SOM DUVOR HITTAR HEM, SMÅ DRUVOR KOM I KLÄM



Hej Gud, eller vemsomhelst som råkar höra

NT2S65 on Make A Gif, Animated Gifs

Jag heter Björk och jag drömde min sjätte mardröm i rad i natt,
snälla stäng av dom nu! Jag kan fantisera rätt läskigt som vaken också. Jag lovar jag fyller min kvot. Och jag vill inte vara såhär rädd, inte jämt. Min hjärtklappning äger mej. Och mina dagar. Och min rädda rädda nacke som bara vänder sej. Snälla stäng av nätterna. Eller vrid av. Nacken. 


Och jag har byggt en koja som jag inte vill komma ut ur för utanför väntar ett liv som jag är livrädd för och så jävla dålig på att leva. Tiden hjälpte ingenting på traven! Att bli äldre gjorde bara ont. Dom ljög allihop.
Så Gud, vad ska man ta sig till? Med sina förbjudna kojbyggen. Med sitt hjärta. Med sin framtid när man kanske tvingas lägga den i Sundsvalls hand. Med sina egna händer när dom bara skakar maktlösa. Med sin tunga när den inte sagt nåt ärligt på flera miljoner veckor.

Gode Gud var ska jag ta vägen? Var finns en kyrka som är öppen och varm och: GUD ÄR KÄRLEK, VAR INTE RÄDDA på riktigt-riktigt. Var finns ett rum där man får skrika fritt? (Nu skriker jag i alla rum ändå, t ex. detta bloggrum, t ex. skolans alla korridorer. Utan att nån sagt: du får). 
VAR FÅR JAG? (- plats)



JAG VILL BARA KOMMA HEM MEN JAG VET INTE VART DET LIGGER.

Kan du berätta det för mej? Och Gud gud gud kan du berätta för mej varför jag just slarvade bort min viktigaste person? Varför lät du mej göra så idiotiskt? FETT ONÖDIGT. Kan du berätta för mej hur man spolar tillbaks tiden? Kan du presentera nåntings mening för mej? Åh jag önskar jag kunde tro, jag kan inte tro längre, inte på imorgon och inte på igår, inte på dej men allra minst på mej

Hela det här året har handlat om skugga
och om att tappa greppet lite till och lite till. Stupet som ett ständigt flåsande hot framför ögat. Jag känner mej så färdig med det. Nu har jag klätt av mej all stolthet, jag har sett allt man kan se, jag vill bara gå raka vägen hem. Bli följd till en öppen dörr med trygga lampor som lyser inifrån huset.
Och om jag hittade dit skulle jag gå nu
men det gör jag inte



Ok, inget amen eller halleluja ikväll men jag är öppen för alla förslag och för alla mirakel


i do assure you that i do adore you



andreas är, förutom typ världens vackraste, en av mina väldigt bästa vänner. och han är typiskt nog bäst på nästan allt. idiotiskt kreativ och så sinnessjukt rolig. jag önskar att fler fick se det. typ att han la sina finaste covers till allmän youtubebeskådan eller laddade upp fler av sina fantastiska bilder. men han är så hemlig och sansad och ruvar tyst på sina fina talanger istället för att ta andan ur världen som jag vet att han skulle kunna. just nu har han åtminstone en lite mer blogguppdaterad period, ni borde passa på att läsa. hääääär. mvh /andreas största beundrare.

dricka mjölk och äta sushi med världens bästa människa







Nanana. Från i förrlördags alltså. Det var en fin stund. Mjölk forever. Jag har visserligen inget kylskåp för tillfället men en liter dricker man ju upp snabbare än den hinner tina. Ungefär lika snabbt som man äter upp en hallonpaj... hon hade med sej en när hon kom! Det var bra för jag älskar ju paj men saknar ugn.
och jag älskar henne mer än jag älskar hallonpaj ändå.

jag drömde att vi rymde och allting stämde




/ ENLIGT VISSA ÄR DET SKYMNING PÅ JORDEN MEN ALLDELES FÖR TIDIGT FÖR ATT DÖ

Jag går och går och går och det blev september för några dagar sen och jag jämför alltid med senaste september, senaste hösten och senaste stämningen. Ingenting är sej likt och allting är väldigt samma. I skolan är det samma trappor fast klassrummen ligger ännu fler trappsteg upp nu. I mitt trygga fredagshängslärarrum har främmande lärare flyttat in. Det är okej. Mina gamla lärare brukade vinka in mej i mina vilsnaste dagar och säga "här kan du vara lite vilsen på en snurrstol Björk, om du behöver". Jag behöver inte längre, behöver ingen alls. Jag är så hög i mina skor och stadig och stabil och ingenting kan blåsa omkull i mej.

Det sista var alltså ett skämt. Jag har aldrig känt mej så förtvivlat liten som den här katastrofsommaren. Det är så maktlöst att leva fast samtidigt inte. Inte i denna trygga lilla världsdel. Jag har mitt liv. Jag har mitt liv. Jag har mitt liv i handen. Hur tar jag hand om det? Hur hjälper jag till? Hur hanterar jag jordens skymning?

Jag vill fortfarande hitta en kyrka. En kyrka, Stadsmissionen och några (obs, fysiska) berg att bestiga. Ett parti om det finns något att verkligen stå för. Jag velar fortfarande men läser och letar.
Det viktigaste är väl
att aldrig sitta still

För ingenting är så utmattande som det.

RSS 2.0