrådar och gå i nervös promenad mot området. Bli kramad bakifrån och "här är du! var tog du vägen igår?!" och i det bli lugn och trygg. Ett dygn - ett dygn - ett dygn. / Förbanna blygheten typ hundra gånger om. SÄG NÅNTING DÅ. / Somna på marken, kompad av Kikki Danielsson. Livets skönaste sömn. / Berätta för Aino om Ollemöten och hon börjar gråta och det beror möjligen på att hon inte är helt fulltankad med sömn, men jag ser iallafall att dom tåriga ögonen verkligen fattar och det känns så oensamt. / och öh, Eksjöspelningen, också lagd så förtvivlat sent med sin 23:30-start. Hinna bli så dödstrött, känna varje muskel ge upp.
... Men skynket! När dom står som finaste stoltaste statyerna och är mitt favoritband igen. "Bibelbältet - ONE DAY I WILL BECOME THE FATHER OF A SON". Ola, hur påtagligt tagen. Finaste Lassesnacket. Finaste Tell me this night. I don't have words to say how much I think I owe you. forever. Att få skratta och vara glad, må Ark-bra igen! (Jag saknar verkligen gamla The Ark-känslan, den som aldrig kommer tillbaks, men som fanns innan det där satans decemberdatumet. När spelningarna var gråtiga av andra, lyckligare anledningar. Eksjöspelningen kändes iallafall närmast den gamla känslan. Glad och ganska rakryggad och inget tryck alls; perfekt dansomständighet. Jag har i och för sig svårt att avgöra om den var glatt glad, eller bara så föregången av sömnlöshet att alla känslor stängts av. typ lite så. Den var iallafall inget kaos och det var skönt. Stod fint. Och det var snarare i små fåniga fraser som "Vi älskar er" eller "Vi kommer alltid finnas kvar" än i låtar som Apocalypse som min gråtknapp reagerade. Hela magen som vill protestera och säga att NEJ för ni gör ju slut nu! Men den gråten var en snabb vind som drog förbi, jag blir bara så ledsen över att sista känslan alltid ska handla om den där himla undergången. Att jag alltid ska bli ARG. Bästa bästa idiotband, FINNS! sluta påminna mej så noggrant om annat..)
/ Jag gråter inte i Calleth men det gör inget för det jobbet tar himlen hand om. Det börjar regna så filmvackert och magiskt och guldkonfettin och regnet samsas i luften och på scenen gråter dom. / Eller att trassla på sej den fortfarande fuktiga skjortan i ett sömnigt vandrarhemsrum. Alla Eksjögator är blöta och mycket mycket tysta när jag går mot stationen halv sju. Framför Stora scenen är det fortfarande guldkonfetti, regnlimmat över hela torget.
Att lyssna på Lasagna i en blöt tröja i en öde stad och känna sej ensam och mäktig och svag i en helt logisk äventyrsmix. 

åh gud. Jag har snittat tre timmar sömn per natt de senaste fyra styckna. Det sätter väl sin hjärndöda prägel på dagarna med. Och det är som att allting utspelat sej mycket mer i mitt huvud än på riktigt. Det var ingenting dramatiskt som hände som SYNTES men jag har hunnit tänka efter så mycket. Lättare att tänka när man är själv. På hur det började; så ensamt och tolvårigt, min egen relation och min egen förstagång och på hur det tar slut... kanske nu... sorgligare och konstigare. Kroppen som en tumlare med tio olyckor på tork, för skolan snurrade också sina varv. Samlat på så mycket och varit så nervös inför detta äventyr, mest i ensamhetens namn, hur ska det gå med vulkanutbrottet utan nån axel eller väntande säng?
Men nåt utbrott kom ju inte; snarare osynliga inbrott isåfall. 

Och hur förvirrad! Att inte ens vid kravallen vara säker på att det är rätt plats och rätt grej som väntar. Jag växlar fortfarande mellan Gud vad jag måste samla på mej allt bränsle nu och Fan, vad dumt att göra sig beroende av något som håller på att ta slut. Men jag ÄR väl redan beorende! / Men alla spelningar är väl undergångar! / Men... det finns liksom inget allsmäktigt svar. 
Och jag är väl en allt eller inget-person, men i detta läge har jag verkligen kommit i kläm. Går på för många för att vara cool och sval och oberörd men för få för att vara inne i det och kunna jämföra med typ... Aino, haha. Åh, Aino ♥ Iallafall ett tack till henne. Och Sofia!... Kajsa såklart. Och Nadja och alla som kramats och klappat och trollat fram penicillin, sårtvätt, förband och vandrarhemsrum! Och lagt jack-tak över huvudet när regnet kom. Det finns kärlek. Jag var aldrig så himla ensam.

