AND THE SKY WAS ALL VIOLET








here they come the beautiful ones


jag skrev ganska långt om hultsfred direkt när jag kom hem, men sen läste jag igenom det i dagsljus och det är ju bara TEXT. tusen ord som sticks om... mej. morrissey. väder. städer.
det kändes inte som att det fanns nåt självklart läsvärde i det. samtidigt finns det väl ett läsvärde i allt, för nån. det finns någon som känner sig mindre ensam i de flesta fåniga berättelser. och en poäng i att inte välja ut för noga och sortera sönder. börjar man med det så tappar det mesta sin mening, så tappar alla munnar sin mening. då är allting redan sagt och utvecklingen kan avstanna. det önskar jag mej helst inte. man måste få fortsätta prata. det är min gamla övertygelse iallafall. å, jag vill ju inte bli för noga och rädd och snål om orden. inte för förvägscynisk och prettorädd och stel i fingrarna. jag vet att jag är redan är på väg dit, eller kanske där... 
å stockholm stockholm, guds utvalda stad. ät inte upp mej mer nu. 

tills jag vet nånting om nånting, kramar
Björk

there is a light that never goes out, there is a light that never goes out, there is a light and it never goes out

(okej, för amadeus:)

Hultsfred hultsfred hultsfred, du var... åh. Mitt första Morrisseymöte. Vad hade jag föreställt mej? Vad var det som hände? Vad var det som kändes? HÄNDE DU? Jag har märkliga blåmärken överallt, samlar bevis. Har suttit och klistrat in biljetter i min bok, och i min iver framkallade jag engångskamerabilderna igår, på en timme fastän min plånbok blev mosad i Morrisseyträngseln och jag lever på nödpeng och entimmesvarianten är mycket dyrare än om man kan hålla sig, men jag ville så gärna se dom. Sitter och bläddrar nu: 

♦ Alexis på scenen i helsingborg (den som Morrissey aldrig skulle stå på) med rosa skjortärmarna utsträckta, säkert den bästa bilden ♦ Amadeus och Alexis på flykt i helsingborg, det är ösregn och deras hår är klistrade och det skiner nåt slags Jesusljus genom regnet och det är tropisk skog bakom och ingen vet var vi ska. ♦ Amadeus vid Hulingen under molnen. Rosa och gnistrig och ledsen i ögonen. ♦ När vi lördagsköar, torra i första SOLEN, genom ljusrosa solglasögonskimmer och med nytt läppstift och mycket hopp fortfarande,

försöker fatta. När jag kom hem hade jag en klar bild i huvudet av vad jag ville berätta och vad som hade hänt, men minnet ändrar färg hela tiden. Det var nog den olyckligaste resa jag gjort men jag känner mej ändå helt mjuk och harmonisk när jag tänker på den. Saknas logik men finns mycket bilder i huvudet och huden.

Ja, hur Morrissey i Helsingborg slutade har väl varje tidning rapporterat om.
Inställt och alla orsaker och ursäkter låter lika illa; Hundbettet / Regnet / Morrisseys vädergnäll / Arrangörens brister / Få sålda biljetter / blablabla.
Men INNAN dess:
... åker vi tåg jättejättetidigt med jättejättepirriga magar och jättejättelite samlad sömn. Alexis är först på plats så hon ringer och meddelar om "väääärldens minsta scen" och "svarttonade bilrutor överallt". Men jag hinner ändå inte få grepp om att det är IDAG förrän det börjar ringa dystrare bud från olika helsingsborgspersoner: "Inställt!!!" varvas med "Inomhusförflyttat!" och "Fast Morrissey VÄGRAR vara inne!" och jag vill stänga av öronen och vi kommer fram och tar en buss till den Satans Sundspärlan och det spöregnar verkligen och scenen är en liten leksaksscen i trä och den är så ironisk plaskblöt och det springer människor över den och packar ihop. Ihop! Vi är försenade. Morrissey är på väg därifrån. Åh vår dröm är på väg därifrån, inte så infriad.

