it takes a fool to remain sane in this world all covered up in shame



So, take it to the stage
in a multicoloured jacket, take it jackpot, crackpot, 
strutting like a peacock
nailvarnish Arkansas, shimmy-shammy featherboah
crackpot haircut
dye your hair in glowing red and blue

huvudroll i hela mitt huvud är:



Thoughts,
is it right to feel this way? 
Will I be happy one day?
Is my posture OK?
Am I straight or gay?
Let your body decide where you want to go

Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow
Let your body decide where you want to go, high or low, fast or slow



Let all the trumpets blow, give them a hell of a show / Rip it up and let it go, THE APOCALYPSE IS OVER



Titta och få en liten ledtråd till hur fantastisk den var live. Ledtråd till hur många tårar spillda i Sagan är slut-snacket. Hela huvudet och tårsystemet kidnappat av Ni får inte gå ni får inte gå ni får inte gå, gå inte då. Åh. Lördagen. Den kanske får en egen text om sej. The Ark som plötsligt äter upp hela bloggen... trivs i det. Snart finns dom ju inte längre, så shout it out a little bit more, let the lights explode.
It takes a fool...  ♥

Day 14, what you wore today

Det nödvändiga onda:
Idag är det ny vecka och jag har på mej, uppifrån och ner: en svart Crystal Castles-tröja som är Andreas. Den är stulen, han glömde den på golvet, hoppsan. Snodde den som en lättad nödlösning eftersom alla mina tröjor är i tvättkorgen och eftersom att jag saknar honom och bara behöver lukta på den för att bli lite lycklig. Under: en bh som är vit och typ längtar efter att tvättas men jag längtar ju inte efter att tvätta. En svart sammetskjol. Trosor, svarta. Svarta tunna strumpbyxor, lite trasiga vid tårna. Om jag varit ute har jag haft på mej bruna låga och knubbiga Dr Martens och min leopardjacka (även kallad min rustning, sköld & trygghet).

Inlägg som detta kanske illustreras bäst av foton, men ni märker ju, spänningshalten är oroslåg.
Och det blir sällan roligare än såhär, nästan ingen dag är turkos och rosa, eller med glittriga tryck på magen, eller påfågelsmycken i håret. Jag har tappat hela mitt klädsinne, min inspiration, min lust. Hur jag ser ut ligger ungefär sist på min prioritetslista. Skönt eller sunt eller TRÅKIGT, det växlar. Saknar att bry mej för jag har ju brytt mej, jag har älskat kläder; sedan jag var fem år i rosenväst, stickade byxor och miljoner flätor och egentligen fortfarade. Alla mina perioder sedan dess; av pösig hiphop, glitterpop, 70-tal eller bara den rena galenskapen. Men vad jag har på mej rimmar ofta med hur jag mår, och ifall jag orkar bry mej är det gott och glatt tecken. Just nu är jag ju bara svart på det fantasilösaste av sätt - det är ett trött tecken på att jag är osugen och på-insidan-rörig.
... det har litegrann med pengar att göra också, för jag bor ju själv och fina klänningar är svåra att försvara i budgeten. Men den här utvecklingen, den är beklagansvärd iallafall, för om färgglada klänningar var mitt signum förut är svettiga strumpbyxor mitt signum nu. Eller bara leojackan, för jag har inte tagit av mej den sen i september.



Day 26, your fears (Kontaktannons)


Ger er mina rädslor på rad, jag är rädd för:

ATT VA RÄDD / Löftet om döden / Livsplikten / Skolan i Jan Björklunds våld / Framtiden som tom / Baktiden som ett spöke på axeln / Att fastna här / Att gå för långt / Störda normer / BLEKNA / Synas / Universum och rymden och allt jag inte förstår / Allt som andra inte förstår / främmande språk / familjer när dom knakar i fogarna / Lögner... och den oändliga fortsättningen, t ex: små hundar som skäller högt, undervattensfoton, nära närhet och att Heidi ska bli uppäten, eftersom hon är gjord av choklad.

