en replik

i veckan växte det ju upp en liten bråkblomma mellan quetzala blanco och blondinbella. en strid som började i malous studio och handlar ungefär om att quetzala bloggar alldeles för destruktivt och blondinbella åt sitt håll alldeles för ljust och fejkigt och utifrån det: vem har rätt? och vad är rätt? och hur mycket påverkar man med sin blogg? och vad är skadligast? att allt är balanserat, lagom och fejksnyggt (peppande?) eller att allt istället är smittande svart?

nå. jag tänkte inte välja sida, säga någonting om personerna eller egentligen ens deras bloggar. 
men jag skulle vilja säga såhär
jag älskar bloggar som mår dåligt
som blöder eller super 
för det gör människor
och människor som läser dom känner sej mindre ensamma när det får synas 

det är iallafall min erfarenhet - min finaste sån - av den här bloggen,
att kunna skrika ut i rymden i dödsångest i det som känns som ett kolsvart hål
och så svarar någon ändå, som känner sej i finaste fall TRÖSTAD av den där svarta sorgliga syndafloden. bara för att den finns och syns, för att den bevisar att det inte är så ensamt. DET är det blogg-bästa jag vet. nånting som bloggen kan som inte alltid munnarna kan. för det ÄR svårt att prata och somligt är tabu. jag tycker inte det ska bli tabu i skrift också, att det ska sträcka sej längre. jag tycker det är hela internets vackra poäng. ocensur och oensamhet.

blondinbellas poäng går egentligen ut på: "men det triggar andra". men det tror jag inte, inte mer än i "verkligheten". det är i den där "verkligheten" som depressionen och alkoholen och ätstörningarna och gudvetallt -- finns i sina farliga former. inte för att underskatta text på nåt sätt, men det är liksom ändå... text... det är inte sjukdomar, inte smittor, inte upphälld sprit eller sprutor. och framförallt, om man söker sej till en viss blogg, antingen finns väl redan en ledsen växt i en från början som önskar sej tröst och samhörighet - eller så är man stabilare och låter sej isåfall inte slås omkull av ett sorgset blogginlägg. det är knappast så att det smittar och hoppar depressioner ur datorerna! DEN makten vill jag inte tillskriva dom. bloggarna är inte bovarna. 
jag är lite censurerad av olika anledningar, jag skriver inte om vissa saker, t ex. inte om sex/alkohol/droger/fysiskt självskadande (nu låter det som att det finns en hemlig sjö av vodka och naken misär, ha-ha-, synd), men det är inte för att jag tänkt på de läsare som eventuellt skulle kunna bli påverkade och neddragna? jag tror snarare att det skulle berika bloggen; ju öppnare desto bättre, jämt! Alltid! DET FINNS INGEN GRÄNS. (jo okej, vid rena propagandabloggar, av typen pro-ana till exempel, som ju skamlöst UPPMANAR till självsvält, där går min gräns. men så länge inläggen skrivs med nån slags medvetenhet om hur sorgset... att verkligen romantisera kan bli ett problem, men att beskriva hur läget är, rakt upp och ner, ÄR JU FÖR GUDS SKULL INTE ATT ROMANTISERA. hur ofta man än gör det! helvete, man måste få säga sanningen. den blodiga fula skitsanningen. att romantisera är att knycka på axeln och envist framhäva fördelar med sitt skitleverne/beteende/beroende. att gulla med det. men att SKRIVA OCH TALA OCH BERÄTTA OM HUR DET FAKTISKT KÄNNS ÄR INTE ATT ROMANTISERA. det är att göra sin omvärld en ärlig tjänst!).
hursomhelst, anledningen till min ändå censurerade blogg är alltså en annan. eller flera andra, men bl a. är det av hänsyn till några få läsare - men knappast för att dom skulle kunna "påverkas", snarare för att vi är släkt eller på andra sätt så nära så att dom inte vill veta allt. då behöver dom inte. 
öh det är jättenatt nu och jag är inte riktigt ren i huvudet, det jag helst ville förmedla var: I ♥ internet, I ♥ you. ärlighet forever. puss.