Typ nånting i oss fattar och kapsejsar och och det känns som en mycket övertydlig scen i en mycket miserabel film. Fångna i Helsingborgs spöregn med en låst och stängd dröm framför ögonen och ingenstans att ta vägen. Ägnar några jobbiga tankar åt Suedespelningen som ska utspela sej i Hultsfred samma kväll; nu skulle jag kanske, kanske hinna se den. Sen släpper jag alla tankar som inte handlar om Morrissey och börjar en lång lång vilsepromenad genom Helsingborg med några vänner och några främlingar och regnet som envis kompanjon


Vi överlever natten, och väl i Hultsfred:
- Det överexponerade gömstället. Får äntligen äntligen se den live.
Fast jag gråter i dagsljuset; det blir en tradition för resan, det är som om någon stuckit hål på mej, förvandlat mej från torr sten till stämningsförstörande fontän, bara att vänja sig. Den är iallafall minst lika mäktig som förväntningen. Jag älskar verkligen bob hund, och önskar att vi vore mindre själsigt utmattade och nysprungna och trötta så vi kunde DANSA. Men jag ser det fantastiska titelspåret, som dom ÖPPNAR med - sån tur att vi hinner dit, längst fram och låter mej klappas på av Clara och Sabina. Alltså, allting ryms i den låten; den är ett sjukt smärtsamt tydligt ljudminne åt våren 2011. Frank. Och så. Inte konstigt om man gråter då. 
Efter den backar jag långt bak och tänker vuxnare mat&sömntankar när resten av festivalen studsar och skriker om stumfilm och revolution

- Erasure. Alla har längtat på skoj men jag har nog längtat på riktigt. Fina synthare överallt i publiken, tittar på Andreas och dör i hans ögon för han känner nog samma sak som jag. Dansar med amadeus och börjar tina upp. Får syn på en dansruta lite åt vänster, tar varann i händerna och dansar in i den. Knyter upp tröjorna och är helt lyckliga och fria och det är bara synthpop som kan göra nåt sånt, alla i publiken ler, helt hängivet, det smyger personer bakifrån och viskar i mitt öra att dom tappat sina vänner, jag puttar in dom i dansringen och det är den varmaste dansgemenskapen på hela festivalen

- Alla ögon och ansikten och "Björk?".
Nån som viskar "Du är min favoritförfattare!" i örat.
Frida och Magda som tar på sig mammaroller ("jag försåg dom med lite vin", Fucking Åmål forever, åh magda ♥) och kramar och tröstar och letar när man är bortsprungen.

- Lättnaden i lördagen. Vi har köat sedan tidigt tidigt på morgonen utanför insläppet men märker att det går mystiskt till, att det är öppet och vaktlöst, så vi går in och frågar och får knäpp tillåtelse att gå raka vägen till scenen, jag och Alexis (å alexis alexis alexis, världens mest bedårande person!) tittar på varann och alla nervknutar knyts upp och vi springer med stort försprång till scenen och jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv. Det har regnat i flera dagar men nu sitter vi i solen allra längst fram i mitten och vi har väntat på den känslan så länge.

- Alexis ansikte när hon ser Morrissey. Nog det vackraste jag sett i mitt liv. Den renaste lyckan. Jag vet inte vad jag trodde men jag överrumplas ändå av hur hon LYSER och det är så jävla välförtjänt och präglat av äntligen, allting

- Steven Patrick Morrissey............... plötsligt är han bara där och hela publiken är i Panic och dansar. LER. En stor lycklig mun. Jag kan inte le. ARMAGEDDON, COME ARMAGEDDON COME ARMAGEDDON, COME. Det är så mäktigt och han är så nära och ändå tänker jag på revben och barndom.

