please stop loving me I am none of these things

Novembertisdag i början
Funderar på vilken min vanligaste känsla är. Ensam kanske. Men jag är väl inte ofrivilligt ensam? Känner mej ensam som INUTI men det finns nummer jag kan ringa och så plingar sötnosar strax på dörren. Med pizzor och muffins och jesus vet. Mina gäster har blivit så matiga och givmilda på sistone... men när dom väl är här så är ändå inte jag det. Jag har visst väldigt svårt att stanna kvar i situationer och att stanna kvar i ögonkontakt och att Få Kontakt över huvud taget. Springer iväg på alla bildliga och bokstavliga sätt i alla möten. "stanna kvar! / var inte så orolig!". Det haglar uppmaningar över mej. "Var här". "Se mej i ögonen". "Lugn". Som en order till en hund. Jag är varken hund eller lugn. Har en storm i magen, en kuslig maskin i mitt bröst, ett hjärta som en elefant 

Novemberfredag i mitten
Ramlar runt i ösregnet i gränderna i Gamla stan. Nån som är full frågar"- hur känns det att alla blir kära i dej hela tiden Björk?" ja... eh.. det känns som... brännvin/käftsmäll/döda mej... långsamt..... stäng av mina ögon och den här scenen. Jag har ingen rygg, saknar tunga och lunga och innehåll och själ. Nej du är inte kär i mej fööör du känner mej inte. 

Söndagseftermiddag 4:e advent
Det sitter en människa som är viktig för mej och gråter i min soffa, "Du vill ju inte att jag ska tycka om dej!"
... och jag kan inte neka, för det vill jag nog inte... jag vill liksom att ALLA ska älska mej och jag har tatuerat in Marry me i armvecket men jag vet inte hur man blir omtyckt på nära håll. Jag vet inte. Jag vet att jag inte vill stanna kvar här. I kroppen soffan rummet eller hennes liv. För att det är alldeles för nära! Jag har tappat kontrollen och kläderna, fattar ni, så känns det, och det här beteendet - som om jag vore en rädd flykting - har så sorgligt mycket med kärlek att göra, det är ju inte förrän jag bryr mej som det spelar nån roll, det är min finaste omgivning jag vill skona från mej själv, det blir så destruktivt och kladdigt, skjut mej

samma kväll
apropå flykt: kan jag inte få flytta till snön och skogen istället. Per Oscarsson, bli min morfar - Nudådalen, bli mitt hem.
 
Blå Lotus 19 december
Har julklappsmackpratmöte med Olivia. Hinner avhandla Viktiga och Riktiga ämnen förengångsskulltackgodegud. Blir lite utmattade, fyller på. Halloningefäradricka och saffranskaka med rivet äpple. Och chokladboll. Apelsinjuice. Bob Hansson kommer in och glor. Olivia tycker han ser ut som en ond varg. Jag kan visst inte hålla mej från att lämna lapp ändå. Min trettonåring skulle inte förlåta mej. Han blir glad (- avslöjar hans twitter lite senare). Vi går ut, köper böcker. Jag kommer hem, grinar. För att det är byggdamm i hela lägenheten på alla förut blanka julklappar och praliner och fan och aj och satan, för att jag ser mej i spegeln, för att det är tomt i kylen. Olivia är min hjälte och jag får komma till hennes farmor. Vi blir små, flätar hår och fnissar oss till sömns på loftet. Vaknar till Ratata och granatäppelskärnor i yoghurten. Om Olivia och hennes farmor finns bara varma ord att säga, men när jag är två timmar tidig till skolan och borstar tänderna på skoltoaletten gråter jag igen. överallt. 2011, fuck you. Ta slut då. Ät upp mej då. Känner mej hemlös och det har för årets första gång lite substans för jag har faktiskt inget hem. Inget sovbart sådant. Men DET FINNS JU ANDRA PLATSER FÖR MEJ. Ett loft, en farmor. Ett hus i Norrtälje. Det finns riktigt platslösa människor som måste frysa men jag är inte en av dom. Jag är inte så ensam som jag känner mej. Varför kan man aldrig känna sej så omtyckt som man är. Vem skapade mej. En pissgud.

julafton
Inget är som det ska den här julen, så ingenting spelar nån roll. Det är bara vi fyra och det är ganska fint. Lägenheten drar inte bara ner stämningen utan också förväntningar, ifall dom fanns. Dricker glögg, Karl-Bertil-TV-trängs, spelar jeopardy, går på midnattsmässa, får Fredrik Strage fint inslagen; men inte somna i kalla frasiga lakan på Nonnos vind. För den vinden är nån annans nu (åh) (jämmer)

25:e, 26:e, 27:e

Mellandagarna är likadana och i en dimma, men det är en dimma jag längtar till ibland. Ett Sundsvallstillstånd där tiden står still. Där vi hyr tjugo filmer och äter tjugo kilo sura tvillingar. Där mina bröder är nånstans i närheten. Där jag stannar uppe på natten och lyssnar på stormen och sover till tolv dagen därpå. Där jag åker till Hurricane och spelar spel i hennes säng på kvällen. Vi testar till och med en gammal tradition, blåbärsbakelse på 1891-fikets lilla tak, men där upptäcker vi att gränsen går. Alldeles för tydlig smak av Sundsvall och av att vara fjorton och känna sej fångad och ha denna bakelseritual som enda veckonöje. Men hon är så fin att få träffa ett tag. Glittrar, inspirerar mej som alltid och tar en polaroidbild på mej - så ful att hon faller i gråt. av skratt. nå, varsågod...