Känslorna kommer liksom i efterskalv. Nu istället för där. Gråter till twitter- och blogginlägg och känner febern slå ut i blom. Öppnar fönstret och ska alldeles alldeles strax bygga bo under lyxiga täcket
så fort jag orkar.


stressat om stygn, skrivarlinjer och system

Idag tog jag efter cirka 2 veckors tramsinfektionsfördröjning äntligen bort mina stygn! 
Lättad! Fri! Aldrig mer vårdcentral!

Firade med ett syltwienerbröd längs Hornsgatan på väg hem. Nu är jag mycket mer redo inför den stundande äventyrshelgen - för asså, en fot som släpar efter, ger feber och inte lyder kan ställa till med mer än vad jag trodde. Den fick makten över augusti och förbjöd mej att se Pulp. Det ska den inte förlåtas för. Men att den stillat sig lagom till Malmö och Eksjö känns bra, det är mycket annat som är i olag ändå i kroppen jag bor i. Nerverna bara slingrar sej och tårarna bara rinner vid köksborden och tungan lever sitt eget okontrollerade liv. Säger allt jag inte menar.
Och jag tar mej inte tid för det jag verkligen vill göra! Och jag har fastnat i en ond och djup kastrull! Med lock på...
Och ikväll tar den här sommaren slut och den var verkligen ingenting att hänga i nån julgran. Så jag är inte ledsen eller vemodig eller minsta sån känsla. Jag längtar efter höst. Leksakspälskragar och rostat bröd med jordnötssmör. John Maus och Depeche Mode. Simma och åka buss till en främmande plats. 

men mitt i augustitypiska höstromantiseringen och halsdukslängtan så seglar Fryshuset in i bilden... hösten är ju mer präglad av skola än nåt annat, än av synth och chaite t ex. Skolan kommer att äga mej.
Mitt meddelande till hösten; kan du snälla inte bli en repris på 2010 så är jag nöjd och belåten. För dom senaste dagarna har det översta skriket i min hals låtit som
JAG ÄR SÅ FUCKING OLYCKLIG STÄNG AV MEJ EN LITEN STUND

Jag tänker på alla skrivreglerna som byggde bo i händerna under det gudsförgätna läsåret som gick. Jag kan inte skriva någonting med avslappning i sen dess. Bara jämför och tänker att "tänk om" och "istället för". Vrider och vattnar ur. Så har jag aldrig varit. Jag tror inte på bearbetning av texter. Jag tror på Skriv först, tänk sen! Eller läs tankarna i texten för där finns dom oftast om händerna får löpa fritt. Nu har det friaste fria försvunnit och jag är mer ängslig än sprickfärdig. Det finns ingenting att tömma längre. Mur i huvudet och öken i fingret. 