Det urartar, det urartade redan innan, jag kan inte sluta gråta och jag vill inte vara där, jag vill inte VARA alls, jag är ägd av mina känslor. Livet i bröstet som slår och slår och påminner. Det finns väl tusen små faktorer som bidrar till söndergången; solen / osömnen / hur helig Morrissey är, vilket tryck och överbelastat hjärta det blir / kompisar och mönster och låtar som är för lika ens liv. Jag försöker gå upp i rök eller bara backa men lyckas inte, tappar fästet och blir plockad av hårdhänta vaktarmar. Överlyft för första gången i mitt liv. Ja, det är en sjuk ironi att det ska hända när Morrissey är några meter bort. Någon sätter mig i gräset och det är läkarhandskar och bebisröster och ett HÅN, "Du som är en så söt tjej ska väl inte vara ledsen" / "vännen, vad var det som hände, varför är du ledsen?" / "hon har problem att andas" / "Är du inte så konsertvan? Har du några kompisar här nånstans?" (...)
I huvudet svarar jag på alla frågor för vad TROR dom - jag har sovsäcksköat sedan klockan sju, gråtit i Helsingsborgs helvetesregn, längtat i ÅR, och nu tog det slut och dessutom har främmande människor tagit i mej och jag känner mej smutsig och tung och svag, och hela mitt liv är ett krig och jag hatar mej själv,
alla dom känslorna ligger blöta i händerna
men jag kan inte säga nåt, bara försöka gömma mej och skämmas för att jag gråter och skämmas för att jag blivit överlyft: SKAM skam skam skam skam skam.
Hör hur There is a light börjar och inser att jag sitter med tre idiotiska vakter och en vattenflaska istället för att stå bredvid amadeus och det är den felaste platsen jag varit på i mitt liv. Hulkar nånting om att jag måste få se Bara Den Låten och springer ut till ett hav av ryggar. Kan aldrig ta mej inåt igen, knappast till staketet och amadeus iallafall. TAKE ME OUT TONIGHT BECAUSE I WANT TO SEE PEOPLE AND I WANT TO SEE LIFE. Alla har någon annan. Ser Frida och dör och ber en tacksamhetsbön och har redan gråtit ut varje hämning, så jag går rakt in i hennes famn och dör där. Fast hon låter mej, bara klappar på mej så mammigt och mjukt och fint och sjunger till mej och det är så sorgligt; allt jag samlat på inför den låten skriker i mej medan jag står på nionde raden och kramas bort den låten för henne.
Efteråt fortsätter jag in genom publiken men det finns bara ryggar så jag ger upp och landar på marken. Vaknar när han sjunger I KNOW IT'S OVER AND IT NEVER REALLY BEGAN BUT IN MY HEART IT WAS SO REAL och alla runt mej hånglar eller hånler, det finns ingen famn, det skulle ju inte bli såhär, han spelar den, han spelar den! Han har inte festivalspelat den tidigare, det matchar inte statistiken, vi har önskat och bett böner och han skulle inte spela den, men han spelar den
och jag gråter och gråter fast vem som helst kan titta på mej.
Blir bara orolig när jag ställer mej i andras ögon och ser en ensam tjej som vinglar fram, full och borttappad. Orkar trots skammen inte räta på mej eller bevisa mej ofull. Full eller olycklig, spelaroll. Jag lämnar området för jag kan inte se honom såhär, med det avståndet, med det här ansiktet, som det här SÅRET.
Går till campingen men det räcker inte för rösten-Å-hans-satans-verkliga-röst är en matta och förbannelse över hela området. Hulkar och halkar igenom en ovanlig lugn Lugna campingen i jakt på våra vänner - eller främlingar - men alla med god smak och gott hjärta är såklart på Morrissey nu. Klättrar ut i vattnet och in på stranden. Sköljer ansiktet med vatten som luktar sjö och vill verkligen dö och fullmånen speglar sig och det är öde och tyst och Meat is murder börjar svagt nånstans och jag
kan inte sluta
gråta.
Tänker att jag ändå är på festival, hoppas på någons ögon, att någon ska hjälpa mig stå för jag har tappat greppet. Ser fortfarande ut som en vanlig misslyckad full person som ingen vill stoppa, fast många som går förbi frågar hur det är, säger att söta tjejer ska inte gråta, men jag är ju ingen söt tjej, jag är ett öppet sår och jag vill bara räddas från mig själv - och det är förstås mycket begärt av en full festivalfrämling. Vill bli lagd i deras magar, uppäten eller ihjälkramad. När spelningen är över har jag gråtit i två offentliga timmar i sträck och tänker samvetsgrant att jag borde hitta nån av mina små kompisar, att dom kanske tror att jag är död, som dom brukar, att jag måste Visa Mej Vid Liv. Dom är borta men jag blir fångad av några andra, en Erasuredansare och min fina vinperson, dom försöker trösta med cigg och pipa och kramar och jag gråter plötsligt inte mer. 

- Jobbiga insikter och syner. Den allra värsta, att se sin kompis i ögonen och att hon inte litar på mej. Att ingen litar på mej. Att jag inte heller kan göra det. Att se någons oro. Att inse att den kanske är befogad. Att mina kompisar nästan är rädda att jag ska dö! Att tänka på stranden eller på vakterna eller på det jag inte minns. Jag är inte en fara för mej själv, men jag har tappat tyglarna till mina känslor och gick TILL EXEMPEL ifrån en Morrisseyspelning till en ensam strand TILL EXEMPEL BARA och vilken välmående människa gör så?

