UTDRAG UR EN DAGBOK, JULIS BEGYNNELSE 2011


Skeppsbrott
Jag är sjutton år och det är ofattbart gammalt, o-fatt-bart, och detta vet jag: livet är ett hav och det är kanske gott om båtar men LIVET är havet. Salt och kallt och nära till drunkna. Man kan åka båt i ett år eller två eller fem men det är ändå när man ramlar i som det känns sannast. Däremellan små båtskådespel. Och vilket är egentligen värst då?!!!!!! Svara 

Jag är så förtvivlat trött på det Korkade Skådespelet, att alla tror att jag är så DUM och tom och... puckad? ***** och ***** till exempel. Till exempel! Det finns fler, men dom är ju nyckelpersoner. Jag blir aldrig smartare än vad nån förväntar sig och önskar därför öppnare ögon. Fördummar mig dagarna i ända iallafall (min skuld) - eftersom jag är tjej och det ligger i den sorgliga tjejnaturen att anpassa sig tills sömmarna spricker och man istället blir GALEN? Det var en satans nitlott, tjejskapet. Jag önskar verkligen att det var skönare att vara, men jag säger upp mej nu. Trött på trängsel och att veta hut, veta min plats, veta att skämmas. SKÄMMAS. Vem uppfann skammen? Vem uppfann tjejen? Hon finns verkligen överallt och hon lider så mycket men fattar inte varför, att hon har sju knivar vridna i skinnet. Eftersom hon är så van. Hursomhelst - jag tänker inte vara nån tjej längre. Hejdå, förlåt för den förlorade kampen. Var var jag? Att göra mig dummare än jag är. Det ligger möjligen också i någon barndomsskilsmässoklyscha. Men den anpassningen, att vara till lags och en lite för erfaren fredsmäklare med redo händer. Vadsomhelst för en minut av att mamma är glad. Det är ett dåligt drag som inte ska berömmas så överdrivet, speciellt dåligt i en tjejkropp, blir ännu fler fällor och mer framstupa. Att ständigt vara mån om den goda stämningen och samlandes på andras leenden. Istället för t ex. EGNA! Istället för att säga sanningen fastän den blir några minuters dålig stämning. åh tjejer. Förlåt. Förlåt. 

sitter på Norrtäljebussen mot Stockholm och jobbet när mamma ringer med hög temperatur i rösten och är så tacksam att jag svarar och LEVER för Socialtjänsten har oroligt ringt henne. (Socialtjänsten? Ska jakten förlängas till Stockholm? Ska jag inte få vara ifred? Ska ingen lita på min mammas förmåga att va mamma?...). Någon anonym person som skvallrat och vetat typ allt om hela min insida och hur ensamt jag bodde och hur eländigt allting var. Det var ju ett gulligt tips, ett rätt sätt av nån som uppenbarligen känner mej att hjälpa till... åh kära anonym, jag har inte alls skurit mej "från axlarna och till handlederna", och "insatser" som din gör mej blott isig och trött. Och ledsen! och rädd! Socialtjänsten är aldrig lösningen och det kommer alltid att kännas som att såna hjälpinsatser genomförs för att kränka mamma snarare än för att hjälpa mej. Jag vill helst förmedla Fuck off och gråta... och parantesberätta att: min mamma var ett öppet sår när jag liten. Blödde och blödde. Ingen vidare famn åt mej. Inte pappa heller, han var oftast nån annanstans. Typ med nån annans mamma. Men OM jag nu försonats och verkligen verkligen älskar mina föräldrar, varför vill någon ifrågasätta det? Jag gillar inte regler, men detta är en: kärlek får inte ifrågasättas! ! ! ! 

(Klipper tungan av nästa som säger "Björk du måste inte bära allting själv". Jo).

Jag HAR faktiskt inte för avsikt att sjunka till botten en skönt slutgiltig gång. Inte längre. Då hade jag väl redan gjort det, förresten, för längesen, efter dom här sju svåra åren. Jag tror inte på SJÄLVMORD för att säga Ordet. Vilken smärta är ond nog att dö för? Dö AV? Jag kan inte avgöra så jag lever lite till. Men jag tycker självmord är ok. Fast sorgligt (hallå, såklart) och jag vill aldrig nånsin drabbas - SÅKLART. Får man säga att självmord är ok? Jag har ofta fört självmordskrig i olika rum vid olika bord och det är alltid alla mot en, alla mot mej, alla är emot och alla är ÖÖH SÅ SJÄLVISKT-arga. Men man har rätt till sitt liv och således till sin död och man kan ALDRIG leva för någon annans skull. Jag tycker att självmordet ska förlora lite i skuld. Man kan inte lyfta undan någons lidande - eller lida i personens ställe - och så länge man inte kan det kan man inte vänta sig att någon ska lida åt sig själv. Men jag ska, som jag sa, som jag sagt länge, jag ska inte dö. Fastän alla andra är så säkra på saken, **** och ******. När vi till exempel pratar om hösten och de suckar uppgivet om att "då är du väl ändå död". Det är kanske hälften skämt men definitivt hälften allvar. GUD om andra slutade må dåligt åt mej. Om dom ville sluta berätta för mej vilken katastrof och vandrande svart sjukdom jag är. Sluta rikta strålkastare på smutsen, sluta LURAS. Jag vill vilja leva! Jag vill hellre ha hjälp med det. Jag känner väl redan min smuts. 