... till skrivarlinjen ska jag alltså inte tillbaks. Det går inte att vantrivas så mycket och fortfarande låta lärarna schemakalla det för "Passion". Jag är inte passionerad, bara ängslig. Rädd och regelträngd. Det finns inte många klockrena alternativ kvar i kö bakom skrivarlinjen. Alla ba "men DEEEET är väl alldeles perfekt för dig" och jag är lite ledsen för att det inte är det, nästan skäms för att jag inte lyckades trivas. Iallafall kanske jag går bildlektioner till mötes nu, för nån passion ska man hitta på för schemats skull. Bild. I brist på annat. I pliktens namn - 
men skolan är ingen plikt längre. Gymnasiet är förrädiskt frivilligt fast samtidigt "hörredu, man klarar sig inte en millimeter utan minst gymnasieutbildning i bagaget, att hoppa av låter väl som en riktigt puckad idé". 
Så jag hoppar inte av, men jag samlar inga vackra betyg åt framtiden och jag har inte "åtminstone kul under tiden" heller. Blä, denna gymnasiemyt. Och detta med alla vänner som faktiskt lever upp till den; blommar ut och kommer tillrätta. DEN gymnasiemagin: så nära men ändå så långt bort för jag ser den på nära håll men det känns sjukt ouppnåeligt och overkligt. Handlar det om skolan eller linjen eller livet eller spelet. Jag har aldrig haft nån bra elev i mig! En jobbig roll att spela. Jag är så trött på korridorer. Jag vill hoppa av - men bara om jag vill någonting annat istället. Bara om en stad att ta vägen till. Bara om ett framtidsmål. Jävla liv. Jävla val. Jävla LYX. Alla bekymmer med fladdrande bilagor av skuld och skam. För det är fel land och fel sorgämne och fel skäl att vara ledsen och fel sätt att (o)förvalta sitt liv. Jag vet att det är idiotiskt att jämföra, jag blir aldrig tacksammare av att zooma ut, bara massvärldsledsnare och mattare.
Fan. I teorin, i ett lov eller fördjupad i en bok kan jag verkligen känna igen mej i studiepersonen som vill lära sej och utvecklas. Men var tar hon vägen väl i klassrummet? Det har ju aldrig funkat. Eller alltså, jag har fått alla rätt och MVG på proven men aldrig i slutbetyg ändå (För stökig eller frånvarande eller sorgsen). Till slut trött på allt och kanske nonchalant. Nu till exempel, jag vet av alla dom där papprena att jag är ett klassiskt G och det gör mej förtidsslö. 
alltså åh SKOLAN jag skulle kunna skriva femhundra meter om dig. Om system. Om Björklund och den galna politiken. Men oavsett det så vet jag att mycket sitter i mig. Att det är en liten poäng i vad mamma sa när jag var tolv
"Det är nog inte skolan, det blir inte bättre av att byta. Felet är kanske du" - och det är nog ganska sant. Jag är så trött på detta årets miljoner samtal med mentorer, syokonsulenter, skolsystrar och andra lärare och andra vuxna och andra andra andra. Jag vill inte springa ifrån Fryshuset för det finns inte riktigt nånting att springa in i. 

Till slut: är det värt det? Vad är värt vad? Vad är nån annans förväntning och vad vill min innersta mosade kompass? 

Imorgon har den ingen talan ändå för jag ska upp klockan 07:30, koka vatten, göra kaffe, duscha och gå darrig till gröna linjen. Rulla in på Gullmarsplan och känna samma gamla smak. GUD, UPPFINN NÅT NYTT SOM GÖR DET LÄTT ATT HÅLLA UT.

Olle forever



titta! Detta är min ovanförsängenvägg! Jag har spacklat igen några dramatiska skotthål och hängt upp några tavlor... med ett ganska snyggt motiv... ja, det är Olle på allihop. Har velat hänga dom länge men det är ju ett bra sätt att fira en födelsedag också. Så nu hänger han där, världens bästa femtioåring, i upplaga om fem. Det är helt utan ironi men kanske inte utan självdistans... jag vet att det finns dom som tycker jag är en smula besatt. Dom kanske sätter sin frukost i halsen. Det är helt ok. Jag trivs sjukt bra.

När han fyllde år senast så spelade han med Reeperbahn i Eskilstuna dagen efter. Där var ju jag också, så jag slängde upp rosor på scenen och sa dessutom mitt första hej till honom i Helsingborg dagen efter det. Åh. Firar i år också; köpte dom tio finaste rosorna jag hittade och har bara ätit goda saker hela dagen, typ Californiastrut, sjögrässallad och peanut butter-godis. Blev ju ingen ros direkt till Olle men vill genom rymden hälsa grattis ändå. Grattis till Cornelisstipendium (- ni har väl läst? Åå, det är så fint och så rätt och så rättvist) och födelsedag och till att du är Olle. Hoppas du känner det här. Jag ska korka upp en Snapple och fälla upp benen på soffan och lyssna på typ Det stora kalaset hela högtidliga aftonen lång... 




Rosor och rosor och rosor...
och jag! Jag är lite ledsen om det skulle råka synas. Hoppas ni helgar Olledagen och gör nåt kul, puss å kram /Björk.




ett turisttips eller ett kärleksbrev



Glasshej!

Det är svårt att bli stammis i Stockholm och det är lite svårt att tipsa om guldställen,
för alla vet redan allt och är där först och flitigare... Men jag har i sommar hittat två stycken älsklingsställen där dom känner igen mej när jag stiger in. Så sällsynt! Först ut att presentera är Stikkinikki:

