Something I can never have


Vet ni förresten att det är ute med bloggar, jag läste det i Veckorevyn, det var med på utelistan... 

hehe. Men på riktigt: mina älsklingsbloggar har slocknat en efter en och jag har bloggat sedan hösten 2005. Det är sju år, sju långa, svåra bloggår... så nu vill jag ha sju lyckliga, analoga år. Nä, jag ska inte förneka datorerna, det är väl oförskämt att blunda för allting lyckligt i internet; att det är en demokratisk revolution ändå.
Men om alla andra (t ex. min sociala medie-expert till moder) fortsätter njuta och jubla så kan jag gärna åka ensam i tidsmaskin till ungefär '92. Tvinga mej inte att 2000-talstrivas för det går inte, jag har försökt i tolv år, förföljd av känslan att jag är ohemma, och den bara växer. Det är min största sorg. Min ständiga... att jag är fel. Att allt är försent. En gång för några år sedan, när jag fortfarande var ung, hade ambitioner och ville bli musikskribent (ha ha ha) tvingades jag inse att min långsamma smak snart skulle sätta käppar i hjulet för det. Jag föraktar allting som finns nu. Är en så satans sentimental, nostalgisk, snyftig stämnings-person, som ni kanske märkt, och det håller på att sabba min framtid, för jag vill inte uppleva den om den inte är i rätt färger, i gamla färger, om den inte utspelar sej i Mats Jonssons serierutor, och det kommer den aldrig att göra, och ingen är intresserad av mina åsikter om saker som redan hänt, skivor som funnits i tjugo år
 

suck


... nu när 90-talet dessutom är så hopplöst hippt vet jag inte hur jag ska lägga fram detta för att få er att förstå att jag längtar baklänges mer än någon annan (haha, här kan jag se Olivia lägga sin panna i irriterade Du-e-en-sån-jävla-elitist-Björk-veck)... jag är förvisso ett fan av nittiotalsestestiken men jag behöver inte längta efter magtröjor, Gwen Stefani-strass, buffalos, Björk eller eurodisco - allt det finns ju kvar, tillgängligt och (överdrivet) lätt att anamma - däremot längtar jag efter mobiltelefonfria landskap. NEJ, jag tycker inte att mobiltelefoner är "praktiska", eftersom jag ändå aldrig tittar på min, jag skulle gärna slänga den i sjön, jag använder den visserligen vid enstaka tvångstillfällen, av artighet, men den är av skrattretande stenåldersmodell från Clas Ohlsson och jag har aldrig trånat efter en iPhone för jag är så dödens uttråkad av teknik... och olycklig över uppkopplad jämt-fenomenet.



Det handlar inte ens om 90-talet. Det råkar vara ett fint Olle Ljungström- och poptidningsårtionde men det finns ju mycket nittitaligt ängsligt ljusgrått polokragat ironiskt som är totalt ocharmigt... Det handlar bara om... förut. Att jag vill... tillbaka... till varje pris... 90-talet ligger närmst. Backar ännu hellre till '81. 

Okej. Min huvudfiende: tekniken. Att det går så fort. Låt mej förklara... till exempel när det bildas stor TV-hype på twitter, det kan handla om en fotbollsmatch, en melodifestivaldelfinal eller partiledardebatt, och det känns värre ju mer jag tycker om det, för då vill jag verkligen inte digitalisera det, ibland känns det som att jag i samma knapptryck bagatelliserar det. Glömmer och kväver lite av min riktiga tår. Ersätter och spär ut med alla andras känslor. Nyanserar på ett sätt som inte känns nödvändigt jämt. Typ sitter och hämtar andan efter Torka aldrig tårar utan handskar. Ser alla avsnitt SJÄLV såklart för jag kan inte tänka mej att ens gråta i samma rum som nån annan. Inte dom privata tårarna... således vill jag inte spilla dom på twitter heller. Jag blir irriterad och ifrågasätter genast mina egna känslor, byter ut dom mot andras. Detta dygnet runt-delande är inte bara av godo. Det känns som att det präglar hela livet. Att vi blir vattniga och matta och cyniska allihop. Möjligen är jag en sällsynt karaktärssvag person - säkert - men jag vill i alla fall se saker med mina egna ögon ibland. Tusen synvinklar, kompromisser och tuggande är nog nyttigt när det handlar om politik, men lämna min populärkultur ifred... fast det där är inte heller sant, men jag bryr mej mer om vad Fredrik Strage tycker än om vad hundra slarviga twitterteens gör... dom tycker ändå oftast samma sak... i förblindad kör... usch... det är så obehagligt... usch, JAG är så obehaglig... cynisk och sur... Sanningen om mej är att jag alls inte är så snäll. Jag är riktigt ond i min soffa. In i tidsmaskinen med mej, för allas bästa. 