- Annat: Mörkrött, tröjor med katter på, Hanna, kanelknäcke, tvåvåningsaffärer med reserverade bord och tända stearinljus, Vincent, kaffe med mjölk, skjortvikta tjugor, McBean, hippies, Crystal Castles, Scary Mary, liggunderlagslängtan och Helsingborgs hav. Åh.


Nu är det slut och jag är kär i Hultsfred och kan inte förstå hur någon kan välja ett kommersiellt och opersonligt och strängt bevakat, jättevisiterat P&L framför denna leriga himmel. Det var så vackert dessutom, alldeles fullt av björkar och stränder och fullmånar och stora glödande eldklot, skog och... Vimlade av vattentoaletter och vackra synthare. Stämningen var en egen, öppen och mjuk och äkta. Tillbaka till sitt hem, så kändes den, fast det var min första gång. Jag kommer tillbaks även om Morrissey väl inte gör det. 

Jag skulle kunna känna någon känsla som börjar på B... en liten bitterhet, kanske, över Morrisseymissödena.
Typ alla mil, varje krona, varje krampande nerv, allting som var bara för honom, att se honom, och så slutade det i fem låtar. Jag kan ändå inte känna det, för jag var nog inte beredd på att han skulle vara där alls. Det här äventyret gjorde mej trött, trött på mej, lite skamsen men den vinnande känslan är varm. Såg så många fina människor och ögon och: Morrissey i egen hög leende, grimaserande och pigg och vacker person!!! Han finns. Det räcker.

110714



SNART BLIR DU VERKLIG

(Det är mycket annat än Morrissey som känns overkligt, t ex. att göra slut utan att vara ihop, eller att jag inte har smält skolan eller svalt lappland än men ändå spolar över varje minne genom att stiga upp sju och se sommarlovet ätas upp. Tidvattnet. Skoskavet och hjärtat som hänger löst i kroppen. Hultsfred som hägrar. Gud, jag anropar! Fira ner ett lakan, eller en ledig axel, eller lite mera danssugen kropp)

UTDRAG UR EN DAGBOK, JULIS BEGYNNELSE 2011


Skeppsbrott
Jag är sjutton år och det är ofattbart gammalt, o-fatt-bart, och detta vet jag: livet är ett hav och det är kanske gott om båtar men LIVET är havet. Salt och kallt och nära till drunkna. Man kan åka båt i ett år eller två eller fem men det är ändå när man ramlar i som det känns sannast. Däremellan små båtskådespel. Och vilket är egentligen värst då?!!!!!! Svara 

Jag är så förtvivlat trött på det Korkade Skådespelet, att alla tror att jag är så DUM och tom och... puckad? ***** och ***** till exempel. Till exempel! Det finns fler, men dom är ju nyckelpersoner. Jag blir aldrig smartare än vad nån förväntar sig och önskar därför öppnare ögon. Fördummar mig dagarna i ända iallafall (min skuld) - eftersom jag är tjej och det ligger i den sorgliga tjejnaturen att anpassa sig tills sömmarna spricker och man istället blir GALEN? Det var en satans nitlott, tjejskapet. Jag önskar verkligen att det var skönare att vara, men jag säger upp mej nu. Trött på trängsel och att veta hut, veta min plats, veta att skämmas. SKÄMMAS. Vem uppfann skammen? Vem uppfann tjejen? Hon finns verkligen överallt och hon lider så mycket men fattar inte varför, att hon har sju knivar vridna i skinnet. Eftersom hon är så van. Hursomhelst - jag tänker inte vara nån tjej längre. Hejdå, förlåt för den förlorade kampen. Var var jag? Att göra mig dummare än jag är. Det ligger möjligen också i någon barndomsskilsmässoklyscha. Men den anpassningen, att vara till lags och en lite för erfaren fredsmäklare med redo händer. Vadsomhelst för en minut av att mamma är glad. Det är ett dåligt drag som inte ska berömmas så överdrivet, speciellt dåligt i en tjejkropp, blir ännu fler fällor och mer framstupa. Att ständigt vara mån om den goda stämningen och samlandes på andras leenden. Istället för t ex. EGNA! Istället för att säga sanningen fastän den blir några minuters dålig stämning. åh tjejer. Förlåt. Förlåt. 

