2012 glittrar och blinkar och ser ut som:









Det är januari 2012 och dyster utsikt. Jag bråkar med pappa, med min psykolog, med min musiksmak och skola, stad, tillvaro. Livet är ett eurodiscokaos och Andy är den enda som förstår mej... han och Leila K. Är sugen på lack, koppel, Martin Gore, '83, lite spänning, lifta, glamrock, vad-som-helst! I februari dör Erland Josephson, jag dricker vodka på skoltoaletten, ren självbevarelsedrift, äter midnattssemlor, slutar gå upp på morgnarna, inte precis för att Erland är död men det blir ett bevis för att jorden hastigt kastar sig mot stupet, är ett deppigare ställe per minut, rädda sig den som kan!
Mars: hoppar av skolan som jag ändå inte gått till på flera veckor

(applåd)


Resten av våren: lyssnar på Doing the unstuck och springer genom hela Stockholm med plötslig segervind i håret, lyckotårarna skvätter, himlen är skitfin varje kväll, My heart will go on ♥ 





 



BAM

fyller arton i maj och i ett trollslag blir allting rosa, rosé och roligare!... det är alldeles sant.
Barnvaktar / rymmer till Skåne / stjäl Stockholms alla syrener / köper skivor på kvällspromenaderna / fortsätter mot stjärnorna. Har fortfarande en nybliven 18-årings höga tankar om sommaren som snart ska utspela sej:











Men den fattar inte alls sin roll i detta roliga år! Det ser kanske festivaligt och neonigt ut, men mesta tiden tillbringas på penicillinig soffkant, långt bort från engångskameror och platåstövlar... Dansar snabbt förbi en fin natt på en åker, en fin fredagsnatt på hultsfred, en fin vals på Gotland, en fin famn när hon ligger i den,
men annars skiter sommaren fullständigt i stämningen
och i att jag saknar C
och i att det snart ska komma en höst att försörja
och i äventyren
nä, den har ingenting jag minns. Jo, det var stormigt väder. I ironisk kontrast till allt annat avslaget. Jaha.





Hösten går inte heller till historien som den fetaste festen, men den har nånting varmt och nytt, bandstartigt, det är systerskapsband som flätas och sprayas och kramas samman. Ingenting är lika ensamt längre. Vi sjunger och dricker cognacsglögg vid Lena Nymans grav, det tar en timme att hitta för det blir mörkt så fort. Jamar och spinner, skriver manifest, dricker (present-)öl, skålar i första snön, två glassar i varje ficka, hjärtat slår ihjäl sej, allt rockar, vi äger världen. Clara har med sej kattchoklad hem från Berlin, Greta lagar veganska trerättersdrömmar i mitt kök, Olivias farmor bjuder mej på Fanny och Alexander, inkl. fika i pausen. Ljus ljus ljus ljus. Och Cornelia berättar om när jag grät i sömnen fast slutade när hon kramade mej.
Lyckas alltid betala hyran men har aldrig några pengar över, fast alla skramlar, så jag får i alla fall alltid vara med. Eftersom någon vill det (!). Kärleksbevisen haglar. Det gör kompiskretsdramatiken och tårarna och fyllorna också. Mmm, det är tur att kramarna är varmare, eftersom allting annat verkar mycket äldre och järnrörigare än vanligt
 

Hello, här sitter jag nu i december och djupdyker i mitt roliga huvud. Att sammanfatta sitt år i bloggform är väl höjden av narcissism; återvunnet material som alla redan sett och frosseri i bilder på... mej själv... om det åtminstone rörde sig om att sammanfatta årets bästa skivor eller filmer... äsch, nä. Stackars lilla generation. Såna blev vi. Jag är gärna med.
Ifall 2012 var en gala skulle priset för bäst återförening gå till: Greta. Att jag hittade min 2007-bästis igen! Oooh. Kärt, tacksamt jubel! Deppmedalj till politiska skymningen, alla saknadshål och systemfel. Delat konsertpris går till the cure och Björk. Båda helt sjuka. I synnerhet Cure såklart. Orkar inte läsa eller ens tänka på fler trötta gubbrecensioner, det VAR helt gryningsmagiskt, piggt, Dressing Up-speciellt, alla som var kvar alla timmar vet det. Mmmmmm. Tack till: alla guldvänner på höstkanten, men mest av allt till mej! Som har varit en pärla. Haft roligt med mej varje skolfri dag.
Musik: eh, det har varit ett förvirrat år, men Last.fm har facit:

