near, far, WHEREVER YOU ARE

APRIL VAR:

Vårångest
Vårvåndas
Vårgråta
Vårvemod
Vårvindar
Samla på Slussenskymningar
Dimpromenera med Jakob
Hamlet och Edgarpåhälsningar
Jesus Christ Superstar
Lära känna nya barnvaktsbarn
Lära känna Leonard Cohen
Vara olycklig...
... och växla som vädret till lycklig, manisk, rusig och knäsvag
Och tillbaks igen
Och tillbaks igen
Och tillbaks igen
P4 Extra med Kevin
Fridhemsplan
Hångla i hissen
Smida stora planer och några små
Äta påskmustsorbet
Titanicpräglad stämning för jämnan
Åka bil snabbt
Fundera så mycket på sociala sorgliga saker
Sitta på en bänk vid Mariatorget klockan 22:00 UTAN ATT FRYSA och korka upp mjölkpaket och planera bergsbestigning
Se Emil fatta eld mitt i Dansa i neon
Sakna
Klappa fina magar
Bygga om lägenheten till diskotek
Lyssna på:
Få finaste mejlen
Ösregn
Sitta vid bäcken med Nonno och termos och små vitsippor
Strosa genom stenstan med farmor
Räkna ner till 18
Bäva ner till 18
Önskelistor
Clara
Golväta. Varje måltid!
Black Celebration
Plocka påskliljor
Redaktionsmöten
Glitterskor varje dag
Sometimes... there's so much beauty in the world... I FEEL LIKE I CAN'T TAKE IT LIKE MY HEART'S GOING TO CAVE IN... * 100
Terapitimme på terapitimme
Älska mamma
Älska pappa
Kaffefloder
Nattmat
Klättra på murar
Reeperbahnnätter
Åka till Sundsvall och se Jakob Hellman i Pipelineträngsel på närmast nervigast möjliga håll
Kramas
Skadas
Nosa på rosor
Så mycket kan en månad ha i magen. Undrar vad maj vill mej?! oOhhh, spännande

mitt hjärta spinner

för honom. världens vackraste kille.

här kommer lyckan

alltså, hela huset är rosa. allting lyser. jag lyser. som om jag ätit tio lysrör till middag. smickrande. disco. hej.

"fåntratten nr. 1 i det här landet"

Denna decemberlördag '93 var jag alltså inte ens född (- men någonting i en mage!). Åh märkliga tid. Jag är sent ute. Eller tidigt. Jag är medveten om att det nästan är '93 nu också. Om nitton år kommer någon att tänka på 2012 i drömskt sinnelag. Jag borde finnas nu. Jag borde göra nåt nytt. Jag är omgiven av massa unga Olle Ljungströmar... nä... det är jag inte. Honom har jag missat, vad ni än säger. Men det är sant att jag missar allting annat om jag ska vara så envist kvar i gamla år. Men jag kan inte hjälpa att det var då! Som allting hände! Som allting kändes!
äsch, titta på klippet istället. Apropå Magnus Uggla och Olle Ljungström och deras stundande Så mycket bättre-förening... Medan ni tittar och njuter lägger jag mej och sover ovanpå min tidsångest. Kanske får drömma i nittiotalsfärger inatt. Sov gott!

