ÄR DU LYCKLIG NU

Postat av: Mr Muffin
Är du nöjd med vem du är idag? Vem du har blivit?

2011-10-22 @ 22:48:44

Den här kommentaren slog mej lite i magen (- och det var väl för övrigt meningen) för den träffade så pricksäkert nu. Ånej, Mr Muffin, jag är inte nöjd. Jag är en ambassad som saknar mitt land. Jag jämför mej med alla mina Innan och skäms. Tolvåriga Björk skulle inte varit nöjd med vad hon blev. Inte trettonåriga eller fjortonåriga heller. Inte femtonåriga. Om jag till exempel hade fått se mina betyg i förtid... åh jag hade skämts ihjäl. Inte ens gårdagens Björk skulle blivit nöjd med att se mej nu, kvar i soffan. Jag gör mej så besviken hela tiden. Och jag ångrar mej och jag önskar mej. Baklänges! Varför valde jag sådär och när blev jag såhär vattnig och var tog solrosorna vägen och vem stal idealen och vad hände med alla planerna. Och vad hände med att vara SNÄLL. När jag var tretton var Tage Danielsson min enda gud och mitt heliga motto var att vara snäll. Nu är mitt motto liksom att... ja... överleva? På bekostnad av vadsomhelst. Regeln om att depression är ett undantagstillstånd som GÖR en till mer egocentrerad kan trösta... en stund, men jag var väl ingen muntergök förut heller. Jag fick plats att vara snäll iallafall. Ville envist ändra regler, bygga magiska äldreboenden och hålla sällskap. Funderar på halten av Efterkonstruktion men alltså jag efterlevde det troget, skrev krönikor och bakade kakor till bussäten på temat. 
Nä, jag känner att dom här nya åren jag klätt på mej inte riktigt smickrar mej! Tänker mer än nånsin på MEJ SJÄLV. Allt kretsar kring samma och världen bara smalnar istället för växer. Jag är inte ens speciellt mycket - om alls - klokare eller pålästare, bara fortsätter flyta i en ganska ytlig ångestgröt. 
t ex. Jaha nu är jag i Sundsvall hur hamnade jag här igen och hur mår lägenheten i Stockholm och skolgången och solnedgången och Jag är så passiv och det här livet bara glider mej ur händerna och varför är jag så ful och varför matar jag mitt självförakt genom att blogga om det och var är dom Ljuva tonåren någonstans? allt är lögn ändå

Ja, det är mycket i mitt liv dom senaste åren som varken gått eller mått så bra. Om man kan skylla ifrån sej. Men jag kan minsann inte skylla min personlighet på det... att jag låtit den bli ett svart hål. öh. Nu blir jag grinfärdig mitt i inlägget. Och jag kan förgäves ångra och leva om mina tonår i huvudet och gå sönder när jag räknar osynliga dagar tillbringade i sängen (729 stycken).
Men jag börjar om hela tiden, för det är det fina, att man får det, bli ny så ofta man behöver, och jag ska försöka hedra min tolvåring snart. Räta på ryggen, hitta mitt land och göra nåt fint. Man är vad man gör. Då vill jag inte vägg-glo. Så till Mr Muffin: jag är ganska missnöjd med vem jag har "blivit" - vem hon nu är, det är svårt med distans och onyttigt att zooma in för noga - men jag har inte stelnat än och vill fortsätta bli.

http://open.spotify.com/track/5J503FmVXjvD6TBblcJeDB


Alltså har ni sett någon sötare än henne? nä, det tror jag ingen har. Dom flesta bländas av hur overkligt slags söt och av att hon har världens största seriefigursögon och så. Men innanför dom ögonen finns den allra finaste människan jag känner! Åh hennes målmedvetna ilskna gångstil, världens lenaste hår, hur hon kramas och glittrar och hennes handstil och sinne för mintglass. All-ting. Hennes ljud hennes hud hennes ögon som är dom ljusaste jag sett / Och när nästan allt värdefullt som hänt i mitt liv hände så var hon med. När jag träffade Olle Ljungström i en spöregnsloge, såg Morrissey morra i Hultsfred och klättrade in genom ett speciellt fönster i Helsingborg. Vi har delat på tusen konserter i tusen städer och tusen väder. Hon har sett mej blöda, gråta, gå sönder och spåra ur. Jama och sova och skratta (ja jag har såklart sett henne göra ungefär samma, möjligen minus blöda och jama) / Och vi matchar så bra så vi vid många tillfällen i sommar blivit tagna för systrar. Hon tycker om samma färger, samma filmer, samma californiarullar, kanelglass, tortellini, bananpizza, ananasjuice, sparkling lemonade och hallonpaj som jag. Om vi hade ett kök så skulle vi kunna fylla det och vara överens,

- men vi har inget kök och vi pratar inte ens med varandra längre. Så mycket för "överens i köket". Det fick vi aldrig nån nytta av! 