och typ... alla MÄN. I min himmel ska dom inte finnas. I min himmel bara vackra tonårstjejer, fräknar, fåglar, fioler, violer, påskliljor, torkade rosor i snören, hallonbuskar, blåsinstrument i guld, synthslingor, NÄKTERGAL; talgoxe, svan, salmiakkola, hockeypulver, Stikkinikkiglass, en kull kaninungar, en katt i varje färg, morrhår, päls, ett dygnet-runt-spinnande, midnattssol, gosspel, fjäll och floder. Höghus, Moto Boy, bibliotek med glastak, en morfar, en andra chans, en tredje chans. Nej, för det var redan rent. Synden förlåten och inga nya på väg att bli begångna. Alltså ingen alkohol. Alltså bara kärlek. Alltså - tillbaks till ämnet. Mansämnet. Ja jag har kanske läst om SCUM's fina manifest nyligen / Nä, jag hatar inte män, men jag hatar mej själv så länge dom finns. Hur jag hellre går sönder än säger stopp. Alla män på alla tunnelbanor som råkar komma sjukt nära när det kränger - vad synd, och så LER jag överseende istället för att skrika. Alla som slickar sig runt munnen och är så ogenerade från sina stadiga fotsulor och uppåt. Bara står och... STÅR. Hur dom flåsar och glor inför en idiotiskt tyst tunnelbaneflock av Stockholmsblinda personer. Hur dom springer ikapp sen och önskar sig nummer och hur jag måste ge dom mitt nummer. Mitt nummer och gärna mitt leende och min tid på köpet.
och det blir alltså mitt fel (tusen suckar räcker inte). 

Och mina kompisar får små rynkor mellan ögonbrynen när jag nån gång berättar nån av dom skamliga historierna och säger "det händer aldrig mej, är du en MAGNET för mystiska idioter eller?" och jag undrar om det är för att dom inte ser eller om det är en Jävligt lustig slump, men vi skrattar iallafall åt den. Slumpen. Att jag råkar vara en idiotmagnet. Att alltid le att alltid ge, satans förbannelse.
TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN PÅ AV FRÄMMANDE HÄNDER / TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN FÖR KORKAD / TRÖTT PÅ ATT BLI TAGEN FÖR GIVEN - stopp, skoja. Jag blir inte tagen för given. Jag blir motsatsen; alldeles borträknad och totalt olitad på av mina vänner. 
Och åh, dom vännerna. Jag har ju nåt elfel. Kontaktproblem. Det är ensamhetskänslan i soffan när man egentligen är väldigt nära, att alltid zooma ut och titta på med glasruta emellan, evig distans. Relationer, jag kan dom inte; inte koderna, saknar instinkterna i magen. Önskar mej oftast enrum, väljer ensamtiden först. Jag kan inte vara nära nån för det bara sticks. Och jag längtar verkligen inte efter någon, inte ens om det vore nån som "förstod", inte ens Den Personen - för jag tror mindre på den än på jultomten. På att den skulle finnas. 
Fast åh, vad tabu, ber om ursäkt för orsakat obehag. Vanlig Vuxen-reflexerna brukar bli att genast säga (tjuta) "JOHO DU" och peta mej i sidan och hoppas att jag ska vika mej på mitten och tonårsfnissa. Som att jag var lite envist TRULIG bara, min ålder trogen, och ville vara speciell till varje pris eller typ bara lite sen i starten - stackars! skämmigt! - och inte träffat den rätta än? Den rätta? Vad är det här? Varför står jag ut? Med alla "öh Björk när ska du presentera någon typ POJKVÄN för oss då? Eller.... du kanske är lesbisk? höhö"-frågor. Brist på uppvisade pojkvänner = lesbisk misstanke. Stenålder. Dödsålder. Men jag skrattar lite, fäller ut mjuk matta åt idiotreplikerna att landa på, rodnar möjligen och skriker aldrig. Jesus om det vore så väl att jag var lesbisk ändå. Jag kan avslöja följande: jag har ingen sexualitet jag har inga känslor heller jag är faktiskt en STEN som hamnat fel. Vad sa ni nu då. Åh, kära släkt, jag hatar att göra er besvikna men jag hatar ännu mer att låtsas. Låtsas vanliga saker, vanliga tankar (regel nr. två: "vanligt" finns inte. Vanligt är vår fetaste myt. Och myter mår man bara illa av). Detta är iallafall min vanligaste dagdröm: jag tar en bebis och spänner fast den på en plywoodskiva. Kanske med tejp. Sen häller jag honung och sirap i hela munnen på den och släpper sedan lös ett getingbo över den knubbiga honungshuden. Mmmm! Och jag älskar ju bebisar, helst levande, det handlar inte om det... men så länge alla fortsätter låtsas och låsa in kommer vi ingenstans. Utom i otursfall bakåt. Snälla kom ihåg det och skrik istället. För det finns inget rätt sätt! Det finns inget livsfacit. Den stora delen av olyckan - okej åtminstone den västerländska - föds ur fejkade facit och mallar och hemliga regler. Gud, bygg en ny värld, en ren. Jag vill börja om. Jag vill att alla människor ska få börja om utan roller och utan länder. Vi kunde bli nåt finare än det här. Vi kunde få plats. Vill bara befria och knyta upp och krypa ut och sluta känna mej galen och istället veckla ut en vinge och våga gå åt nåt håll och ååh, knipsa upp dom härskande Burarna. Kroppen är en bur. Landet som man inte kommer ut ur utan pass är en bur. Världen längtade väl aldrig efter dom här miljoner gränserna ---- BZZZZ, KORTSLUTNING I DETTA HATETS HUVUD






ger er några centimeter av välsignad tystnad






























 





Trackback
RSS 2.0