sitter på Norrtäljebussen mot Stockholm och jobbet när mamma ringer med hög temperatur i rösten och är så tacksam att jag svarar och LEVER för Socialtjänsten har oroligt ringt henne. (Socialtjänsten? Ska jakten förlängas till Stockholm? Ska jag inte få vara ifred? Ska ingen lita på min mammas förmåga att va mamma?...). Någon anonym person som skvallrat och vetat typ allt om hela min insida och hur ensamt jag bodde och hur eländigt allting var. Det var ju ett gulligt tips, ett rätt sätt av nån som uppenbarligen känner mej att hjälpa till... åh kära anonym, jag har inte alls skurit mej "från axlarna och till handlederna", och "insatser" som din gör mej blott isig och trött. Och ledsen! och rädd! Socialtjänsten är aldrig lösningen och det kommer alltid att kännas som att såna hjälpinsatser genomförs för att kränka mamma snarare än för att hjälpa mej. Jag vill helst förmedla Fuck off och gråta... och parantesberätta att: min mamma var ett öppet sår när jag liten. Blödde och blödde. Ingen vidare famn åt mej. Inte pappa heller, han var oftast nån annanstans. Typ med nån annans mamma. Men OM jag nu försonats och verkligen verkligen älskar mina föräldrar, varför vill någon ifrågasätta det? Jag gillar inte regler, men detta är en: kärlek får inte ifrågasättas! ! ! ! 

(Klipper tungan av nästa som säger "Björk du måste inte bära allting själv". Jo).

Jag HAR faktiskt inte för avsikt att sjunka till botten en skönt slutgiltig gång. Inte längre. Då hade jag väl redan gjort det, förresten, för längesen, efter dom här sju svåra åren. Jag tror inte på SJÄLVMORD för att säga Ordet. Vilken smärta är ond nog att dö för? Dö AV? Jag kan inte avgöra så jag lever lite till. Men jag tycker självmord är ok. Fast sorgligt (hallå, såklart) och jag vill aldrig nånsin drabbas - SÅKLART. Får man säga att självmord är ok? Jag har ofta fört självmordskrig i olika rum vid olika bord och det är alltid alla mot en, alla mot mej, alla är emot och alla är ÖÖH SÅ SJÄLVISKT-arga. Men man har rätt till sitt liv och således till sin död och man kan ALDRIG leva för någon annans skull. Jag tycker att självmordet ska förlora lite i skuld. Man kan inte lyfta undan någons lidande - eller lida i personens ställe - och så länge man inte kan det kan man inte vänta sig att någon ska lida åt sig själv. Men jag ska, som jag sa, som jag sagt länge, jag ska inte dö. Fastän alla andra är så säkra på saken, **** och ******. När vi till exempel pratar om hösten och de suckar uppgivet om att "då är du väl ändå död". Det är kanske hälften skämt men definitivt hälften allvar. GUD om andra slutade må dåligt åt mej. Om dom ville sluta berätta för mej vilken katastrof och vandrande svart sjukdom jag är. Sluta rikta strålkastare på smutsen, sluta LURAS. Jag vill vilja leva! Jag vill hellre ha hjälp med det. Jag känner väl redan min smuts. 

och typ... alla MÄN. I min himmel ska dom inte finnas. I min himmel bara vackra tonårstjejer, fräknar, fåglar, fioler, violer, påskliljor, torkade rosor i snören, hallonbuskar, blåsinstrument i guld, synthslingor, NÄKTERGAL; talgoxe, svan, salmiakkola, hockeypulver, Stikkinikkiglass, en kull kaninungar, en katt i varje färg, morrhår, päls, ett dygnet-runt-spinnande, midnattssol, gosspel, fjäll och floder. Höghus, Moto Boy, bibliotek med glastak, en morfar, en andra chans, en tredje chans. Nej, för det var redan rent. Synden förlåten och inga nya på väg att bli begångna. Alltså ingen alkohol. Alltså bara kärlek. Alltså - tillbaks till ämnet. Mansämnet. Ja jag har kanske läst om SCUM's fina manifest nyligen / Nä, jag hatar inte män, men jag hatar mej själv så länge dom finns. Hur jag hellre går sönder än säger stopp. Alla män på alla tunnelbanor som råkar komma sjukt nära när det kränger - vad synd, och så LER jag överseende istället för att skrika. Alla som slickar sig runt munnen och är så ogenerade från sina stadiga fotsulor och uppåt. Bara står och... STÅR. Hur dom flåsar och glor inför en idiotiskt tyst tunnelbaneflock av Stockholmsblinda personer. Hur dom springer ikapp sen och önskar sig nummer och hur jag måste ge dom mitt nummer. Mitt nummer och gärna mitt leende och min tid på köpet.
och det blir alltså mitt fel (tusen suckar räcker inte). 