 

Nyckelord: strass, 90's, Andy, puss, kram, nä, jag vet inte. Mycket magar. Bebislängtan och klappning.
Några råd från Björk till Björk:
1 • Ge inte vika för bebissuget....
2 • Sluta le när du inte är glad, artighet lönar sig aldrig
3  Sluta dyrka män
4 Sluta hata män (skoja)
5 Sminka dej före fjärde glaset vin 
6 • Gör nåt, en klubb, ladfest, kaos, bok, sammetsgardin, nånting med händerna, hugg ved, flytta till Kiruna
7 Aldrig aldrig aldrig mer Ace. Och lägg av med offentliga nyårsråd... det är däremot inte förbjudet att ha kul/vara ful/skriva fåniga texter. Du har min fulla tillåtelse att roa dej, genera mej! Mer kaos! Mindre skam!

Må 2013 bli vårt bästa vända-vinden-år 
PUSssSssSs & skål

mellandagsbrev




hello... lo... lo... lo....



kommer ni ihåg mej





SANTA BABY



Hello i det avslagna tysta landet. Jag har just kommit fram/hem till Sundets vall, efter en sjukt oharmonisk och slaskig dag (i och för sig fantastisk kväll dessförinnan) - nu ska jag dränka mina vantrivselsnerver i vin,
kram och kramas och klappas mjukt ♥

PS. kan ni höra hur 2013 ropar och gnistrar, blinkar och vinkar? Jag gör det!

in strage we trust


Hur kan det redan vara den 22:a december...? Årligen återkommande fråga, men i år är den nöjdare; är så trött på julen, den kan få skynda förbi. Ja hör ni, julens f d. mest hysteriska glitterväktare är redan trött och mätt. Julfirarnormen känns stördare och sorgligare än vad granen luktar gott. Men den som inte vill fira jul kan fira att det är Fredrik Strages födelsedag istället! ♥ Till exempel genom hög- eller lågläsning av valfri bok eller krönika. Tips på mat: nånting som han gillar, typ korvkyckling eller helst tårta. Vi i Fredrik Fanclub - jag är faktiskt inte ensam medlem! - firar med amerikanska (veganska) pannkakor. Vilket han också tycker om...


Mycket trevlig tradition! "Omg har ni inget liiiv" - jo, varsitt jättekul liv som går ut på att tillbe Fredrik och förena fler fans... men mitt nyårslöfte för 2013 är att sluta dyrka män, så detta blir det sista roliga. Åh, snyft. Fredrik vi läser dej forever men tonar nog ner beundran nästa år, innan alla våra kompisar hinner överge oss (dom har tröttnat på att höra denna visa varje gång vi ses "hallå har ni läst den här texten, hallå har ni sett denna gulliga tavla, hallå vi har inte tid att ses ikväll heller för vi ska glo på Fredrik när han spelar skivor igen, hallå lyssna noga detta är Fredriks favoritlåt"). Men såhär; det är ingen tom skämtkärlek! Den är mycket välgrundad, gammal, allvarlig och blyg. Han är bäst. Så intelligent rolig knäpp snäll inkorrekt och speciell. Kan allt om allt och är min enskilt största skrivförebild since forever. Anledningen till sååå många nya skrivdrömmar när jag var liten och ledsen. Orkar inte recensera eller rekommendera honom, det är han som kan sånt, tappar hela lusten om jag ska jämföra, men han ÄR FORTFARANDE, PÅ SIN FYRTIOÅRSDAG, SÅ UNDERSKATTAD. Eller tja, Peter Jihde verkar ju ganska kär i och för sig... och jag vet, fler sådana medelålders DN-personer också. Men det är ändå långt ifrån proportioneligt med tanke på att han är Sveriges bästa person! Snälla gilla honom mera! Uppmaning till alla! ok... spårar ur... dags att tystna...
nåväl, varmt beundrigt grattis på bemärkelsedagen i alla fall,
med kärlek
Fredrik Fanclub
(det finaste är att han går att vara ett såhär... eh... hängivet fan till, eftersom att han förstår att vi inte är farliga freaks. Eller så är det tvärtom, att han helt enkelt inte förstår att det är vad vi är... oavsett vad så verkar han varken dryg, överlägsen eller ängslig. Världens finaste drag; ett snällt freakvänligt hjärta)




*´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆ *´¨`*•☆

Upp som en sol och ner som en riktigt äcklig pannkaka! Det är fantastiskt att vara manisk... tills det tonar ut i detta askgrå, tunga bröstkorgen, skitlivet, verkligheten, snö i ögat, lögner i långa led, undergång, fuck.

