jag kan luras till mycket men det är inte här jag bor

hej fina ni. jag kom hem från min och mammas norrlandsturné för en stund sedan. med viss tvekan i det där hemordet, men jag menar hursomhelst hem som i mariatorget. sedan dess har jag gått runt här och tänt citronljus, öppnat fönstren, packat upp, jag har suttit och blängt och klappat med händerna längs möblerna och jag känner fortfarande, som en stickande skam, att: det. här. är. inte. mitt. hem. 
och det hänger inte på lägenheten, jag är omgiven av mina saker; inramade olle ljungström och fantastiska böcker, soffor jag köpt och släpat hem, det är ett lyxigt och tacksamt läge, jag borde trivas. jag KUNDE trivas. men det är som att en klibbig hinna täcker alltihop. jag ryser och vill inte stanna för länge, inte titta för djupt. jag känner mej som en genomresande i detta hus, och sjukt vilsen i hela livet. saknar kontroll över såväl skola som hus som jobb som relationer. åh ljuva ungdom, ansvar utan makt är inte min favoritsmak.

... ja, det var väl det. vanligt gnäll, vanlig vantrivsel. men lappland var alldeles fantastiskt, stal hela hjärtat och det blir kanske en starkare kontrast; att se stockholm genom sina skogsögon är så oskönt. jag vet att det värsta ny-stockholm-stadiet går över, jag vänjer mej igen, blir en del av tunnelbanelunken men det är inte min önskan! jag vill behålla mitt bilperspektiv. hålla cool distans och inte fångas i denna stads tävlingstempo.

sammanfattningsvis så livstrivs jag inte, står och väger och tuggar igenom mitt misslyckade gymnasieår i huvudet. internet känns också som gift efter den, hur än klyschiga, sjukt rena och harmoniska veckan med bara fina vägkantsrävar, midnattssol över ljusrosa fjälltoppar och skäggiga släktingar inuti. 
det känns som att jag är på fel plats. jag ska försöka lista ut var jag ska. stockholm är inte svaret. skrivarlinjen är inte svaret (så fort detta satans läsår tog slut lossnade nånting i mina händer och plötsligt vill jag skriva igen! det känns så värdefullt och fint). (och typiskt och knäppt). 
ny väg?

det gör ont




Igår köpte jag rosa rosor och jordgubbar för tio kronor på Hötorget. Och efterlängtade skor för femhundra kronor - fast dom känns egentligen smulan små. Jag lät mej övertygas av amadeus iver och somliga påstridiga "dom töjer sig!"-expediter, och nu har jag sovit med skorna på för att töja ut de fruktansvärt hårda skoväggarna. Har ni några coola husmorsknep för skor som värker? Finns det inget annat man kan stoppa i dom än sina fötter? Det gör väldigt ont. 

nu ska jag fånga lördagen
/Björk.

huvudet snurrar, blodet springer i kroppen och piper och gnäller, och jag vill ha allting




Olle Ljungström säger i filmen om sig att han är fruktansvärt lycklig och fruktansvärt olycklig på samma gång. Och så säger han "hur tror du att den kombinationen egentligen känns" / någonting sånt. Illustrerar surret med frustrerade händer. Varför kan man inte stänga av huvudet? Stänga av facebook? Stänga av väckarklockan? Sommarskolan? Plikten? Livet? 
Jag känner mej så glad sen två dagar tillbaks, det är nästan irriterande. Det är inte en sansad slags glädje. Det är ett RUS och jag vet att alldeles strax är kolsyran slut. Jag kan inte koncentrera mej... på tankarna... fånga dom. Fast dom äntligen finns. Fast jag äntligen finns. Fast jag för första gången detta gudsförgätna år önskar mej, vill, känner, längtar, tror och inspireras. Fingrarna vill inte vara still. Dom darrar som efter sju kaffe och jag får en ny idé per sekund. Pangpangpang. Känner mej som ett timglas ibland, att mina fötter utgör nån sorts botten men att den lossnar och all sand rinner ut i en irriterande takt. Jag försöker samla ihop mej, rymmas innanför glasväggar. Åh livet, vänta på mej. Ni vet hur det är när man försöker spara en känsla tills lite senare, för att man inte riktigt hinner känna den. Just så. Nu drunknar jag och väntar på nästa veckas bilande Norrlandsturné. Storfors och midnattssol åt denna rastlösa kropp. Väl tillbaks ska jag jobba hela sommaren; typ måndag-fredag, 9-17. Fast det gör mej inte ett dugg (det gör mej RUSIG isåfall-), snarare bara älskar att ha en mening med mina morgnar. Den känslan borde skolan kunna framkalla, men den kan inte. Bara jobb, roligt jobb.