♥ ♥ ♥

okej, det är inte så hemligt, och det är inte såklart inte Mitt Eget, det ligger öppet i Götgatsbacken men det är en ny plats för i sommar och jag har råkat upptäcka att det är många som inte vet om det än... Jag blev tipsad att springa dit av Olivia i junis begynnelse och sedan dess släpar jag dit alla jag träffar för att introducera Jordens Godaste Glass - 
för det är den! Den allra godaste och bästa. Den är inte rättvis att beskriva i ord, men den är till exempel påtagligt tung i konsistensen. För att den är så italienskt äkta och hemlagat ny; all glass lagas samma dag och därför är det dessutom olika smaker varje dag. Och alltid spexiga smaker. Och alltid en otestad smak, hur mycket stammis man än är.
Mina avklarade smaker hittills i sommar är enligt mitt lilla protokoll (som jag inte ens haft med mej varje gång!): hallon, daim, pistage, citron, citron & vallmo, cookies & cream, honeycomb, peanut butter crumb, peanut butter chocolate chip, saltlakrits, salt caramel, very salty lakrits, kaffe, lönnsirap & valnöt, citron & mint-sorbet, lingonsorbet, hallonsorbet, citronsorbet, limesorbet, mangosorbet, passionsfrukt, rabarber, hasselnöt, kanel, lemon grass, tin roof, trash (med salta pinnar i!), honeypear walnut, björnbär, blåbär, white chocolate & cherry, ginger hallon, ginger lime...
... det ska också sägas att jag ätit mina favoriter ganska många gånger i repris. Har nog ätit sex-sju stycken Salt Caramelkulor utslaget över sommaren till exempel. En helt genial smak. Och åh, lakritsen som är svindlande salt. Eller hallonen som verkligen smakar barndomssnår. Eller bara mjuk kanel. Eller... eller... 

Nä, min kärlek inför detta rosa ställe, den är så ren och iskall och rak. Jag vill inte vänstra längre - all annan glass smakar pulver, luft och skräp. Det är väl möjligen ett minus om jag måste säga nånting; att den får allt annat att blekna och gör mej så beroende. Annars är allting bara förtjusning. Smakerna, färgerna, personalen, Nikki själv som alltid ler, känner igen och vet vad man är sugen på, allting med sin bebis på armen. Att man alltid får så sjukt mycket glass; "en kula" är inte en klassiskt kulformad sak utan en till bredden fylld bägare med ett litet berg ovanpå... och om dom ser att man är lite velig så får man snabbt en tjuvsmakssked, så att man kan avgöra ordentligt innan man bestämmer sig. 

Idag åt jag vit choklad och hallonsorbet till middag. Det var fint, speciellt i kombination. Fastän det för tankarna till varma hallonpajer med riven vit choklad mitt i natten, och således Cornelia, och så blir jag lite saknig till mods... Hon är nämligen min bästa glassvän också. Ah, all glass vi har ätit tillsammans. Flera ton!



Sammanfattningsvis: ett ställe som heter Stikkinikki - bara namnet är ju fantastiskt - där det finns vansinnigt god glass och allting är präglat av en sjukt generös och kärleksfull glasskännar-stämning. Det är väl det oemotståndligaste? Jag blir lite yr varje gång jag är där. 
Götgatsbacken alltså, nästan precis vid Medborgarplatsen. Skynda. 

PS! Dom har en duktigt uppdaterad facebooksida också där dom lägger upp dagens smaker så man kan kolla i förväg... och önska egna! Och berätta att man kommer! Och berätta att man är allergisk så att det finns en anpassad sort i tid!... eller bara bekänna sin kärlek.

storsjöyrans tio stygn



Nog för att jag älskar att berätta (och få chansen att vifta med armarna, överdriva och spä på en smula) men det börjar bli tröttsamt. Därför: en kort och lagom saklig version av eftermiddagen 29 juli 2011:

Först och främst var det The Ark-dag. Tänkte bara på dom. Planerade köande. Pratade med andra fina fans. Spatserade lite vid scenen. Nånstans i det så kom det vakter med vagnar rullandes med mer kravallstaket, för dom skulle bygga ut. Och vi tänkte att det såg ostabilt ut och vi ställde oss ur vägen, men några minuter senare kom det ändå ett staket attackerandes bakifrån. Typ, det ramlade ur sin lilla bur på hjul. Jag tänkte "fan vad tungt" men uppenbarligen var det vasst också, en krok säkert, för sekunderna senare var det väldigt mycket blod och några vakter och jag blev ivägburen och placerad med benet i vädret och snabbt lindad och förvirrad. Det pulserade och bultade i hela foten på ett så nytt sätt. Tittade på mina stackars vänner och skrattade för det är så TYPISKT att det är just jag som står i vägen och just vi som springer in i olyckor på det här sättet...

(japp, så gick själva olyckan till! Önskar att det var en coolare historia än att den utspelade sig mitt på blanka dagen och innefattade en stackars vakt och ett TAPPAT kravallstaket. Total olycka alltså. Inget slagsmål och ingen rockig glamour...)