Nyårsafton, 14:13 på ett tåg till Uppsala
Det här tåget startar i sol och anländer i skymning.
Tills dess, ankomst och skymning, ska jag bli färdig med året. Smsade Lisa och frågade om hon kunde känna 2011's sista rossliga andetag, det kunde hon: "nu dör den jäveln!!!!".
Lyssnar igenom alla nyckellåtar, sonic youth with sonic dreams, suicidal tendencies - 
Himlen är solnedgångsorange och brinner.
Allt är perfekt. 
Fantiserar om silver och om scener att erövra. Om en sångröst i present. Om nätstrumpbyxor. Om gamla tågår. Jag älskar att åka tåg eftersom alla mina vanliga stämningar släpper. I tåget råder liksom eget tåghumör. Det är samma åkrar och samma järnväg och om man blundar är jag samma person som 2006. Mellan 2006 och 2012 är det sex år. Sex år sedan jag skrev en dikt. Sex år sedan jag hade smaragdgröna byxor och lånade Åsa Ericsdotterböcker på biblioteket och kände mej vuxnare än jag någonsin gjort efter det.


Januaris allra första natt

Någon, eller några, spelar fortfarande friskt på pianot när vi går hem. Hela lägenheten gungar och sjunger O Helga Natt. Nere på gatorna ligger 2012 och gnistrar, blinkar åt mej. Det är iskallt, jag är inte ensam, det här kanske kan bli nåt


I nya året nån trött dag
Olle Ljungström har förlovat sej, och det är inte med mej. 
(-ingen kommentar-).
Mitt hår nyårsglittrar fortfarande av sej på alla kuddar i alla sängar som jag lånar. Jag blir så varmt ombrydd här. Ser bara händer och kramar och axlar och utlånade duschar och handdukar, citronpepparkakor på fat. Jag skulle varit ledsen men det finns ingen chans att hinna, inte här. Däremot finns det öron och ögon som undrar uppriktigt och lyssnar länge. Åh Uppsala, i dej... kan jag vila. Inspireras, äta lakritsfudge och kokoshallonpaj och va i kärlek.
Tack mina hjärtan, ni e värda alla stjärnor


Januaris fjärde natt, på Mariatorget
jag är mycket ensammare igen. Jag har inte pratat med någon på väldigt många timmar. Det slår mej att ingen vet var jag är. Spelar det någon roll. Kanske inte. Mamma visste att jag hade en biljett hit för hon bokade den, men inte om jag är framme än. Det är jag. Mina sista steg fram till porten grät av hemlängtan. Men sedan kom jag in och hittade ändå inte hem. Bara en dammig matta att lägga mej på, gamla glömda varor i kylskåpet, (ny mjölk men ingen Cornelia att dricka den med), en jordhög där badrummet låg. Jag har iallafall tänt några tappra ljus. December hänger kvar. Tallriset ser lite visset ut och det hänger utbrunna tomtebloss i grenarna. Jag känner mej ledsnare än Lars Norén.
På ytterdörren sitter en rosa lapp upptejpad. "välkommen till julkojan" står det. Jag skulle vilja dö hårt och fort.

Femte natten

Och jag hatar det här spelet
och jag vill kliva av ikväll


 
7e januari 19:00 SVT2, alla trummor och trumpeter, alla sagor, alla under, ALLT PÅ EN OCH SAMMA GÅNG
Tittar på Thåströmdokumentären och DEN känns som ett hem. Få låtar nuddar så långt in som dom här. Dom har vandrat med mej så länge, spelats i så olika rum och på så olika tåg med så olika destinationer tills dom liksom blivit I mej, så nu är det på mej han spelar. Mina känsligaste strängar. mmmm, här får allting plats.
Mellan låtarna är han utanför scenen och öppnar munnen för att säga vanliga meningar och han ser plötsligt overkligt verklig ut. Åh jag vill peka på teven och säga DET ÄR JAG PAPPA DET ÄR JAG som i Velvet Goldmine, men jag är faktiskt inte alls en gammal rockstjärna, jag är en liten tjej. Definierade jag precis mej själv som tjej? det är väl onödigt. Jag kan faktiskt välja. På insidan är jag nog en gammal rockstjärna (rock punk stjärna hjälte, alla färdiga ord är lika fåniga). Fortsätter iallafall känna mej besläktad och hemma timmen ut. Och darrig. När det är slut är jag alldeles matt, som efter en lång konsert mot staketet. Han stal mitt hjärta. Igen


8e januari
Det är söndag men det glömmer jag bort så jag står i fel ände när jag inser att det är ett kort tåg. Får springa längs halva perrongen för jag var djupt bokförsjunken. Läser Lukas Moodysson, Döden & co, vilken förvisso nästan bara gjort mej besviken hittills, men jag har jag strukit under följande:
"och jag tänker på Hultsfred och tänker på The Jesus and Mary Chain på stora scenen och tänker på åttiotalet, decenniet när jag var mellan elva och tjugo, det var inte alls en ytlig tid som alla verkar ha fått för sig, det var en storslagen tid, det var som opera, stora frisyrer och stora känslor, men det var inte ytligt, åtminstone inte där jag befann mig, det var alltid på allvar, det var aldrig ironiskt, det var aldrig cyniskt, det kunde vara banalt och fånigt och naivt men det banala och fåniga och naiva var också på allvar". Det lyckas nog sammanfatta min längtan. 
På kvällen går jag till String för att inte vara själv. åh String och minnenas källare, när satt jag senast här? Knappast sen jag flyttade till Stockholm. Men det är fint i alla fall. Fint sällskap i alla fall. Fint att dricka (lapa) varm skummad jordgubbsmjölk. I alla fall. 


ja, och man kan undra när poängen kommer. Den gör nog aldrig det. Hej.
Trackback
RSS 2.0