men jag har ödslat mina dagar jag har tagit allt för givet allting bakom mej är aska allting bakom utom livet som ligger där och väntar på att någonting ska ske

jag hade inte träffat andreas sedan höstlovet men i fredags kom han hit! äntligen! och vi gick ut på vinylgatorna och andy kammade hem allt guld medan jag tittade på med panka blanka ögon... äsch, en vacker dag är jag ikapp. förresten ska vi ändå förr eller senare slå våra samlingar ihop. köpte i alla fall 2 kg oglammiga makaroner och så åkte vi hem med clara för att lyssna på love is the drug på golvet tillsammans med små billiga vårrullar och chokladbollar. och titta på E.T. och kurra i ett vanligt febrigt täckhav. årets mättaste och finaste lördag.
och på söndagen var det 1983 för det bestämde vi. skulle ju se lustans lakejer så vi åkte till danderyd och där väntade danderydsgården, så fin och färgglatt lampig i mörkret. när vi steg in var vi väldigt först och:
DOM SPELADE THE SUN & THE RAINFALL
och i det kände vi oss tagna, slagna och välkomna i alla varma bemärkelser. satte oss nervösa och iakttog allting som var kostymklätt och tjusigt i sannaste lustans-andan. dom sålde kanelbullar och mazariner till exempel, hela ungdomsgårdskänslan. och det fortsatte att spelas joy division och just like heaven och allting passade oss och vi var alldeles märkligt... hemma, liksom. en söndag och en stämning som fått längtas fram så länge och äntligen infrias.
och nico gick förbi och mitt 2010-jag slog volter. forever young kommer alltid att spela en huvudroll i mitt hjärta. andreas också. det var så.... ÅÅHH...
mm vips var klockan 20:00 och lokalen, själva spelsalen, öppnade sej (och var för övrigt helt knäpp: vi hade ståplatser men det var det bara vi och typ 20 till som hade. vi fick stå stilla på sidan för att inte skymma sikten för alla trötta 60-talister som satt mitt framför scenen). men dom började iallafall, inledde min åttonde spelning, lilla fina bandet, med Det verkade så viktigt då. som känns som min låt av ett gulligt gävleskäl... och så slutade dom med en snygg massans sorl och däremellan var det bara fint. kanske hade det varit hjälp på traven åt vår 80-talsteater om inte 80% av publiken suttit så beskedligt och blivit gråhåriga och just kommit från soffan i sina vanliga rutiga skjortor. haha. hade ju hoppats på vackra synthmän och trångt och rökigt. men det var verkligen en söndag som hängde i taket och johan själv kallade det för matiné. ja... äsch. skitfint ändå. och vi hittade ändå en gullig, passionerad publikperson som varit på 100 lustansspelningar i blanka lackskor i sina dagar. avundsjuk på honom. han fanns minsann i rätt tid. åkte hem med andreas, längst bak i bussen, och höll honom i handen och var så glad för han var där. kom hem, kokade lite kvällsmakaroner och avrundade med att titta på G, äta glasstårta i sängen och ollekvida lite. vaknade i dåsig 2000-talsfeber. nu vill jag spola tillbaks tiden till 1983 eller bara tills igår för då var andreas fortfarande här.

hälsning från ett frustrerat rum på tredje våningen

... och ungefär här skulle det skrida in en kör eller kanske en hel orkester och spela för er.
Åh, om jag vore dirigent, ungefär som Roald Dahls Matilda, med magisk makt att bestämma när mackorna skulle börja dansa eller stormen bedarra. Eller orkestern skrida in... Jag vill att bloggen ska vara mer en sån plats. Jag kan ju inte ens göra en header. I mitt huvud är allting alldeles annorlunda -
så jag vill att ni ska vara där. Jag vill vika upp min hud, visa alla fulaste eller bara blygaste färgerna. Åå den här helt grundläggande längtan:
att bli förstådd
förstå mej då
jag vill ge er min precisa stämning. Jag vill att ni ska känna som jag. Som just nu. I samma rum. I samma kropp. Jag står inte ut med att alltid vara så ensam. I mej, om mej. Står inte ut med att det är så svårt att prata och knyta band och kanaler. KOM IN

http://open.spotify.com/album/2Lb5mIrqMfoTYcxxUVthrA

♥ asså ♥ att få världens bästa leila k. och flera fjälltoppar. från okänd välgörare som inte önskar sej nån ära, men som lyckades övertyga min tveksamma kropp om att det är värt det. att det finns överraskningar och fjäll att längta till och bra låtar att spela på vägen dit. livet ändå.