Jag har iallafall, hör och häpna, blivit mindre rädd på sistone, ty 2010 var ju befrielsens år. Flyktknuten i magen är upplöst och jag blir inte rädd för mörker, mördare, matsalar eller aprilfulla torg längre. Kvar som min hjärtklappningsbov och rädslas eviga förföljare blev nog mest...  jag
Är rädd för mej. Och för att bli ledsen. För att gråta ut. För att se mej i vitögat, för det är ingen vacker syn. Och jag borde kanske tala med någon, men jag är ju rädd för det också, för det är också att möta mej! Längtar inte efter obligatoriska smaken av smuts i munnen. Tryggast som tyst. Och eftersom ett möte med mej är en sån fruktan så springer jag ifrån mej hela hela hela tiden / samtidigt som jag flåsar mej i nacken, är min egen törstiga blodhund. Jag vågar inte leva, jag är rädd hela tiden. Jag är rädd för att vara rädd och för alla hänglåsen jag har och för alla nycklarna jag inte hittar,
jag är rädd för den här personen som bor i mej. Jag förstår henne inte. Ibland blir hon ett monster. På natten när hon nuddar en kärna och gråter så besinningslöst och allt tappar sin mening, när känslan av att vara ihålig och sakna både rötter och lykta tar över tills allt är salt. Eller i dagsljuset när hon får hjärnbortfall och böjer sej på mitten. Vek och viljelös som lera.
Jag är rädd för att leva hela livet och alltid behöva återvända till henne, jag är livrädd för en framtid spenderad med mej själv. Och ännu räddare för en framtid spenderad med nån annan. 

... nå, plötsligt fikasug, någon?

en anledning att älska andreas


tiden bryr sej inte om "hur gick det?"

LIVSSTATUS:
• För en månad sedan: släppte jag mitt hjärta till allmän beskådan på klassrumsgolvet, åt upp vänster pekfinger och såg Lustans Lakejer på Debaser. Kom fram till (igen) att min sexuella läggning är medelålders synthmän. Dvs dog hela kvällen. Det var fortfarande så iskallt ute att ryggen stelnade.
• För en vecka sedan: träffade jag min fina tremänning Jakob i Hornstull. Vi ingick kusinskap och kollade kortfilm. 
• Ikväll: såg jag Emil Jensen på Södra teatern. Dog av värmeslag och nyvaket hjärta och tårar och finaste sällskapet och hans ögon när han sa "har du åkt från Sundsvall?" fastän jag bara stretade och oville och var för blyg. Vände mej bort, blev kramad iallafall. Ihågkommen iallafall. Prickad i hjärtat iallafall. Han är bara magisk, äger min fulla beundran. 

Imorgon: fortsätter jag väl min flyktturné. Den har varit intensiv sista månaden. Går ut på att hålla andan. På restauranger och caféer, i famnar, i hamnar, i låtar, i simhallar, biosalonger, soffor och främmande städer. Gömmer mej för mej. Ställer alltid en annan person i vägen för speglarna och all ekande ensamtid att egentligen fylla med sej. Fyller den med andra istället. Snurrar snabbare och snabbare. Bävar för bakslaget men; Den dagen, den sorgen.

3 500 kronor senare

Idag har jag köpt det dyraste jag köpt i mitt liv. Det är en sak som är röd och i sammetsplysch. Gissa vad.

... en soffa alltså. Så efterlängtad. En granne + En älskling hjälpte mej att bära upp den för dom gamla runda trapporna, efter att jag köpt den av finaste personerna: en som hette Anita och gav mej lite rabatt (- kanske för en god middags skull sa hon). Och en som hette något annat... och talade hes finlandssvenska med mej. Deras lägenhet hade guldtema. Jag älskar verkligen främmande hem. Och håller på att börja älska mitt eget med, så sakteliga. Med några soffor, tulpaner i pastell, mogna avocados och grönglittriga pappapåskägg som knuffar i rätta riktningen.
Åh!!! LIVET. Du är väl rolig. Jag gillar dig. Gillar dig när du är ologisk och dum. Gillar dig när solen är galen och eftermiddagen är helt orange och mättad. När du snurrar snabbt, bedövar och slutar kännas så mycket. Där är du nu. Ett okej stadie. Så kan vi ha det ett tag.