Var vaken hela natten; slog in paket, gnistrade och hade roligt, ritade tatueringar, diskade, fixade, försökte verkligen bli trött men hade en motor i magen, en crazy kolsyrad motor som bara ville spinna och skratta, inte slösa tid på sömn. 
Sen kan jag inte sätta fingret på var den la av, men det gjorde den såklart. Vara hög från i lördags tills forever var väl föga verkligt... så nånstans i mitten på dagen stannade festen. Jag hatar att känna glöden dö, hatar att se fina vänner i ledsna ögon, att börja muttra och missförstå, och ingen orkar se någon annan eller hålla en hand och myskvällen övergår plötsligt i kall pisskväll och jag lyssnar på No time for us (!) på hemvägen och snön är grå och jag är nykter och hemmet är ensamt och vinden har verkligen vänt och ingenting kan rädda kvällen nu. Att (försöka) kommunicera är det enda som kan göra mej så här ledsen. När jag är själv är jag sams. 

Hmmm, verkar känna ett knäppt och nytt behov av att dokumentera känslor varje dag... som en julkalender. Luckor in i Björks bröstkorg... kul! Man kanske skulle skänka denna idé till SVT, så slipper dom betala för manusförfattare som ändå bara skriver hjärndöda skitmanus och castar sopor till skådisar, som i år. Morr. Jag som, ärligt talat alltså, har så strålande julkalendermanus i byrålådan...! T ex. ett som utspelar sej på ett julbord på ett berg i en mellanstor stad i mellersta Sverige, och som inte  dumförklarar alla barn, och som har ljuvlig kostym och ännu finare musik... synd att Lena Nyman inte kan spela fudgen.
Nä snälla lyssna inte på mej mer. Jag är bara ledsen och ensam och har gett upp om min "värdighet". Hata på, jag tänker vara kvar här. Bloggspilld som om det vore 2007. I ledsen nyans. Orkar inte vara med i Roligast Liv-tävlingen.

Mitt humör är ungefär som:

fast inte lika tillgjort och tårigt. Gråter aldrig! Hatar det! Vill så gärna få gråta en dramatisk äcklig syndig oklädsam flod på nån olämplig plats
(Om jag gråter en flod
Visst bygger du en båt
Visst kommer du och hämtar mej var jag än är
Visst hinner du ifatt
Visst kommer du fram 
/Anna Jörgensdotter)

Längtar efter trygg famn, 2006, pappa, Tage Danielssons röst, rent samvete, skriva, sånt som är slut, ett språk jag kan göra mej förstådd på. Dröm vidare. 

18 december 2012


Hello cuties
så många som jag känner är kära nu, decemberdejtar sig genom snön, roligt och romantiskt, är superglad för deras skull, 4 real, fastän jag inte varit kär sedan typ februari 2011... kära människor är ju det bekvämaste som finns att omge sig med; dom blir snälla i ögona, uthålliga och mjuka, fnissiga och varma, närvarande och frånvarande och sina gulligaste utblommade jag...!
Det är alla bittra singlar som förtjänar spö... eller en puss. Nä, jag vet inte. Men jag förstår dom inte. Jag lånar lite pirr av alla som är kärare och kokar kola. Citron och ingefära, lakrits och choklad, saffran. Skrubbar badrummet, skålar i kaffe, klär min lilla palm, mer glitter, mer vin, mer fest. In i kaklet för snart är året slut. Huvudet spolar fram och tillbaka i 2012-filmen. Vet inte vad jag ska säga, vet inte om det känns roligt längre, att säga någonting, att ständigt sammanfatta allting, att spara på gamla månader. Nä, hejdå. Framtiden är finare. Äntligen känns det som det! Som att trenden ska vända. Som att det väntar nånting finare än det som varit förut. Revolutionen darrar otåligt bakom hörnet. Nu ska jag sluta knarka och börja snarka
SOV GOTT

