*****

JAG MÅR GANSKA BRA. Känner mej lugnare i mej, äntligen. Jag tror inte att vara ensam är det gyllene bästa, även om det är mitt förstahandsval jämt. Vet nog inte mitt bästa. Nu är Andreas och Sabina här iallafall och det gör mej bara glad. På bordet står det en gigantisk familjepizzakartong. Jag ska städa undan den och åka till Sundets vall.
Har väl inte så mycket att säga, den här bloggformen är ju utrotningshotad, det är inte spännande med tanklös direktrapportering. Hejdå, alltså. I Sundsvall har jag tid att tänka efter/skriva sedan. Nu ska Andreas dansa morgondansen. 



"du är som en mamma björk. som en knarkmamma som inte riktigt kan ta hand om sej"



Hej,
alltså den här vintern bara håller på och håller på, är säkert svaret på "Vad är det som går och går..."-gåtan.
Och man ba': snälla snälla gå i mål snart. Bli en vår.

Jag saknar min schlagerfamilj. Saknar att ligga på rad med Frosties och tusen bubbelgum emellan, vid fotändan nio rosa inflyttningsrosor. Saknar att blöda ner en skräckblandat förtjust tunnelbanevagn och att poängsätta elektriska blixtar, koreografier och Babsan (saknar också Emils snåla poäng som är minst tjugo poäng lägre än övrigas när man räknar ihop). Att fira Brolles vinst genom dans i discoljus till schlagerhits tills alla är svettigare och naknare och balkongdörren måste öppnas på glänt. Saknar att ligga nyktra men helt urdansade och trötta på sängen i soyarester och sushilådor och en klocka som är max 22:00. Jag saknar Madonna och Lady Gaga och Brian Molko hela natten. Jag saknar att somna i en obekväm hög vid 06-snåret (... men jag saknar åtminstone inte morgonen i den obekväma högen efter noll sömn när allt är skrynkligt och stökigt och vaket). 
Saknar solen. Och Edgar. Saknar mitt fria huvud, att inte tänka på samma person dygnet runt och frysa så mycket.
Nå, nu ska jag bli hämtad. Det är bra. Hämta mej oftare, för jag kan ju inte ta mej nånstans själv längre. Mvh /någon lite olycklig.

Day 13, this week


andreas bild från i fredags

Veckan som var alltså; vecka 6 alltså.
I min dagbok i typ söndags skrev jag "Undrar vad v. 6 vill mej" och den raden rymde goda förväntningar, jag hade bra magkänsla. Men på måndagen kraschlandade den och blev ond sen. Dumt att bli långtidsledsen på direkten, men veckan reste sej aldrig riktigt efter det. Jag höll inget löfte och infriade inget av mina veckomål. Istället rymde jag / kom 120 minuter försent / kände mej och världen som hopplösa.
.... tills på torsdagen då jag blev med helg, fortsatt miserabel till mods men i delad säng, varm och trasslig med Heidi och Sara. Vaknade i långsam croissant-morgon, med studiedag och snöstorm. Bytte dom sedan mot Amadeus, åkte till Emil och Andreas, träffade Olivia. Gick från omringad till omringad till omringad. Brukar inte tycka att umgänge = tryggt, men det var nog bra nu. Bra kompisar är bra. Även dom som säger "du är för sjuk för att jag ska orka kommentera det". Älskar. 
Nåväl, det är en konstig vecka som håller på att ta slut. En olycklig vecka med schlager, NK-strosande och fransk nougatsglass i sig. Inför nästa vecka uppmanar jag mej att: snälla sluta vika ihop mej. Jag måste bli lite rakare i ryggen, kan väl inte förespråka ärlighet så länge jag jämt ljuger. Bli mjuk och uppvecklad, nu.

Nä nu ska jag avsluta helgen med anni, sedan ducka för måndagen, hejdå.

Please please please









om februari var en film


Day 24, something that makes you cry

Vill svara:
Dagar som är som den här. 

Fastän det borde vara så är det inte sant, för jag gråter ju inte nu.
Jag gråter typ aldrig. Och när jag gråter har det nästan alltid med mina föräldrar att göra. Inte för att dom gör mej ledsnare än allt annat, men för att dom har särskilda marionett-trådar till tårarna. Jag vet inte varför det är så. Kanske ett barn i mig som minns, som av vana. När rösterna höjs. Det är ju inte så sorgligt, man borde blivit immun. Men jag börjar gråta varje gång. Hjälplöst och så lägger jag på luren. För man vill ju inte erkänna att nån satt en i gråt. Att gråta är en skam. 


mamma och pappa, åh

.... jag började också gråta när jag lyssnade på Vargsången för första gången efter Lena Nymans död.
Jag är, alldeles allmänt, väldigt känslig för död, och jag känner ändå knappt någon som dött. Därför bävar jag väldigt inför den första dödsdöden i mitt liv. Den hittills närmsta är min morfar, som var alkoholist och inte fick någon begravning, och när jag grät morfargråten tystades jag med "Det var nog bäst för alla det här". Åh, iallafall var det sorgligt och blev några månader av gråt i mitt rum.
Min morfar gör mej ledsen över huvud taget, att han inte finns! Jag önskar mig ju honom nu. Att tala med. Jag tror vi skulle komma bra överrens, vi hade ett speciellt band emellan redan då. Ett annat än mina bröder och definitivt ett annat än min svekinfekterade mamliga släkt. Det slutade så ovärdigt och han var inte sitt innersta jag när han dog. Inte utlevd. Han ville nånting annat. Sånt; som är förlorat och förgäves och får fel slut, får mej att gråta. En hel människa. Min morfar! 

Jag ser honom ganska ofta. På min sängkant eller i olika gatuhörn.
Så om du ser det här: varför är du inte här ordentligt, i kött och blod och liv, med tunga och tal?! Jag vill prata med dej om dina brev, om språk och om hjärtan. Om fotografi och om film, och bygga framkallningsrum. Bara hänga. Jag tror att du ångrar dej och jag vill säga att jag alltid tyckt mycket om dej. Ingen smula skuld. Pappa- och äktenskaps-skapet lägger jag mej inte i - men du var en så bra morfar som du tilläts vara. I telefonen eller lekparken. Jag önskar jag hunnit bli äldre än elva och växt förbi andras riktmärken för umgänge. Jag saknar dej! Jag tror verkligen på vår vänskap. Som aldrig riktigt fick bli.
Nån annanstans, kanske.
/Björk. 


ANSLAGSTAVLAN


Till salu:
• 1 prima Håkan Hellström-biljett till utsålda Uppsalakonserten. Datum: 6 mars. Gul, blank, äkta. Den vill rivas i vaktens hand och vara vägen till två timmars eufori. Inte ligga i min byrålåda och gråta.

• 1 The Ark-biljett. Stockholm, Cirkus, 15:e mars. Obs! SITTPLATS; fullt utslagen idioti. Men så är det. Jag tänker inte gå. Jag kan ju inte sitta still. 

vid intresse - (snälla gulliga) - sänd ett mejl till birchinswedish@hotmail.com.
Vänlig hälsning,
jordklotets blindaste biljettköpare.


RSS 2.0