Day 24, something that makes you cry

Vill svara:
Dagar som är som den här. 

Fastän det borde vara så är det inte sant, för jag gråter ju inte nu.
Jag gråter typ aldrig. Och när jag gråter har det nästan alltid med mina föräldrar att göra. Inte för att dom gör mej ledsnare än allt annat, men för att dom har särskilda marionett-trådar till tårarna. Jag vet inte varför det är så. Kanske ett barn i mig som minns, som av vana. När rösterna höjs. Det är ju inte så sorgligt, man borde blivit immun. Men jag börjar gråta varje gång. Hjälplöst och så lägger jag på luren. För man vill ju inte erkänna att nån satt en i gråt. Att gråta är en skam. 


mamma och pappa, åh

.... jag började också gråta när jag lyssnade på Vargsången för första gången efter Lena Nymans död.
Jag är, alldeles allmänt, väldigt känslig för död, och jag känner ändå knappt någon som dött. Därför bävar jag väldigt inför den första dödsdöden i mitt liv. Den hittills närmsta är min morfar, som var alkoholist och inte fick någon begravning, och när jag grät morfargråten tystades jag med "Det var nog bäst för alla det här". Åh, iallafall var det sorgligt och blev några månader av gråt i mitt rum.
Min morfar gör mej ledsen över huvud taget, att han inte finns! Jag önskar mig ju honom nu. Att tala med. Jag tror vi skulle komma bra överrens, vi hade ett speciellt band emellan redan då. Ett annat än mina bröder och definitivt ett annat än min svekinfekterade mamliga släkt. Det slutade så ovärdigt och han var inte sitt innersta jag när han dog. Inte utlevd. Han ville nånting annat. Sånt; som är förlorat och förgäves och får fel slut, får mej att gråta. En hel människa. Min morfar! 

Jag ser honom ganska ofta. På min sängkant eller i olika gatuhörn.
Så om du ser det här: varför är du inte här ordentligt, i kött och blod och liv, med tunga och tal?! Jag vill prata med dej om dina brev, om språk och om hjärtan. Om fotografi och om film, och bygga framkallningsrum. Bara hänga. Jag tror att du ångrar dej och jag vill säga att jag alltid tyckt mycket om dej. Ingen smula skuld. Pappa- och äktenskaps-skapet lägger jag mej inte i - men du var en så bra morfar som du tilläts vara. I telefonen eller lekparken. Jag önskar jag hunnit bli äldre än elva och växt förbi andras riktmärken för umgänge. Jag saknar dej! Jag tror verkligen på vår vänskap. Som aldrig riktigt fick bli.
Nån annanstans, kanske.
/Björk. 


Kommentarer
Postat av: Danielsjoman

Återigen, du skriver otroligt bra.

Och Återigen, så känner jag igen mig.

Den dagen du börjar twittra mer, då blir nog feeden lite bättre, tills dess, keep up the good work :)

2011-02-09 @ 22:15:30
URL: http://www.danielsjoman.wordpress.com
Postat av: Hmm

☯ ♡

2011-02-09 @ 22:20:16
Postat av: karin

alltså, nu börjar det här bli konstigt, fast gemytligt. i natt drömde jag för tredje gången i mitt liv att jag träffade dig. vad betyder sånt? antagligen ingenting, men...du har väl gjort intryck på mig? man säger så va?

2011-02-09 @ 22:20:17
Postat av: karin

ok, det var under min rutinmässiga eftermiddagssömn men "i natt" lät väl bättre

2011-02-09 @ 22:22:51
Postat av: Lisa

Spöken finns inte. Det är en inbillning. Hjärnspöken så att säga. (tröstar mest mig själv för att jag ska kunna somna inatt)

2011-02-10 @ 09:27:04
URL: http://stjerthjerta.blogspot.com
Postat av: jörgen

Jag hoppas att du inte på riktigt menar att gråta är en skam.

Att gråta är nödvändigt och skönt. Tårar är varma och är för livet, oavsett anledningen till gråten.

2011-02-10 @ 12:17:51
Postat av: emmy

Det är nog det jag också kommer ihåg. Rösterna som höjs. 12 år senare så klarar jag fortfarande inte av att höra någon som bråkar eller någon som höjer rösten utan att hjälplöst försvinna in på närmaste toalett & stirra i speglen med ögonen fulla av gråt.



Det där med att sakna sin morfar gör ont, känns lite som man aldrig fick en chans att visa hur stolt man var över att ha just den personen som sin egna morfar. man fick aldrig en chans att växa upp i deras ögon. Jag önskar nog det mest av allt, att min morfar kunde finnas kvar & se hur långt jag har kommit. Man saknar så oerhört mycket att man ibland inte vet vart man ska ta vägen.

2011-02-16 @ 01:02:07
URL: http://dandelion.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0