18 april 02:18, 18-årskrisen gråter i blodet

Hej i natten. Det blir inte mycket skrivet här, för jag har skaffat mej tjugo nya par ögon. Tjugo obarmhärtiga ögon som granskar allting jag gör. Och dom är inte ens överens med varann, och dom ifrågasätter sönder mej; tankarna hinner inte tänkas färdigt innan dom krossas under cyniska drygstockholmarens laserblick. Jag hoppades att detta skulle gå över, att jag skulle bli stadigare med tiden, men just nu känns det som att jag blir mindre och mindre mej själv för varje år. Fler lager, mindre kärna. Svagare saft. Färgen går ur. Vem är jag. VEM ÄR JAG. Ingen person som ska stelna i blogginlägg i alla fall. Det är jag alldeles för velig för. För många ögon och personer som trängs i samma. Jag är inte -tom- men jag är fruktansvärt... osäker... ofärdig. Och ändå snart arton. Gissa hur jag gråter över detta faktum. Hur ska jag nånsin lyckas leva upp till. I så mångas ögon känner jag mej fortfarande som hopplöst tolv. Hopplöst "bra för att va' så liten". Men när jag inte ens är liten längre? Vem är jag då. Vem är jag inatt. Ledsen, med fönstret på glänt, regnet och denna godnattlista:
Jag hade hoppats att ni skulle bli imponerade av min coola inbäddade låtlista i föregående inlägg, men den förtjusningen uteblev visst... Nå, jag är i alla fall lite impad. Och en äkta tjuren Ferdinand i själen, som trivs bäst under min korkek, dvs i den koja min lägenhet är, med bara massa rosor, släckt lyse och musik. Jag tittar aldrig på TV eller ens film längre, det finns nämligen ingenting som frestar mej mer än musik. Jag måste hinna höra allt! Jag hinner knappt sova. Bara en låt till. Bara en låt till. Jag har aldrig nån annan instinkt, med citronglass stearinljus och spotify kan jag klara mej osedd och ohörd femton veckor i rad. Ska kanske försöka skaffa den där stångar-instinkten som dom andra tjurarna har, för jag kammar inte hem många applåder i den här takten... inmurad i kojan... åh... och apropå musik öppnar jag mitt spotifykonto mer och mer för varje dag. Massa gamla sotiga listor simmar upp till ytan och det är plötsligt en riktigt rolig plats. Dessutom har jag ju den perfekta musiksmaken. Prima blandning av dark 80's, eurodance, smäktande stråkar, Olle Ljungström och... progg... hos mej ryms allt. Plus att jag bara prenumererar på grymma tryckare-listor och nice porrsynth. In och fynda nu!
"Ok men varför presenterar du det som om det vore en skatt?"
- för att det ÄR en skatt såklart. Det är en nyckel till mej. Inget blogginlägg i världen kan kännas lika privat som min skivsamling. Musik är guld silver glitter semlor diamanter. Det värdefullaste och vackraste språket. Den finaste bron mellan människor. Aaaahheoooo nu måste jag yla lite lyckligt ♥ Åh april april april. Din vackra vemodiga sill!

get around town, no need to stand proud, add your voice to the sound of the crowd



BEUNDRARBREV TILL BJÖRK

Hej, nu är det Edgar (Björks yngre bror) som kommer skriva ett inlägg i denna förträffliga blogg. Om huvudpersonen själv, eller till henne kanske man bör säga.



Hej Björk, du är den gulligaste av alla söta systrar jag någons stött på under mina långa resor från mitt rum till köket. Du är nog den bästa systern någon kan ha faktiskt. Du har alltid varit där för mig och lyssnat på mig, haft sympati med mig och tjatat på mig om att göra det rätta i olika situationer.
När vi bodde med varann kanske inte allt var tipptopp hela tiden. Jag var ju en liten sadistunge med vassa klor. Fast på senare dar så har syskonhatet (som vuxna kallar syskonkärlek) faktiskt blivit syskonkärlek. Ibland kanske vi säger saker vi inte menar men det följs ofta av ett kärleksfullt förlåt. I alla fall från din sida. Jag har aldrig varit så bra på att be om ursäkt eller se min sida i det hela, men nu gör jag det lite bättre än för sju år sedan. Kommer alltid att älska dig även fast du kallar mig "utvecklingsstörda horapa" eller liknande och jag hoppas att du kommer älska mig även fast jag kanske säger att du är en klubbad säl eller en hatisk subba (till mitt försvar gjorde jag de på skämt!). Jag vill be om förlåtelse för alla rivmärken, bitmärken och blåmärken jag gett dig genom åren, och tacka för alla underbara syskonstunder vi haft tillsammans. När vi satt uppe hela nätter och tittade på Piplarssons eller tog långpromenader och pratade om simpla tonårsproblem.
Jag är också väldigt stolt över dig. Jag minns när du hade gett ut din diktsamling och jag skröt stolt om det. Eller när vi åkte buss och paret bakom oss hade en tidning där du var med och jag sa med stolt röst "Det där är min syster det!". Jag önskar att jag kunde göra dig lika stolt på olika sätt och hjälpa dig med dina problem i livet. Men min roll som lillebror har varit att hjälplöst titta på när saker händer. När jag väl kunnat hjälpa har jag gjort mitt bästa. Men det har inte alltid räckt till.