vakna nykter

Hej, med darrig röst. Jag känner mej alldeles nyfödd. Jag har så knarkigt mycket kontakt med mina känslor idag... det sticks och skakar och är fantastiskt. Vill bara ligga och känna och glo med öppet hjärta, dagen lång. Ingenting hindrar mej. Erik läser Fredrik Strage-texter i sängen. En nyvärvad beundrare. Klapp på fanclub-kinden. Jag är bäst. Jag känner mej som bomull... det som är frustrerande är att det blir så tydligt, att jag inte har varit med mej på länge, jag har varit så jävla vilsen så jävla länge. Vill alltid ha det såhär, hemma och blödigt, snyftigt, nyfött, hundra intryck. Längtar efter min fantastiska familj så jag håller på att spricka. Jag har på sistone känt mej lite Bo Själv-snopen... trivs ju och kan inte tänka mej att flytta "hem" nu, men jag önskar att jag inte hade behövt flytta när jag var sexton, känner mej snuvad på två viktiga trygga familjemys-år. Och jag saknar Edgar! och jag saknar Hamlet! och jag saknar mamma! och igår lånade jag Olivias familj att äta fredagsmiddag med, och det var så lyxigt att få va och skratta i en familj. Varmt, högljutt, julpyntat, förrätt och efterrätt, storasyster, mamma, hund, katt. Tack. Bo Självandet har satt sej som en osmickrande liten böld på min personlighet, jag är liksom... bitter och fixig och hotellig och distansig och det är inte jag. Skulle ha kunnat va snällare och mer koncentrerad i mina relationer om jag hade bott hemma. Men gud sluta klaga. Jag är bara... snyft... Greta hittade ett sorgligt ord för mitt humör igår, "Nära Snäs". Det har jag varit hela hösten. Det har krävts så lite för att jag ska... snäsa... men idag vaknade jag som sagt i bomull och kan inte höja rösten alls. Jag vill bara ligga still, kramas, skriva dikter. Där det just nu borde ligga ett dödsmoln av extrem bakisångest ryms bara ett glansigt paket med helt ny, cool, sansad självrespekt i? Ja, så är det... gud, som att ha fått mej själv i present. Vackra livet. Kram. 

close your eyes and think of someone you physically admire


Jag är helt vimmelkantig... livet är finast i december. När jag brottas och slåss, bränner mej på glöggen, snön hyr ut sin oskuld till hela kungsholmen, sånt. När jag får risbiffar och massage av Agnes och när en vacker främling kramar mej på dansgolvet, tar mej i handen, viskar; hallå, din blogg är bäst. När jag lyssnar på Syntheziser, äter kola från parketten, skalar apelsiner, skurar golvet naken, äter snösorbet och knäckglass, klappar hennes mage, lapar mjölk, ser ett ljus i horisonten, springer hem i mörkret med fickorna fulla av hyacinter, stjärnorna gnistra och glimma, ramlar i djupsnön, stannar kvar där

hur mår ni?

Something I can never have


Vet ni förresten att det är ute med bloggar, jag läste det i Veckorevyn, det var med på utelistan... 

hehe. Men på riktigt: mina älsklingsbloggar har slocknat en efter en och jag har bloggat sedan hösten 2005. Det är sju år, sju långa, svåra bloggår... så nu vill jag ha sju lyckliga, analoga år. Nä, jag ska inte förneka datorerna, det är väl oförskämt att blunda för allting lyckligt i internet; att det är en demokratisk revolution ändå.
Men om alla andra (t ex. min sociala medie-expert till moder) fortsätter njuta och jubla så kan jag gärna åka ensam i tidsmaskin till ungefär '92. Tvinga mej inte att 2000-talstrivas för det går inte, jag har försökt i tolv år, förföljd av känslan att jag är ohemma, och den bara växer. Det är min största sorg. Min ständiga... att jag är fel. Att allt är försent. En gång för några år sedan, när jag fortfarande var ung, hade ambitioner och ville bli musikskribent (ha ha ha) tvingades jag inse att min långsamma smak snart skulle sätta käppar i hjulet för det. Jag föraktar allting som finns nu. Är en så satans sentimental, nostalgisk, snyftig stämnings-person, som ni kanske märkt, och det håller på att sabba min framtid, för jag vill inte uppleva den om den inte är i rätt färger, i gamla färger, om den inte utspelar sej i Mats Jonssons serierutor, och det kommer den aldrig att göra, och ingen är intresserad av mina åsikter om saker som redan hänt, skivor som funnits i tjugo år
 