Har slutat med sömn, men ska börja med det igen, just nu faktiskt.
♥ /BJÖRK.

PS. Min bästa bästa bästa låt. 1. Ligger still. 2. Lyssnar. 3. Smälter. I takt med:
Jag drömde att vi rymde, och allting stämde.


men du spricker bara om du låter bli

Det är mitten på mars, och idag satt jag vid vattnet med Heidi med solen i ögonen och isen som sprack. Ismosaik i femtusen färger! Gamla stan dränkt i sol. Alla hustaken i guld. Alla hårstrån glimriga. 
Jag åt californiarullar och sen åt vi pistagesemlor. Det var bäst. Allting är väl bäst med henne. Åh alla våra dagar, att dela på, dom ska bli fina. Dom ska bli synthiga. Utspela sej på stränder. Vi vill fortfarande saker. 

----

Ikväll spelade The Ark på Cirkus. Jag åkte spårvagn dit med min ensamma sittplatsbiljett. Villig att helst sälja den, annars kanske spontangå. Kvällen var helt ljusblå och jag sa till pappa att "känner du inte att det är vår, att det har varit en varm dag? Luften känns som luft som varit varm gör". Han fnyste, men jag vet att det är vår. Och gatorna är torra. Jag vill bara gå och gå och gå. Under himlarna, över vattnen, börja hitta, bli hemma. Marseftermiddagarna är så smickrande för Stockholm. Allt är vackrare än i höstas. Och Cirkus är så himla fint! Vi drack varsin kopp för starkt kaffe och försökte utstråla att vi hade en biljett över. Ingen förstod oss. Alla hade biljetter. Och konsertsällskap. Och glitterstenar över kinderna. Rödblåa stolta frisyrer. 
Jag velade och velade, let your heart decide let your heart decide let your heart decide som en liten ramsa, och till slut reste sej hjärtat och sa 
Jag vill inte vara instängd innanför den här svarta oglammiga tjocktröjan, jag vill inte vara ensam mellan alla Calleth you, cometh I-hångel, jag vill inte vara längst bak och känna hjärtat volta utan matta att landa på. Jag vill inte hem, men lite hellre hem än vara här.


För ibland är man mycket ensammare om man är omringad. Hjärtat vann och jag åkte hem i mörkret. Med oklippt biljett i fickan. Det var inte så muntert att dissa sitt älsklingsband och höra trummorna börja och bara gå åt fel håll, men jag skulle inte haft en rolig kväll. Jag skulle känt mej ensam. Ensam och överhettad. 

----

Längtar efter: 26 mars. 7 april. 9 april.

"Du vet att det ska vara den största fullmånen på 30 år på torsdag va?"

10 FAVORITER
Färg: Ljusrosa.
Mat: honung. Rödbetor. Pinjenötter. Vispgrädde. Getost. Avocado. Cannelloni. Färsk mango. Vårrullar. Minisemlor.
Band: The Smiths.
Film: Pensionat Oskar. Till exempel.
Bok: Lille prinsen / Präriehundarna.
Sport: Konstsim.
Årstid: Lider mycket av solen. Älskar den ändå. Måste säga våren. Fastän tårarna.
Veckodag: Torsdag.
Glassmak: Saffran.
Tid på dygnet: Eftermiddagssolen! Eller somliga inspirerade gryningar.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Solsugen. Soffsugen. Sammetssugen.
Smak: Citronsorbet.
Kläder: Byxor, bruna. Strumpor, bruna. Tröja, svart. Cool.
Bakgrund: Len brun lillebror.
Nagellack: Nix pix.
Tid: 22:03.
Omgivning: En mamma som ligger i sängen under rosentäcket. Lyssnar på Det överexponerade gömstället. 
Irritationsobjekt: känner mej bara MISSFÖRSTÅDD. Typ vänensam. Typ utvecklingsstörd. Det irriterar mej. Hur jag ser ut i andras ögon. Vill låsa allas munnar. Möblera om i huvudena. Bli annan.