please stop loving me I am none of these things

Novembertisdag i början
Funderar på vilken min vanligaste känsla är. Ensam kanske. Men jag är väl inte ofrivilligt ensam? Känner mej ensam som INUTI men det finns nummer jag kan ringa och så plingar sötnosar strax på dörren. Med pizzor och muffins och jesus vet. Mina gäster har blivit så matiga och givmilda på sistone... men när dom väl är här så är ändå inte jag det. Jag har visst väldigt svårt att stanna kvar i situationer och att stanna kvar i ögonkontakt och att Få Kontakt över huvud taget. Springer iväg på alla bildliga och bokstavliga sätt i alla möten. "stanna kvar! / var inte så orolig!". Det haglar uppmaningar över mej. "Var här". "Se mej i ögonen". "Lugn". Som en order till en hund. Jag är varken hund eller lugn. Har en storm i magen, en kuslig maskin i mitt bröst, ett hjärta som en elefant 

Novemberfredag i mitten
Ramlar runt i ösregnet i gränderna i Gamla stan. Nån som är full frågar"- hur känns det att alla blir kära i dej hela tiden Björk?" ja... eh.. det känns som... brännvin/käftsmäll/döda mej... långsamt..... stäng av mina ögon och den här scenen. Jag har ingen rygg, saknar tunga och lunga och innehåll och själ. Nej du är inte kär i mej fööör du känner mej inte. 

Söndagseftermiddag 4:e advent
Det sitter en människa som är viktig för mej och gråter i min soffa, "Du vill ju inte att jag ska tycka om dej!"
... och jag kan inte neka, för det vill jag nog inte... jag vill liksom att ALLA ska älska mej och jag har tatuerat in Marry me i armvecket men jag vet inte hur man blir omtyckt på nära håll. Jag vet inte. Jag vet att jag inte vill stanna kvar här. I kroppen soffan rummet eller hennes liv. För att det är alldeles för nära! Jag har tappat kontrollen och kläderna, fattar ni, så känns det, och det här beteendet - som om jag vore en rädd flykting - har så sorgligt mycket med kärlek att göra, det är ju inte förrän jag bryr mej som det spelar nån roll, det är min finaste omgivning jag vill skona från mej själv, det blir så destruktivt och kladdigt, skjut mej

samma kväll
apropå flykt: kan jag inte få flytta till snön och skogen istället. Per Oscarsson, bli min morfar - Nudådalen, bli mitt hem.
 
Blå Lotus 19 december
Har julklappsmackpratmöte med Olivia. Hinner avhandla Viktiga och Riktiga ämnen förengångsskulltackgodegud. Blir lite utmattade, fyller på. Halloningefäradricka och saffranskaka med rivet äpple. Och chokladboll. Apelsinjuice. Bob Hansson kommer in och glor. Olivia tycker han ser ut som en ond varg. Jag kan visst inte hålla mej från att lämna lapp ändå. Min trettonåring skulle inte förlåta mej. Han blir glad (- avslöjar hans twitter lite senare). Vi går ut, köper böcker. Jag kommer hem, grinar. För att det är byggdamm i hela lägenheten på alla förut blanka julklappar och praliner och fan och aj och satan, för att jag ser mej i spegeln, för att det är tomt i kylen. Olivia är min hjälte och jag får komma till hennes farmor. Vi blir små, flätar hår och fnissar oss till sömns på loftet. Vaknar till Ratata och granatäppelskärnor i yoghurten. Om Olivia och hennes farmor finns bara varma ord att säga, men när jag är två timmar tidig till skolan och borstar tänderna på skoltoaletten gråter jag igen. överallt. 2011, fuck you. Ta slut då. Ät upp mej då. Känner mej hemlös och det har för årets första gång lite substans för jag har faktiskt inget hem. Inget sovbart sådant. Men DET FINNS JU ANDRA PLATSER FÖR MEJ. Ett loft, en farmor. Ett hus i Norrtälje. Det finns riktigt platslösa människor som måste frysa men jag är inte en av dom. Jag är inte så ensam som jag känner mej. Varför kan man aldrig känna sej så omtyckt som man är. Vem skapade mej. En pissgud.