öh, allting i hela hånfulla världen fortsätter att påminna om henne... Speciellt mina viktigaste saker, typ mjölk, min vita tröja, Pulp, The Smiths, Olle Ljungström, The Ark. Alla låtar i hela världen som handlar om att tycka om nån. Kvitton jag hittar i jackfickorna, rester från septemberäventyr (aj). Små plågsamma filmer i iPoden. Hennes handduk som hänger och blänger i mitt badrum. Stikkinikki. Alla gator. Alla gemensamma vänner alla gemensamma planer.
Och min framtid blev så tom för inuti den skulle vi åka till Lappland, köpa buffalos, bygga egna festivaler, åka snirkliga tåg i Japan, testa glass i Rimini och skaffa barn att uppfostra lyckligt och döpa fint. Mjölk och Vendela och kanske Kanel? Och Ingefära? Men det vet hon inte ens för jag har inte hunnit presentera dom. Och nu tappade framtiden färgen. Som jag. Det finns tusen låtar jag skulle kunna citera här. Typ: ONLY YOU CAN MAKE MY LIFE WORTH LIVING. Gud, varför gör hon mej till en sån hopplös tönt. Varför skriver jag om henne istället för till henne. 
(- för att jag klart och tydligt, men möjligen inte helt nyktert, sagt att jag minsann aldrig mer ska säga ett ord till henne. Varför denna våldsamma dramatik jämt? Nå, sagt är sagt och jag vill hålla mitt ord samt ryggen lite rak men hon gör mej mycket svag och väldigt snart struntar jag i alla stolta idiotlöften och brister ut i nåt annat. Typ - )

Hej strimman. 
Jag hittade ett brev som jag började på i vintras. Början lyder:"Jag har feber och jag skriver ett brev till dej. Jag saknar dej. Det bästa med dej är att du är så fin på att vara tyst. På att prata med, men du kan vara tyst så att jag trivs. Det finns liksom en särskild känsla som jag bara kan få när jag umgås med dej. En trygg och bra känsla". Shit, jag blir hostigt rörd när jag läser det där - för den där trygga tysta känslan har börjat släppa lite på sistone. Som du fått märka är jag ju inte längre avslappnad utan i upplösningstillstånd nästan jämt.
PS! jag har feber i detta brev också. Skyller på den om jag spårar. Eller på chokladbiten. Jag är ju så känslig. För socker och relationer. Dysfunktionell..... well, aren't we all?
Milkie. älskling. Jag är så olycklig just nu. Instabil förvirrad säkert förvirrANDE och du vet allt det mer än nån annan. Har sett alla fulaste sidorna helt inzoomade - och jag vill inte ha det så. Jag vill att du ska ha det rent och fint. Jag vill hellre ha dej på skitlångt avstånd än i närheten av all smuts som är just nu. Men det är inte sant att jag inte vill prata med dej. Du är alltid den första jag vill prata med. Jag har ätit upp mina händer i flera veckor för att inte skriva töntiga saker i facebookchatten. Det är liksom inte som att jag håller mej kall och det är inte som att mitt huvud är speciellt fritt... där finns bara en huvudperson, som inte vill förändras hur många filmer / böcker / andra personer jag än försöker ersätta dej med. Ersätta? haha. Jag är inte så begåvad med människor men du är min bästa sån. Och jag har sagt ja till DBT nu. Jag ska bli en bättre person. En snällare mjukare mer koncentrerad. Utan flyktnerver och dum ljugtunga och jag ska aldrig försöka kväva dej i sovsäcken igen.
Åh jag liknar mer och mer ett despo psykfall - så mycket för den fucking stoltheten - men det spelar ingen roll. Inget spelar utom du. Inget spelar roll om jag inte får känna dej. Jag tänkte att det skulle gå väldigt lång tid, minst månader, innan ett sånt här inlägg gick ner på knä. Men jag kan inte vänta för jag KAN INTE leva utan dej. Det känns fel på nåt sätt jag inte kan beskriva. Jag känner mej dragen genom rymden! Jag känner mej aldrig på samma sätt som när jag är med dej. Jag vill ha den känslan kvar, dej kvar. Jag älskar dej så mycket att jag får ett hål i magen och ont i knogarna av att tänka för noga på att jag kanske diskat ditt sista mjölkglas. Förlåt för alla sätt jag är sämst på. Om jag kunde trolla fram en ny blank sida åt oss skulle jag.
För jag saknar dej så JÄVLA jävla mycket snälla kom hem.