Bumpen har gjort ett inlägg på min blogg också (klicka här) om ni vill läsa hennes beundrarbrev om denna aspiga sadistunges bra egenskaper /Edgar.

pleasures remain, so does the pain / words are meaningless and forgettable

Jag gick en promenad ikväll, under Slussen som jag brukar, och himlen hade tagit på sej sina vackraste kvällsfärger och hängde ovanför vattnet så att dom speglade sej i varann och flöt ihop i en mjuk påskäggsfärgad linje och båtljusen lyste och vindarna var aprils och jag lyssnade på Violator och så, som en pil, kom Enjoy the silence och dom vanliga vindtårarna förvandlade sej på tio sekunder till tiotusen, och jag ramlade ner på kajkanten och grät och grät och grät tills jag slutade se någon annan färg än suddig gråt-grå och jag hade minst av allt all I ever needed in my arms, fastän jag hade hela Stockholm i sin finaste skymningskostym! Men det finns inget ställe att känna sej så oändligt ensam på som vid en enslig kaj i den här staden, kompad av världens mäktigaste låt, i kontrast till den egna kroppen; världens omäktigaste, världens sparv, världens skämt, det var som en ny spricka, som att glida ifrån alla sammanhang och allting som är vackert, allting mäktigt, att inte kunna matcha det, knappt kunna höra det, och jag vet inte varför jag skriver det här och jag vet inte varför jag känner såhär och jag vet inte om jag ska publicera det, jag har väl en glad fasad att leva upp till, fasaden av den Lyckliga Avhoppade, jag måste utstråla säkerhet och seger ett tag till, jag känner att jag har ögonen på mej och är så rädd för att "vad var det vi sa" ska börja trilla in, jag vill så gärna bevisa vilket Bra Beslut, för det tycker jag ju, jag ångrar mej inte en sekund, men jag är ofrånkomligen väldigt ledsen. Jag är alltid ledsen om våren. Det kommer med vindarna och himlarna och isarna och snödropparna och pollen och hoppet... som ett askmoln, en motsats, helt hånfullt. Vårdepp är ju knappast ett okänt begrepp, men jag känner mej ändå ur fas och som en ständig sabbare av stämningen. Och nu publicerar jag nog det här för jag behöver öva mej i att bry mej mindre och skriva mer, se det som ett handslag, till alla andra som också är vemodiga i våren och inte kan sluta synthgråta. Här har ni min hand, den är frusen och inte så nice. Men den vill hälsa, hej

"hur ska man med min mekanik finna en endaste vän - tänkte jag först, men världen är väl gjord för såna som jag, eller oss" - Olle Ljungström

Var hos min psykolog igår som sa "Björk du är ett fullkomligt umgängligt misslyckande. Du söker kickar i alla situationer och relationer och värderar din lust högre än trygghet, rutiner blablablabla. Du tröttnar efter tredje mötet. Du jagar billig spänning. Du saknar djup! Du engagerar dej mer i främlingar än i dom trogna vänner du har. Du kan bjuda hem hemlösa på mat men inte svara i telefonen när din bästis ringer och gråter. Du ska inte samla på dej några fler kompisar. För att må bra måste du bli snäll och lyhörd och både snabbare och långsammare och helst nån helt annan.
Dina taktproblem i kombination med din dysfunktionella sexualitet gör att du aldrig aldrig ALDRIG kommer att ha en längre nära relation till NÅGON. NÅGONSIN."
Nja, så sa hen inte riktigt. Men det känns så. Vill lägga mej under täcket i sju hundra år och lyssna på dessa tårdroppar tills täcket växer fast i huden. Utan minsta lilla människa i sikte. Men, viskar psykologen på axeln, det förvärrar saken... i allra högsta grad. Ut och umgås! Exponera dej! Skav och öva!
:'(
oh, du osannolikt sårande liv

rörda rosor och evig tacksamhet

Om den magiska responsen på det senaste inlägget:
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Ser dryg och surmulen ut på bilden men låt inte skenet bedra er, i verkligheten har jag vandrat alldeles salig i flera dagar medan hela tillvaron känts såhär mäktig:
Jag är så tacksam över att bli klappad på huvudet och piggt påhejad när jag gjort nåt så typiskt samhällsdumt. Det känns ofta som att det är den sällsynt finaste bloggbefolkningen som samlats här hos mej, och det måste ju vara världens lyckligaste slump att ni hittat hit. Just ni finaste! Det är lyxigare än jag kan förstå och ni är alldeles för snälla. Min favoritfamn att luta mej mot. Åh, hur ska jag kunna förmedla det tillräckligt starkt? Versaler och uttropstecken hjälper inte, men:
tack.

RSS 2.0