julafton
Inget är som det ska den här julen, så ingenting spelar nån roll. Det är bara vi fyra och det är ganska fint. Lägenheten drar inte bara ner stämningen utan också förväntningar, ifall dom fanns. Dricker glögg, Karl-Bertil-TV-trängs, spelar jeopardy, går på midnattsmässa, får Fredrik Strage fint inslagen; men inte somna i kalla frasiga lakan på Nonnos vind. För den vinden är nån annans nu (åh) (jämmer)

25:e, 26:e, 27:e

Mellandagarna är likadana och i en dimma, men det är en dimma jag längtar till ibland. Ett Sundsvallstillstånd där tiden står still. Där vi hyr tjugo filmer och äter tjugo kilo sura tvillingar. Där mina bröder är nånstans i närheten. Där jag stannar uppe på natten och lyssnar på stormen och sover till tolv dagen därpå. Där jag åker till Hurricane och spelar spel i hennes säng på kvällen. Vi testar till och med en gammal tradition, blåbärsbakelse på 1891-fikets lilla tak, men där upptäcker vi att gränsen går. Alldeles för tydlig smak av Sundsvall och av att vara fjorton och känna sej fångad och ha denna bakelseritual som enda veckonöje. Men hon är så fin att få träffa ett tag. Glittrar, inspirerar mej som alltid och tar en polaroidbild på mej - så ful att hon faller i gråt. av skratt. nå, varsågod...

Nyårsafton, 14:13 på ett tåg till Uppsala
Det här tåget startar i sol och anländer i skymning.
Tills dess, ankomst och skymning, ska jag bli färdig med året. Smsade Lisa och frågade om hon kunde känna 2011's sista rossliga andetag, det kunde hon: "nu dör den jäveln!!!!".
Lyssnar igenom alla nyckellåtar, sonic youth with sonic dreams, suicidal tendencies - 
Himlen är solnedgångsorange och brinner.
Allt är perfekt. 
Fantiserar om silver och om scener att erövra. Om en sångröst i present. Om nätstrumpbyxor. Om gamla tågår. Jag älskar att åka tåg eftersom alla mina vanliga stämningar släpper. I tåget råder liksom eget tåghumör. Det är samma åkrar och samma järnväg och om man blundar är jag samma person som 2006. Mellan 2006 och 2012 är det sex år. Sex år sedan jag skrev en dikt. Sex år sedan jag hade smaragdgröna byxor och lånade Åsa Ericsdotterböcker på biblioteket och kände mej vuxnare än jag någonsin gjort efter det.


Januaris allra första natt

Någon, eller några, spelar fortfarande friskt på pianot när vi går hem. Hela lägenheten gungar och sjunger O Helga Natt. Nere på gatorna ligger 2012 och gnistrar, blinkar åt mej. Det är iskallt, jag är inte ensam, det här kanske kan bli nåt


I nya året nån trött dag
Olle Ljungström har förlovat sej, och det är inte med mej. 
(-ingen kommentar-).
Mitt hår nyårsglittrar fortfarande av sej på alla kuddar i alla sängar som jag lånar. Jag blir så varmt ombrydd här. Ser bara händer och kramar och axlar och utlånade duschar och handdukar, citronpepparkakor på fat. Jag skulle varit ledsen men det finns ingen chans att hinna, inte här. Däremot finns det öron och ögon som undrar uppriktigt och lyssnar länge. Åh Uppsala, i dej... kan jag vila. Inspireras, äta lakritsfudge och kokoshallonpaj och va i kärlek.
Tack mina hjärtan, ni e värda alla stjärnor


Januaris fjärde natt, på Mariatorget
jag är mycket ensammare igen. Jag har inte pratat med någon på väldigt många timmar. Det slår mej att ingen vet var jag är. Spelar det någon roll. Kanske inte. Mamma visste att jag hade en biljett hit för hon bokade den, men inte om jag är framme än. Det är jag. Mina sista steg fram till porten grät av hemlängtan. Men sedan kom jag in och hittade ändå inte hem. Bara en dammig matta att lägga mej på, gamla glömda varor i kylskåpet, (ny mjölk men ingen Cornelia att dricka den med), en jordhög där badrummet låg. Jag har iallafall tänt några tappra ljus. December hänger kvar. Tallriset ser lite visset ut och det hänger utbrunna tomtebloss i grenarna. Jag känner mej ledsnare än Lars Norén.
På ytterdörren sitter en rosa lapp upptejpad. "välkommen till julkojan" står det. Jag skulle vilja dö hårt och fort.