suck


... nu när 90-talet dessutom är så hopplöst hippt vet jag inte hur jag ska lägga fram detta för att få er att förstå att jag längtar baklänges mer än någon annan (haha, här kan jag se Olivia lägga sin panna i irriterade Du-e-en-sån-jävla-elitist-Björk-veck)... jag är förvisso ett fan av nittiotalsestestiken men jag behöver inte längta efter magtröjor, Gwen Stefani-strass, buffalos, Björk eller eurodisco - allt det finns ju kvar, tillgängligt och (överdrivet) lätt att anamma - däremot längtar jag efter mobiltelefonfria landskap. NEJ, jag tycker inte att mobiltelefoner är "praktiska", eftersom jag ändå aldrig tittar på min, jag skulle gärna slänga den i sjön, jag använder den visserligen vid enstaka tvångstillfällen, av artighet, men den är av skrattretande stenåldersmodell från Clas Ohlsson och jag har aldrig trånat efter en iPhone för jag är så dödens uttråkad av teknik... och olycklig över uppkopplad jämt-fenomenet.



Det handlar inte ens om 90-talet. Det råkar vara ett fint Olle Ljungström- och poptidningsårtionde men det finns ju mycket nittitaligt ängsligt ljusgrått polokragat ironiskt som är totalt ocharmigt... Det handlar bara om... förut. Att jag vill... tillbaka... till varje pris... 90-talet ligger närmst. Backar ännu hellre till '81. 

Okej. Min huvudfiende: tekniken. Att det går så fort. Låt mej förklara... till exempel när det bildas stor TV-hype på twitter, det kan handla om en fotbollsmatch, en melodifestivaldelfinal eller partiledardebatt, och det känns värre ju mer jag tycker om det, för då vill jag verkligen inte digitalisera det, ibland känns det som att jag i samma knapptryck bagatelliserar det. Glömmer och kväver lite av min riktiga tår. Ersätter och spär ut med alla andras känslor. Nyanserar på ett sätt som inte känns nödvändigt jämt. Typ sitter och hämtar andan efter Torka aldrig tårar utan handskar. Ser alla avsnitt SJÄLV såklart för jag kan inte tänka mej att ens gråta i samma rum som nån annan. Inte dom privata tårarna... således vill jag inte spilla dom på twitter heller. Jag blir irriterad och ifrågasätter genast mina egna känslor, byter ut dom mot andras. Detta dygnet runt-delande är inte bara av godo. Det känns som att det präglar hela livet. Att vi blir vattniga och matta och cyniska allihop. Möjligen är jag en sällsynt karaktärssvag person - säkert - men jag vill i alla fall se saker med mina egna ögon ibland. Tusen synvinklar, kompromisser och tuggande är nog nyttigt när det handlar om politik, men lämna min populärkultur ifred... fast det där är inte heller sant, men jag bryr mej mer om vad Fredrik Strage tycker än om vad hundra slarviga twitterteens gör... dom tycker ändå oftast samma sak... i förblindad kör... usch... det är så obehagligt... usch, JAG är så obehaglig... cynisk och sur... Sanningen om mej är att jag alls inte är så snäll. Jag är riktigt ond i min soffa. In i tidsmaskinen med mej, för allas bästa. 

Och jag läser Linda Skugges dagbok från '92-93, Men mest av allt vill jag hångla med nån, och i början var det tonårigt och och romantiskt, typ smockfullt med Twin peaks-referenser, rejv och Nine Inch Nails-citat - men när Olle Ljungström blir huvudperson och hon ska börja "se honom i ögona superlänge", DÄR GÅR GRÄNSEN, ta in denna sorgliga sorgliga sida utan att drunkna i avund;

"Vi som är kära i Olle på riktigt för helvete" ♥

Alla 70-talister blöder i ögonen när jag påstår att jag vill backa tiden... vilket jag kanske inte vill, jag vill bara känna mej hemma. Jag vill kunna öppna en ny tidning och så står det om Olle Ljungström på varannat uppslag, jag vill att min musiksmak ska vara aktuell, att mina bästa band ska vara tillgängliga på scener istället för nedlagda, jag vill titta på knäppa ZTV-program, och att Hannas bar ska finnas kvar, det är vad jag vill, jag känner mej aldrig så hemma som när jag är fördjupad i ett nummer av pop från '93







RSS 2.0