6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nej.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Arresterad är väl ett kraftigt ord kanske.
Badat naken: Ja.
Varit med på TV: Ja.
Kysst någon du inte känner: Ja.


2 VAL
Kaffe eller te: Kaffe! 
Vår eller höst: Åh våren. Mera längtan i den.


1 ÖNSKAN:

Att få en regelbundnare mening med livet. Inte vara på kickjakt jämt.



vägen sanningen & livet



ÅHH ♥ Hjärtattacksvideo.
The Ark, mina hjältar. Vilka svikare ni är, ni får ju aldrig sluta, ni är det finaste jag vet! Finaste fortfarande.
Kolla. Olas ögon, så lugna och rena. Dom har sanningen i sej. Och så ska dom ändå stängas igen och ba' HEJDÅ kids, tillträde förbjudet, hoppar av min båt nu, lär er simma själva i stormen av vidriga ideal, ängslan och trängsel.
Mina känslor kan inte välja håll; jag längtar väl till aprilspelningar med glitter överallt och gatorna som vårtorra att vänta på, men jag kommer också att dö. Det finns inget band som känns så fruktansvärt mycket i mej. Att va öga mot öga med Ola Salo, hela hans kropp som svettig och overklig och ett publikhav som är så stolt. Det är mitt livs finaste bränsle och snart upphör tillverkningen. Men tänk er ett rum där alla sjunger Let your body decide i kör, exploderar ur sej sina hjärtan. Rummet måste KOKA av allas hjärtan över väggarna, och det brinner eftersom Ola eldar upp all rädsla i mellansnacken, och vingarna på hans rygg är kolsvarta. Tänk på allas stärkta ryggar som bara sträcker sej stolta mot taket. DO DO DO, LET YOUR HEART DECIDE, WHAT YOU HAVE TO DO, THAT'S ALL THERE IS TO FIND. Jag längtar och jag bävar och jag vill aldrig behöva veta att det var sista konserten, nu har ni gått. Gå aldrig. Gå aldrig. Gå aldrig.

Sakna


mellan semlorna


Hej Björk!
- hej, men nej, jag är inte så sugen på att synas såhär. För osorterad. 

Varför bloggar du när du inte har nåt att säga?
- För att Clara tjatar.

Okej okej. Nåt ytligt då, vad gör du under alla bloggfria dagar?

- Äter semlor. Tack Gud för saffranssemlan ♥. 
Andra saker jag gör: går på torra gator. Blir bländad av solen i väntan på tvärbanan. Äter tapas med C, så god så vi storknar och dör i gazpachon. Möter upp Heidi som hälsar på mej med potatisgratäng, quornfilé, färsk sparris och vaniljprickiga bullar i väskan. Vaknar bredvid henne, med fullt utslagen mars utanför fönstret. Lyssnar på Jennifer Lopez. Får fina hemlisar i örat. Blåser omkring; på bryggor, i bagarmossen, kring mariatorget och mårtensdal. Väntar lycklig medan Sabina gör egg-in-a-basket-mackor till mej under tre stycken lyxiga lovmorgnar. Minns 2006-kvällar i Strings källare. Skjutsas hem från Solna av taxichauffören Kjell. Startar synthband. Åker till Sundsvall och vill stanna där forever. Slänger ett vattenglas över Clara i hennes feber. Stirrar på alla rosa orangea vackra himlarna. Blir galen av våren. Älskar Andreas. Drömmer om dammsugare, murgröna och hemmet som en djungel.
Gråter, igår till exempel. Jag vet jag är för cool för sånt. 

Gråter? Varför då, det började ju så bra?

- För att ingenting kan vara bra på det rena sättet! Allting händer på bekostnad av varann / Ingen är glad samtidigt. Jag är inte glad alls / Jag tycker inte om livet, inte i längden. Det är alldeles för stort / Jag saknar min kontroll. T ex. över mina tårar. Jag ska ju inte gråta. 

Asså ditt äckel, vad är problemet?

- Livet. Jag är dålig på det. Leva. Och jag vill ju helst bara göra saker jag kan. 