Och jag läser Linda Skugges dagbok från '92-93, Men mest av allt vill jag hångla med nån, och i början var det tonårigt och och romantiskt, typ smockfullt med Twin peaks-referenser, rejv och Nine Inch Nails-citat - men när Olle Ljungström blir huvudperson och hon ska börja "se honom i ögona superlänge", DÄR GÅR GRÄNSEN, ta in denna sorgliga sorgliga sida utan att drunkna i avund;

"Vi som är kära i Olle på riktigt för helvete" ♥

Alla 70-talister blöder i ögonen när jag påstår att jag vill backa tiden... vilket jag kanske inte vill, jag vill bara känna mej hemma. Jag vill kunna öppna en ny tidning och så står det om Olle Ljungström på varannat uppslag, jag vill att min musiksmak ska vara aktuell, att mina bästa band ska vara tillgängliga på scener istället för nedlagda, jag vill titta på knäppa ZTV-program, och att Hannas bar ska finnas kvar, det är vad jag vill, jag känner mej aldrig så hemma som när jag är fördjupad i ett nummer av pop från '93







Kommentarer
Postat av: mansuit

känner igen mig i det där "är det här mina känslor/tankar/önskningar?"-funderandet. så konstigt/mänskligt och ofta klaustrofobiskt att tänka på vad som kommer inifrån och vad som låtit sig påverkas och formas av en omvärld (eller iallafall delar av den) som man kanske inte är så förtjust i alltid. (jag inser ironin i att lämna denna kommentar på just detta imlägget...)

om det är någon tröst tror jag olle skulle ha velat sett dig i ögonen superläng(r)e om det var du istället för skugge!!!

Svar: <3
Björk

2012-12-06 @ 19:42:47
Postat av: Susanne Uddman

Jag tror att du är alldeles på väg att hitta hem. Vad spelar det för roll om det är 50-,60-,70, 80-, 90-tal eller 2000-tal. Blanda och ta det du tycker om och skapa en alldeles egen värld av det. Vill du ta lite hjälp av nutida teknik - gör det och försök att inte stressas av all information som strömmar över oss. Sovra och strunta i det du inte förstår eller tycker om.

Kram
Susanne

2012-12-06 @ 23:43:20
Postat av: runa

nostalgia is inevitably a yearning for a past that never existed och success is counted sweetest by those who ne'er succeed och allt det. plus att aa, DET ÄR NU VI ÄR UNGA, en dag är vi inte det och då kommer kids längta till 2012 och ba, shit va coolt att du fick vara ung då.

2012-12-07 @ 22:13:01
Postat av: e

Vi skulle läsa din blogg på svenskan. En vecka fick vi på oss att svara på fåniga frågor. När veckan var slut och jag var sist kvar i klassrummet tittade min lärare på mig, log lite och frågade om det var en bra blogg. Ja, svarade jag, såklart. Ville berätta om hur bra, gjorde det inte men jag tror hon förstod ändå. Tack fina Björk. Jag har en klump i halsen när jag läser och tänker på kärlek som inte finns och disco och plastpärlor och det är okej.

Svar: vilken knäpp undervisning! knäpp och sjukt smickrande! tack ska du ha själv.
Björk

2012-12-11 @ 00:11:10
Postat av: k

asså älskar din blogg så mycket

2012-12-11 @ 23:03:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0