ett osammanhängande hej från en vårnatt 2011

Åhh, jag hade en plan om en bok att samla bara livets finaste i (menad att påminna mej om hur jag älskar livet, som jag ju gör. Jag älskar inte att behöva leva i det bara, att ha en kropp). Skulle kunna fylla minst en bok med bara vackra väder!
T ex. förra veckan, en onsdag, det var så idiotiskt vackert. Ville frysa luften och stoppa den i en snöglob att ställa i hyllan; regnet hade nyss glittrat i luften, och då fortsätter det liksom lysa, världen är glasklar ett tag. Ni vet va? Ovanpå detta seglade regnbågen in över vattnet, och träden pumpade i alla tusen miljoner gröna nyanser, och jag fattar inte att man kan gå förbi denna magiska scen och se ut som en sten i ansiktet? För jag blir helt snurrig och måste ta emot mej mot stenmuren för att andas och glo saligt i flera minuter. 

promenerar vidare och blir salig av:

♥ medelåldersmannen med vitt linne och synthsnaggat huvud och i famnen en papperspåse fylld till bredden och i munnen ett syltwienerbröd och det doftar så gott när han går förbi så nära. Precis under syrenbuskarna och han ser så lycklig ut och han går så långsamt med wienerbrödspåsen mot magen och jag ser när han ler att han är fin

♥ att gå in på ett café där det är tomt förutom vid ett bord där det sitter två farbröder (inkl. baskrar!)
- FARBRÖDER, det är väl vad man gillar mest ändå. Dom pratar teckenspråk med varann och ser lyckliga och pigga ut.

så jag går ut, och jag går och går och fortsätter gå. Lär mej hitta i Stockholm som börjar sitta ihop, börjar förstå hur staden ligger till, hur delarna passar. Hur man rör sej emellan. Och nästan var jag än går har jag en syrenkvist i handen att trycka näsan i. Dör förmodligen av syrenförgiftning snart. Det luktar ju så gott. Det är ett gift, det är jag tvärsäker på, men jag vet att det är värt det. Det luktar så rent. Jag vill ha det rent. Jag vill ha ett liv med riktiga saker i; typ syrener mjölk hud himlar ljud.
Jag blir egentligen glad av enkla saker och jag önskar så mycket att jag levde för hundra år sedan, för den där renhetens skull. För att en förutsättning för livstrivsel är att man känner sig viktig och nyttig och detta dumma samhälles främsta mål tycks vara att istället tatuera in skuld. Vardagen förkortas när allting som mina händer finns till för blir maskiner, och det enda som växer är ensamtid att fylla med karriär, och det knappt finns några nyttiga saker kvar att göra. Allt är bara prestation och tävlan och uppvisning. Det var inte därför vi föddes! Jag vill ha en kärna. Jag vill... bli mamma. 
Och jag förstår inte vad det ska vara bra för, allt som vi låtsas att vi behöver, alla spel som vi spelar. Hur vi springer fastän ingen kan vinna. Man kan bara dö! och gråta när ingen ser. 
Jo, jag vet förtvivlat väl att det är tacksamt och lyckligt att vara född nu; att mina kompisar byggdes av datorer, att förmånerna är tusen miljoner, att jag lever i en nöjeskarusell jämfört med den hårda sekelskiftestid jag drömmer om osv osv. Jag vet att jag borde känna det. Men det är ingen uppmuntrande press precis.

För att ingen ska missförstå (... haha... det är ett missförstånd att jag finns till...)
- är så himla kär i livet, luften, havet! Havet som fanns för hundra år sen finns fortfarande för mej. Samtidigt som detta är jag, mittemot, så bottenlöst ledsen. Det är inte det att livet är fult. Det är snarare det att jag inte kan hantera hur fantastiskt fint det är. Blir yr, matt och sorgsen. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms, men kan önska att livet var fulare och svartare så att man kunde ägna sig åt lidandet ifred. Med rätta. Nu finns det tusen orsaker att skratta och då är det en skam att ändå inte göra det. All denna obalans, säg att det går över --- 

(men det gör inte det, jag vet)

En annan dag, i min syréndimmiga jakt på harmoni, går ett ljus upp. En glödlampa som lyser och blinkar PARIS! - så jag ger det en chans och åker dit. Det fungerar, ett tag. Livet fungerar alltid ett tag till.

Kommentarer
Postat av: klara

Du skriver så som att någon tagit ut en liten bit av hjärtat och liksom lagt den på papper...typ. så himla fint.

2011-06-05 @ 10:37:20
URL: http://ettsaftkalas.blogg.se/
Postat av: Hilda

''För att en förutsättning för livstrivsel är att man känner sig viktig och nyttig och detta dumma samhälles främsta mål tycks vara att istället tatuera in skuld.''



''Nu finns det tusen orsaker att skratta och då är det en skam att ändå inte göra det''



Du är bäst, behöver typ inte säga mer

2011-06-05 @ 14:43:10
URL: http://selfdoubt.spotlife.se
Postat av: magda

Jag älskar dig så mycket och du skriver så himla bra.

2011-06-05 @ 16:29:12
Postat av: Anna

Herregud vad jag tycker om dig



!!!

2011-06-05 @ 20:08:26
Postat av: Sanna

Gud vad jag känner exakt så, du är jättebra.

2011-06-05 @ 23:26:52
Postat av: Malin

Du är fantastisk Björk. Glöm inte det är du snäll.

2011-06-06 @ 21:45:42
Postat av: Milla

läser ofta din blogg och känner ibland att den behöver kommenteras. Du skriver fantastiskt, fastän att du sagt att du inte skriver längre på riktigt måste jag bara påpeka att vissa av dina blogginlägg (det här) är tillräckligt bra för att vara ett kapitel i en bok. En bok jag skulle slås om att köpa, om den fanns. Du trollbinder med dina ord, om inte det är värt att leva för, då vet jag inte vad!

2011-06-06 @ 22:58:43
Postat av: Susanne

Jag tycker att du hanterar det fina väldigt bra. Hur många stannar och och verkligen SER? Och ingen annan kan skriva om det på ditt fantastiska sätt.



Kram

2011-06-07 @ 16:10:53
Postat av: Emelie

Vill ju nästan gråta. Å. Jag brukar aldrig skratta eller le för mig själv när jag är ensam, men nu gjorde jag det!

2011-06-07 @ 16:53:36
URL: http://krigochspik.blogg.se/
Postat av: emma

åhhhhhh

2011-06-08 @ 23:46:42
URL: http://dinosauriedisco.blogg.se/
Postat av: Lina

Jag tror just att du överförde lite syrendoft genom den här texten... och det luktar UNDERBART! Och du är fantastiskt bra.

2011-06-11 @ 10:41:23
URL: http://havrelina.blogg.se/
Postat av: A

Kommenterar nåt gammalt, du kommer säkert inte se det. Men att säga nåt till luften är väl också att säga nåt?



Alla känslor, du verkar känna så mycket och jag kommer ihåg när jag kände så mycket och ville så mycket att jag inte visste vart jag ville ta vägen och bara kunde vara stilla, kunde inte göra nåt. Då var jag så olycklig men kände så mycket, nu är jag lycklig men känner ingenting, känslorna jag har är som utspädda med vatten. Jag ser typ luften när det precis har slutat regna och jag vet, jag VET ju hur mycket jag älskar det, men jag känner det inte. Jag känner ingenting.

2011-08-10 @ 16:40:23
URL: http://adwink.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0