en replik

i veckan växte det ju upp en liten bråkblomma mellan quetzala blanco och blondinbella. en strid som började i malous studio och handlar ungefär om att quetzala bloggar alldeles för destruktivt och blondinbella åt sitt håll alldeles för ljust och fejkigt och utifrån det: vem har rätt? och vad är rätt? och hur mycket påverkar man med sin blogg? och vad är skadligast? att allt är balanserat, lagom och fejksnyggt (peppande?) eller att allt istället är smittande svart?

nå. jag tänkte inte välja sida, säga någonting om personerna eller egentligen ens deras bloggar. 
men jag skulle vilja säga såhär
jag älskar bloggar som mår dåligt
som blöder eller super 
för det gör människor
och människor som läser dom känner sej mindre ensamma när det får synas 

det är iallafall min erfarenhet - min finaste sån - av den här bloggen,
att kunna skrika ut i rymden i dödsångest i det som känns som ett kolsvart hål
och så svarar någon ändå, som känner sej i finaste fall TRÖSTAD av den där svarta sorgliga syndafloden. bara för att den finns och syns, för att den bevisar att det inte är så ensamt. DET är det blogg-bästa jag vet. nånting som bloggen kan som inte alltid munnarna kan. för det ÄR svårt att prata och somligt är tabu. jag tycker inte det ska bli tabu i skrift också, att det ska sträcka sej längre. jag tycker det är hela internets vackra poäng. ocensur och oensamhet.

blondinbellas poäng går egentligen ut på: "men det triggar andra". men det tror jag inte, inte mer än i "verkligheten". det är i den där "verkligheten" som depressionen och alkoholen och ätstörningarna och gudvetallt -- finns i sina farliga former. inte för att underskatta text på nåt sätt, men det är liksom ändå... text... det är inte sjukdomar, inte smittor, inte upphälld sprit eller sprutor. och framförallt, om man söker sej till en viss blogg, antingen finns väl redan en ledsen växt i en från början som önskar sej tröst och samhörighet - eller så är man stabilare och låter sej isåfall inte slås omkull av ett sorgset blogginlägg. det är knappast så att det smittar och hoppar depressioner ur datorerna! DEN makten vill jag inte tillskriva dom. bloggarna är inte bovarna. 
jag är lite censurerad av olika anledningar, jag skriver inte om vissa saker, t ex. inte om sex/alkohol/droger/fysiskt självskadande (nu låter det som att det finns en hemlig sjö av vodka och naken misär, ha-ha-, synd), men det är inte för att jag tänkt på de läsare som eventuellt skulle kunna bli påverkade och neddragna? jag tror snarare att det skulle berika bloggen; ju öppnare desto bättre, jämt! Alltid! DET FINNS INGEN GRÄNS. (jo okej, vid rena propagandabloggar, av typen pro-ana till exempel, som ju skamlöst UPPMANAR till självsvält, där går min gräns. men så länge inläggen skrivs med nån slags medvetenhet om hur sorgset... att verkligen romantisera kan bli ett problem, men att beskriva hur läget är, rakt upp och ner, ÄR JU FÖR GUDS SKULL INTE ATT ROMANTISERA. hur ofta man än gör det! helvete, man måste få säga sanningen. den blodiga fula skitsanningen. att romantisera är att knycka på axeln och envist framhäva fördelar med sitt skitleverne/beteende/beroende. att gulla med det. men att SKRIVA OCH TALA OCH BERÄTTA OM HUR DET FAKTISKT KÄNNS ÄR INTE ATT ROMANTISERA. det är att göra sin omvärld en ärlig tjänst!).
hursomhelst, anledningen till min ändå censurerade blogg är alltså en annan. eller flera andra, men bl a. är det av hänsyn till några få läsare - men knappast för att dom skulle kunna "påverkas", snarare för att vi är släkt eller på andra sätt så nära så att dom inte vill veta allt. då behöver dom inte. 
öh det är jättenatt nu och jag är inte riktigt ren i huvudet, det jag helst ville förmedla var: I ♥ internet, I ♥ you. ärlighet forever. puss.

Prologue: I Hate Myself and I Want to Die












+ VIVA FOREVER.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥



RSS 2.0