JAG VILL GÖRA ALLTING

åhhhh hole <3



det här är det bästa jag vet just nu 


mmmm courtney love ♥

THERE'S NOTHING WORSE IN LIFE THAN BEING ORDINARY










ett osammanhängande hej från en vårnatt 2011

Åhh, jag hade en plan om en bok att samla bara livets finaste i (menad att påminna mej om hur jag älskar livet, som jag ju gör. Jag älskar inte att behöva leva i det bara, att ha en kropp). Skulle kunna fylla minst en bok med bara vackra väder!
T ex. förra veckan, en onsdag, det var så idiotiskt vackert. Ville frysa luften och stoppa den i en snöglob att ställa i hyllan; regnet hade nyss glittrat i luften, och då fortsätter det liksom lysa, världen är glasklar ett tag. Ni vet va? Ovanpå detta seglade regnbågen in över vattnet, och träden pumpade i alla tusen miljoner gröna nyanser, och jag fattar inte att man kan gå förbi denna magiska scen och se ut som en sten i ansiktet? För jag blir helt snurrig och måste ta emot mej mot stenmuren för att andas och glo saligt i flera minuter. 

promenerar vidare och blir salig av:

♥ medelåldersmannen med vitt linne och synthsnaggat huvud och i famnen en papperspåse fylld till bredden och i munnen ett syltwienerbröd och det doftar så gott när han går förbi så nära. Precis under syrenbuskarna och han ser så lycklig ut och han går så långsamt med wienerbrödspåsen mot magen och jag ser när han ler att han är fin

♥ att gå in på ett café där det är tomt förutom vid ett bord där det sitter två farbröder (inkl. baskrar!)
- FARBRÖDER, det är väl vad man gillar mest ändå. Dom pratar teckenspråk med varann och ser lyckliga och pigga ut.

så jag går ut, och jag går och går och fortsätter gå. Lär mej hitta i Stockholm som börjar sitta ihop, börjar förstå hur staden ligger till, hur delarna passar. Hur man rör sej emellan. Och nästan var jag än går har jag en syrenkvist i handen att trycka näsan i. Dör förmodligen av syrenförgiftning snart. Det luktar ju så gott. Det är ett gift, det är jag tvärsäker på, men jag vet att det är värt det. Det luktar så rent. Jag vill ha det rent. Jag vill ha ett liv med riktiga saker i; typ syrener mjölk hud himlar ljud.
Jag blir egentligen glad av enkla saker och jag önskar så mycket att jag levde för hundra år sedan, för den där renhetens skull. För att en förutsättning för livstrivsel är att man känner sig viktig och nyttig och detta dumma samhälles främsta mål tycks vara att istället tatuera in skuld. Vardagen förkortas när allting som mina händer finns till för blir maskiner, och det enda som växer är ensamtid att fylla med karriär, och det knappt finns några nyttiga saker kvar att göra. Allt är bara prestation och tävlan och uppvisning. Det var inte därför vi föddes! Jag vill ha en kärna. Jag vill... bli mamma. 
Och jag förstår inte vad det ska vara bra för, allt som vi låtsas att vi behöver, alla spel som vi spelar. Hur vi springer fastän ingen kan vinna. Man kan bara dö! och gråta när ingen ser. 
Jo, jag vet förtvivlat väl att det är tacksamt och lyckligt att vara född nu; att mina kompisar byggdes av datorer, att förmånerna är tusen miljoner, att jag lever i en nöjeskarusell jämfört med den hårda sekelskiftestid jag drömmer om osv osv. Jag vet att jag borde känna det. Men det är ingen uppmuntrande press precis.

För att ingen ska missförstå (... haha... det är ett missförstånd att jag finns till...)
- är så himla kär i livet, luften, havet! Havet som fanns för hundra år sen finns fortfarande för mej. Samtidigt som detta är jag, mittemot, så bottenlöst ledsen. Det är inte det att livet är fult. Det är snarare det att jag inte kan hantera hur fantastiskt fint det är. Blir yr, matt och sorgsen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms, men kan önska att livet var fulare och svartare så att man kunde ägna sig åt lidandet ifred. Med rätta. Nu finns det tusen orsaker att skratta och då är det en skam att ändå inte göra det. All denna obalans, säg att det går över --- 

(men det gör inte det, jag vet)

En annan dag, i min syréndimmiga jakt på harmoni, går ett ljus upp. En glödlampa som lyser och blinkar PARIS! - så jag ger det en chans och åker dit. Det fungerar, ett tag. Livet fungerar alltid ett tag till.

varför är du så glad?


Ja, glädjens orsak går ju att läsa sig till... men varför jag är bländande blek saknar ett lika enkelt svar

RSS 2.0