Kommentarer
Postat av: F

För några veckor sedan pratade jag och min pappa om ledsamhet och texter och musik och påverkan och stöd och allt det där, du vet. Och så pratade vi lite om min blogg. Han har bara läst min blogg två gånger och det var när jag sa åt honom att läsa två specifika inlägg. Han är väldigt noga med det där, att låta mig ha mitt i fred. Den här senaste gången sa jag att han fick läsa fler inlägg, om han ville. Jag har ju ingenting att dölja, det jag skriver, det är ju bara jag. Så han läste lite grann, inte många inlägg, men ett par stycken, och han märkte direkt att människor slutar att kommentera när jag skriver glatt. När jag är glad söker de sig bort från mig, för då finns det inte längre någonting att känna igen sig i. Och jag håller med, så klart. Min pappa har alltid lyssnat på Peter LeMarc. Det har varit vår musik, pappas och min. Peter LeMarc och kent och Lars Winnerbäck och Jakob Hellman och tusen andra, men mycket Peter LeMarc. Och han är inte glad. Vi lyssnar inte på honom för att han är glad, vi lyssnar på honom för att han har det där vemodet i sig. Om han skulle börja skriva låtar om hur fantastiskt livet är skulle vi förmodligen känna oss svikna. Det låter ju lite dumt och egoistiskt, som om man vill hålla kvar någon i ledsamheten när personen egentligen skulle kunna vara glad, men du förstår säkert vad jag menar. En sorgsen människa behöver stöd mer än någon annan och var hittar man stödet? I en Blondinbella som skriver om drivkraft och påstår att alla har ett val och att det enbart är inställningen som räknas? Personligen skulle jag aldrig söka mig till en sådan människa när jag mår som allra värst. Då skulle jag bara känna mig nedslagen till marken, ärligt talat. Det är ju dock, precis som du säger, otroligt stor skillnad på pro ana-bloggar och bloggar som behandlar mörka ämnen på ett rakt och ärligt sätt, utan att romantisera. De första är destruktiva, de senare är det (oftast) inte. Ja ja, nu ska jag sluta svamla. Tack för att din blogg är så fin, Björk!

2011-10-09 @ 13:17:18
URL: http://pulsurbalans.blogg.se/
Postat av: GCS

hjärta till dig. huvudet på spiken klätt i fantastiskt text, som vanligt

2011-10-09 @ 14:43:39
URL: http://guiltycockerspaniels.blogg.se/
Postat av: Anna

Jag håller med!!! Sen fattade man ju att blondibella tyckte det var pinigt när alla pekade och sa att hon var falsk och ytlig efter det utspelet. Då bloggade hon om att hon också skriver om svåra grejer men att hennes inställning är 'positiv och Stark Tjej'. Jag förstår hur hon tänker, lite som Oprah, det är din inställning till livet som avgör vart du hamnar. Problemet är att den stora skillnaden på Oprah är att hon talar om andlig inställning. Inte den sk. självpepp Mia T ramsan = glad och rik som blondinbella predikar. Att vilja växa kan betyda många saker.

2011-10-10 @ 00:24:53
Postat av: gilda

bloggar som blöder eller super <3

dock finns det stora svarta gränser, tycker jag, på att romantisera ett destruktivt leverne eller dokumentera det. SPYR på bloggar som medvetet eller omedvetet lindar in ångesten i ett grått spännande dimmigt skimmer. spyr mest eftersom jag vet att det inte är så.. och ja, jag läser ändå. haha, älskar att vara människa.

din blogg spyr jag defentivt inte på, jag slickar den och alla öppna sår som finns i den med min sidentunga. puss på dig!

2011-10-10 @ 13:10:55
URL: http://ghilda.blogg.se/
Postat av: Jessica

Du är sjutton år, vet hur du känner, vet hur du tycker och här sitter jag och är stolt. Stolt att du finns och skriver så jävla bra och jag vet inte ens vem du är. Bara att du heter som ett träd och kan uttrycka dig rått och vackert.

2011-10-10 @ 21:19:58
URL: http://scuq.se
Postat av: Alina

Du verkar så fin och så stark men samtidigt så svag. Ta det inte på fel sätt, för jag ser upp till dig. Du vågar till skillnad mot andra. Önskar dig all lycka och kärlek.

2011-10-20 @ 00:23:43
URL: http://jagheteralina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0