Och mina kompisar får små rynkor mellan ögonbrynen när jag nån gång berättar nån av dom skamliga historierna och säger "det händer aldrig mej, är du en MAGNET för mystiska idioter eller?" och jag undrar om det är för att dom inte ser eller om det är en Jävligt lustig slump, men vi skrattar iallafall åt den. Slumpen. Att jag råkar vara en idiotmagnet. Att alltid le att alltid ge, satans förbannelse.
TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN PÅ AV FRÄMMANDE HÄNDER / TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN FÖR KORKAD / TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN FÖR GIVEN - stopp, skoja. Jag blir inte tagen för given. Jag blir motsatsen; alldeles borträknad och totalt olitad på av mina vänner. 
Och åh, dom vännerna. Jag har ju nåt elfel. Kontaktproblem. Det är ensamhetskänslan i soffan när man egentligen är väldigt nära, att alltid zooma ut och titta på med glasruta emellan, evig distans. Relationer, jag kan dom inte; inte koderna, saknar instinkterna i magen. Önskar mej oftast enrum, väljer ensamtiden först. Jag kan inte vara nära nån för det bara sticks. Och jag längtar verkligen inte efter någon, inte ens om det vore nån som "förstod", inte ens Den Personen - för jag tror mindre på den än på jultomten. På att den skulle finnas. 
Fast åh, vad tabu, ber om ursäkt för orsakat obehag. Vanlig Vuxen-reflexerna brukar bli att genast säga (tjuta) "JOHO DU" och peta mej i sidan och hoppas att jag ska vika mej på mitten och tonårsfnissa. Som att jag var lite envist TRULIG bara, min ålder trogen, och ville vara speciell till varje pris eller typ bara lite sen i starten - stackars! skämmigt! - och inte träffat den rätta än? Den rätta? Vad är det här? Varför står jag ut? Med alla "öh Björk när ska du presentera någon typ POJKVÄN för oss då? Eller.... du kanske är lesbisk? höhö"-frågor. Brist på uppvisade pojkvänner = lesbisk misstanke. Stenålder. Dödsålder. Men jag skrattar lite, fäller ut mjuk matta åt idiotreplikerna att landa på, rodnar möjligen och skriker aldrig. Jesus om det vore så väl att jag var lesbisk ändå. Jag kan avslöja följande: jag har ingen sexualitet jag har inga känslor heller jag är faktiskt en STEN som hamnat fel. Vad sa ni nu då. Åh, kära släkt, jag hatar att göra er besvikna men jag hatar ännu mer att låtsas. Låtsas vanliga saker, vanliga tankar (regel nr. två: "vanligt" finns inte. Vanligt är vår fetaste myt. Och myter mår man bara illa av). Detta är iallafall min vanligaste dagdröm: jag tar en bebis och spänner fast den på en plywoodskiva. Kanske med tejp. Sen häller jag honung och sirap i hela munnen på den och släpper sedan lös ett getingbo över den knubbiga honungshuden. Mmmm! Och jag älskar ju bebisar, helst levande, det handlar inte om det... men så länge alla fortsätter låtsas och låsa in kommer vi ingenstans. Utom i otursfall bakåt. Snälla kom ihåg det och skrik istället. För det finns inget rätt sätt! Det finns inget livsfacit. Den stora delen av olyckan - okej åtminstone den västerländska - föds ur fejkade facit och mallar och hemliga regler. Gud, bygg en ny värld, en ren. Jag vill börja om. Jag vill att alla människor ska få börja om utan roller och utan länder. Vi kunde bli nåt finare än det här. Vi kunde få plats. Vill bara befria och knyta upp och krypa ut och sluta känna mej galen och istället veckla ut en vinge och våga gå åt nåt håll och ååh, knipsa upp dom härskande Burarna. Kroppen är en bur. Landet som man inte kommer ut ur utan pass är en bur. Världen längtade väl aldrig efter dom här miljoner gränserna ---- BZZZZ, KORTSLUTNING I DETTA HATETS HUVUD






ger er några centimeter av välsignad tystnad






























 






RSS 2.0