Till den omhändertagna foten-i-vädret-punkten är det fortfarande en någorlunda rolig historia,
men så dök det upp en överdriven AMBULANS och jag blev mer moloken och trotsig, ville väl inte åka till något himla akuten. Så jag vädjade åt dom att låta mej köa och försökte förklara utan att gråta typ att "Jag ska ju se the ark ikväll, jag måste ju köa, jag tänker inte åka på er fula brits". Jorå... funkade föga. Blev bara skrattad åt och (såklart, men ändå) inrullad i ambulansen. Trots motvilja och morrande.
Men ljusglimten: jag fick åka ambulans! Livsdebut! Det var lite kul. Amadeus åkte med mej där framme och en vänlig person pratade med mej, försäkrade mej om att jag skulle hinna tillbaka till spelningen, ett par kryckor senare bara. Men på akuten började jobbiga kapitlet, vi lämnades i ett rum som var övergivet i trettio oroliga minuter, jag var så nära att gråta, upprepade bara i huvudet att Den-här-spelningen-är-så-viktig-för-mej-Den-här-spelningen-är-så-viktig-för-mej-Den-här-spelningen-är-så-viktig-och-helvetes-jävla-skitfot-vad-ont-du-gör-Och-var-är-The-Ark-just-nu-varför-räddar-dom-mej-inte-Jag-vägrar-missa-den-här-spelningen. Missa för att en VAKT tappade ett staket på mej? Nä. Det är för dumt. 

Till slut kom det in en läkare med stadigt handslag som raskt konstaterade att det skulle sys. Blev lite rädd, för jag är väl inte smärtkänslig men har på äldre dar fått sprutfobi. Synålar är inte heller mitt bästa verktyg... Ville dessutom helst påpeka, igen, att jag ju inte HANN men höll mej. Ingenting kändes tryggare i att tvingas ligga hjälplös på mage utan kontroll eller ens uppsyn över hans vassa vapen... bara en vit vägg att stirra in i, och papperskudde att dö mot. Jo, det fina i det var att ögonen doldes och kunde få gråta i smyg bäst dom ville - men jag gråter ju aldrig ändå... fast det gjorde, verkligen, vansinnigt ont. Alltså ont av sprutor, ont av bultande, ont av Ark och oro och att vara ensam med en läkare för jag är rädd för såna myndighetspersoner. Vet inget mer förnedrande än att bli buren, tvingad, lagd i annan människas hand och omringades plötsligt av ALLT detta. Kände mej så kränkt, av respektlösa läkaren som dessutom var klumpig i munnen, kommenterade ärr och misstänkte alkohol och sen blev jag själv med honom och nålen och GRÅT INTE DÅ. 

Efteråt kändes foten som att den låg och plaskade i en blodsjö. Det gjorde den säkert - det var så ofattbart blött, men dom tvättade och plåstrade och jag hoppade ut - äntligen färdigkränkt - med en blodig sko i plastpåse. Började gråta ändå när jag fick krama mina väntande vänner på bänken. Gråta av blandad Läkarförnedring, chock, smärta å Arkoro. Dom var bäst och kramades mjukt mot mej men blev så arga, Emil skällde ut läkaren på sekunden och skapade ett litet kaos. Jag passade på att fly fältet och målmedvetet hoppa iväg till kön. Den hade blivit alldeles för stor och jag hade ju ingen chans att SKYNDA till nån scen med den handikappade foten... Arkfans är dock ett skitfint släkte så allt fixade sej och jag såg spelningen längst fram. Det gick bra, lite mindre dans och studs bara, - men är en egen historia såklart. 

Ja det var väl storyn om stygnen. 
(... fast dagen efter hade det blödit igenom alla plåster å bindor å bandage (coolt eller hur), men jag fick nytt stadigare av Röda Korsare på plats. Så rädd för läkaren och akuten. Men typ; jag har ju inga problem med sår å så. Jag gillar ambulanser och att göra nya saker. Det var bara jobbigt att känna sej så kränkt och klampad på. Och rädd att missa den viktiga viktiga spelningen. Som om inte nerverna i det läget är fullt utsträckta och tyngda iallafall. Som om huvudet önskar fokusera på blod och hemresor och högläge. Nä, det önskar det inte. Det var en dåligt vald dag för olyckor. Minus det; en mindre dansig festival, läkarkränkning och förstörd (nyskomakad!) favoritsko - var det ett helt okej äventyr).



RSS 2.0