Femte natten

Och jag hatar det här spelet
och jag vill kliva av ikväll


 
7e januari 19:00 SVT2, alla trummor och trumpeter, alla sagor, alla under, ALLT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG
Tittar på Thåströmdokumentären och DEN känns som ett hem. Få låtar nuddar så långt in som dom här. Dom har vandrat med mej så länge, spelats i så olika rum och på så olika tåg med så olika destinationer tills dom liksom blivit I mej, så nu är det på mej han spelar. Mina känsligaste strängar. mmmm, här får allting plats.
Mellan låtarna är han utanför scenen och öppnar munnen för att säga vanliga meningar och han ser plötsligt overkligt verklig ut. Åh jag vill peka på teven och säga DET ÄR JAG PAPPA DET ÄR JAG som i Velvet Goldmine, men jag är faktiskt inte alls en gammal rockstjärna, jag är en liten tjej. Definierade jag precis mej själv som tjej? det är väl onödigt. Jag kan faktiskt välja. På insidan är jag nog en gammal rockstjärna (rock punk stjärna hjälte, alla färdiga ord är lika fåniga). Fortsätter iallafall känna mej besläktad och hemma timmen ut. Och darrig. När det är slut är jag alldeles matt, som efter en lång konsert mot staketet. Han stal mitt hjärta. Igen


8e januari
Det är söndag men det glömmer jag bort så jag står i fel ände när jag inser att det är ett kort tåg. Får springa längs halva perrongen för jag var djupt bokförsjunken. Läser Lukas Moodysson, Döden & co, vilken förvisso nästan bara gjort mej besviken hittills, men jag har jag strukit under följande:
"och jag tänker på Hultsfred och tänker på The Jesus and Mary Chain på stora scenen och tänker på åttiotalet, decenniet när jag var mellan elva och tjugo, det var inte alls en ytlig tid som alla verkar ha fått för sig, det var en storslagen tid, det var som opera, stora frisyrer och stora känslor, men det var inte ytligt, åtminstone inte där jag befann mig, det var alltid på allvar, det var aldrig ironiskt, det var aldrig cyniskt, det kunde vara banalt och fånigt och naivt men det banala och fåniga och naiva var också på allvar". Det lyckas nog sammanfatta min längtan. 
På kvällen går jag till String för att inte vara själv. åh String och minnenas källare, när satt jag senast här? Knappast sen jag flyttade till Stockholm. Men det är fint i alla fall. Fint sällskap i alla fall. Fint att dricka (lapa) varm skummad jordgubbsmjölk. I alla fall. 


ja, och man kan undra när poängen kommer. Den gör nog aldrig det. Hej.

I give in to sin / because you have to make this life livable



Åh min lilla blogg har förvandlats till synthklubb... nä men kolla Dave, hur liten och god han ser ut. Kvider lider dör. "Haru precis upptäckt Depeche höhö". Näää, jag föddes väl i takt med dessa plink, men jag har precis... fått ett nytt slag i magen ändå. Och det är vinter! Vad ska man göra förutom att stänga in sej och syntha. I somras när jag och mamma körde runt i bil i Lapplands midnattssol lyssnade vi på Exciter på hög volym istället för att prata och jag tänkte att jag skulle kunna leva så; i en bil med en öde väg framför ögat och ljusrosa fjäll som omringar och typ Violator i bilens saftiga stereo. Det är en värdigare kuliss till musiken, nästan all musik, men framförallt detta, det är för mäktigt för en datorskärm, det är för mäktigt för mej
ursäkta nu ska jag lägga mej och flämta
Aaaaah

♥ ♥ ♥ here is a plea from my heart to you, nobody knows me as well as you do, you know how hard it is for me to shake the disease, that takes hold of my tongue in situations like these ♥ ♥ ♥

UNDERSTAND ME

jag är inte skrockfull men nu tar jag inga risker och inleder 2012 med nåt som gärna får sätta tonen






alltså jag... exploderar. 
det här är det enda jag verkligen vill vara i just nu

RSS 2.0