Day 17, your favorite memory

... att begära någons favoritminne känns inte så blygsamt. Och det är ju inte som att mitt minne har sorterat in minnena i mappar, så svårt att langa fram någon sorts topplista då? Helig och hemlig mark som tillhör mitt huvud.
Men för att försöka; detta är ett väldigt trevligt minne att minnas:

Klockan är 02:00, Teddybears har spelat i gnistriga björnmasker, hela stortorget har skakat, på marken ligger tusen trasiga jämtländska pappersflaggor, på himlen har fyrverkerierna slagit ut och slocknat. Hela Östersund är i finalstämning, alla ska dansa ur sej. Alla kokar, Ewert, vi, marken, gräset, himlen, DJ-tjejen i Billystältet som spelar Satellite, Natteravn och Waka waka för oss. Vi dansar och är fortfarande fria. Fast det känns inte som nåt Fortfarande, det känns snarare som Föralltid. Som att det börjar nu, i svettiga sandaler och rutig flanellklänning. Hundra tusen lampor speglar sej i Storsjön som blänker blå, alla hånglar färdigt, träden böjer sej, luften är varm och tillåter allt. Jag har bara känt Emil och Andreas i två dygn men nu dansar vi och det är det överlägset bästa sättet att lära känna och smälta isar. Andreas har rakade ben och Emil Fever Ray-tröja. Vi har just bildat familj med varann. Dom här timmarna, mellan presidenttalet och tills vi, efter att ha överlistat vakterna, somnar i vårt ljusnande hotellrum, dom är så fina. I hur fria. I hur sommarnattsmörka och blanka och oblyga. Inte tänka, bara dansa. 

Juryns, dvs min, motivering: för att dagarna innan var fina, för att dagarna som följde var fina, det är bara ljust. Mitt livs mjukaste dygn och sommar. Ingen smuts i ögat längs vägen, ingen oro som rymdes. Bara valpfoton på Jocke Berg, Ewert Ljusberg, apelsinjuice, hundralappar och lobbyhäng med världens bästa personer. Amadeus, Olivia, Soffe och Ola Salo. Kan fortfarande inte drömma om finare umgänge. YRAN FOREVER ♥.



amadeus bilder.

PULP


Day 18, your favorite birthday


Favoritfödelsedag, vilket festligt ämne ändå. 
Jag är verkligen en födelsedagsmänniska, från födseln, tycker om att fira. Men just därför är mina flesta födelsedagsminnen rätt... besvikna. Få födelsedagar är ju spännande filmer. Man vaknar och man somnar och är sig så underligt lik. Dessutom är ålder en ångestladdad grej i mej, det har jag ju ofta nämnt och alltid känt och det tickar tydligare. Att fylla år handlar ofrånkomligen om ålder. 

Om jag skulle välja en fin iallafall... åh, 15-årsdagen. Jag såg ut såhär:


Och det kanske inte syns, men den inföll i en tid då jag var helt svartögd och väldigt ledsen. Vaknade nästan inte. Födelsedagen kom hänsynslös iallafall, och lyckades bli så konstigt fin - mycket möjligt just för att den hade noll korn av förväntan i sej. Men jag vaknade upp och var femton och majsolen sken och jag fick jordgubbssmoothie och en brun gammal resväska på magen. Så gick jag till skolan, sjöngs för, fick en smultronplanta i en svan (mitt livs bästa present), simmade, fick träffa pappa som kom till Sundsvall för min skull; allting under ovana solen och alla nygröna träd som bugade ovanför picknick-pasta, läskflaskor och små silkespappersrosor.
Födelsedagen fortsatte i taxi och slutade sorgsen i soffan, och jag har svårt att sätta fingret på vad som gjorde födelsedagen så fin mitt i dom där värsta vårmånaderna. Men såhär: jag kände mej omtyckt. Uppringd, påhälsad. Det är ju lyckligtvis inte enda gången i livet jag gjort det, men jag blev överväldigad och lite omtumlad eftersom jag betett mej som en sån bov hela våren... skulle kunna sammanfatta det med att dagen smakade som: älska mej mest när jag förtjänar det minst.

RSS 2.0