Day 26, your fears (Kontaktannons)


Ger er mina rädslor på rad, jag är rädd för:

ATT VA RÄDD / Löftet om döden / Livsplikten / Skolan i Jan Björklunds våld / Framtiden som tom / Baktiden som ett spöke på axeln / Att fastna här / Att gå för långt / Störda normer / BLEKNA / Synas / Universum och rymden och allt jag inte förstår / Allt som andra inte förstår / främmande språk / familjer när dom knakar i fogarna / Lögner... och den oändliga fortsättningen, t ex: små hundar som skäller högt, undervattensfoton, nära närhet och att Heidi ska bli uppäten, eftersom hon är gjord av choklad.

Jag har iallafall, hör och häpna, blivit mindre rädd på sistone, ty 2010 var ju befrielsens år. Flyktknuten i magen är upplöst och jag blir inte rädd för mörker, mördare, matsalar eller aprilfulla torg längre. Kvar som min hjärtklappningsbov och rädslas eviga förföljare blev nog mest...  jag
Är rädd för mej. Och för att bli ledsen. För att gråta ut. För att se mej i vitögat, för det är ingen vacker syn. Och jag borde kanske tala med någon, men jag är ju rädd för det också, för det är också att möta mej! Längtar inte efter obligatoriska smaken av smuts i munnen. Tryggast som tyst. Och eftersom ett möte med mej är en sån fruktan så springer jag ifrån mej hela hela hela tiden / samtidigt som jag flåsar mej i nacken, är min egen törstiga blodhund. Jag vågar inte leva, jag är rädd hela tiden. Jag är rädd för att vara rädd och för alla hänglåsen jag har och för alla nycklarna jag inte hittar,
jag är rädd för den här personen som bor i mej. Jag förstår henne inte. Ibland blir hon ett monster. På natten när hon nuddar en kärna och gråter så besinningslöst och allt tappar sin mening, när känslan av att vara ihålig och sakna både rötter och lykta tar över tills allt är salt. Eller i dagsljuset när hon får hjärnbortfall och böjer sej på mitten. Vek och viljelös som lera.
Jag är rädd för att leva hela livet och alltid behöva återvända till henne, jag är livrädd för en framtid spenderad med mej själv. Och ännu räddare för en framtid spenderad med nån annan. 

... nå, plötsligt fikasug, någon?

en anledning att älska andreas


tiden bryr sej inte om "hur gick det?"

LIVSSTATUS:
• För en månad sedan: släppte jag mitt hjärta till allmän beskådan på klassrumsgolvet, åt upp vänster pekfinger och såg Lustans Lakejer på Debaser. Kom fram till (igen) att min sexuella läggning är medelålders synthmän. Dvs dog hela kvällen. Det var fortfarande så iskallt ute att ryggen stelnade.
• För en vecka sedan: träffade jag min fina tremänning Jakob i Hornstull. Vi ingick kusinskap och kollade kortfilm. 
• Ikväll: såg jag Emil Jensen på Södra teatern. Dog av värmeslag och nyvaket hjärta och tårar och finaste sällskapet och hans ögon när han sa "har du åkt från Sundsvall?" fastän jag bara stretade och oville och var för blyg. Vände mej bort, blev kramad iallafall. Ihågkommen iallafall. Prickad i hjärtat iallafall. Han är bara magisk, äger min fulla beundran. 

Imorgon: fortsätter jag väl min flyktturné. Den har varit intensiv sista månaden. Går ut på att hålla andan. På restauranger och caféer, i famnar, i hamnar, i låtar, i simhallar, biosalonger, soffor och främmande städer. Gömmer mej för mej. Ställer alltid en annan person i vägen för speglarna och all ekande ensamtid att egentligen fylla med sej. Fyller den med andra istället. Snurrar snabbare och snabbare. Bävar för bakslaget men; Den dagen, den sorgen.

3 500 kronor senare

Idag har jag köpt det dyraste jag köpt i mitt liv. Det är en sak som är röd och i sammetsplysch. Gissa vad.

... en soffa alltså. Så efterlängtad. En granne + En älskling hjälpte mej att bära upp den för dom gamla runda trapporna, efter att jag köpt den av finaste personerna: en som hette Anita och gav mej lite rabatt (- kanske för en god middags skull sa hon). Och en som hette något annat... och talade hes finlandssvenska med mej. Deras lägenhet hade guldtema. Jag älskar verkligen främmande hem. Och håller på att börja älska mitt eget med, så sakteliga. Med några soffor, tulpaner i pastell, mogna avocados och grönglittriga pappapåskägg som knuffar i rätta riktningen.
Åh!!! LIVET. Du är väl rolig. Jag gillar dig. Gillar dig när du är ologisk och dum. Gillar dig när solen är galen och eftermiddagen är helt orange och mättad. När du snurrar snabbt, bedövar och slutar kännas så mycket. Där är du nu. Ett okej stadie. Så kan vi ha det ett tag.

Har slutat med sömn, men ska börja med det igen, just nu faktiskt.
♥ /BJÖRK.

PS. Min bästa bästa bästa låt. 1. Ligger still. 2. Lyssnar. 3. Smälter. I takt med:
Jag drömde att vi rymde, och allting stämde.


Sakna


Day 18, your favorite birthday


Favoritfödelsedag, vilket festligt ämne ändå. 
Jag är verkligen en födelsedagsmänniska, från födseln, tycker om att fira. Men just därför är mina flesta födelsedagsminnen rätt... besvikna. Få födelsedagar är ju spännande filmer. Man vaknar och man somnar och är sig så underligt lik. Dessutom är ålder en ångestladdad grej i mej, det har jag ju ofta nämnt och alltid känt och det tickar tydligare. Att fylla år handlar ofrånkomligen om ålder. 

Om jag skulle välja en fin iallafall... åh, 15-årsdagen. Jag såg ut såhär:


Och det kanske inte syns, men den inföll i en tid då jag var helt svartögd och väldigt ledsen. Vaknade nästan inte. Födelsedagen kom hänsynslös iallafall, och lyckades bli så konstigt fin - mycket möjligt just för att den hade noll korn av förväntan i sej. Men jag vaknade upp och var femton och majsolen sken och jag fick jordgubbssmoothie och en brun gammal resväska på magen. Så gick jag till skolan, sjöngs för, fick en smultronplanta i en svan (mitt livs bästa present), simmade, fick träffa pappa som kom till Sundsvall för min skull; allting under ovana solen och alla nygröna träd som bugade ovanför picknick-pasta, läskflaskor och små silkespappersrosor.
Födelsedagen fortsatte i taxi och slutade sorgsen i soffan, och jag har svårt att sätta fingret på vad som gjorde födelsedagen så fin mitt i dom där värsta vårmånaderna. Men såhär: jag kände mej omtyckt. Uppringd, påhälsad. Det är ju lyckligtvis inte enda gången i livet jag gjort det, men jag blev överväldigad och lite omtumlad eftersom jag betett mej som en sån bov hela våren... skulle kunna sammanfatta det med att dagen smakade som: älska mej mest när jag förtjänar det minst.

RSS 2.0