And the bird girls go to heaven / I'm a bird girl / and the bird girls can fly / bird girls can fly













Varför grät du på Hultsfred när The Stone Roses spelade?

Hej hej hej hej hej hej hej. Idag har jag åkt buss i fem timmar. Det var inte så skrattretande. Jag hann stirra på många tallar, äta en liter jordgubbar och lyssna på snyft 17 gånger. När jag kom till Stockholm och hade stapplat av bussen i nattlinne (min nya uniform, testa, det är gudomligt, aldrig stela strumpbyxor, bara svala svala nattlinnen mot benen) och tufsigt sova-mot-rutan-hår; ja vafan typiskt ful bara, och trött köpt en tunnelbanebiljett eftersom det regnade, så utbrast den muntra spärrvakten "vad vacker du är!". Rakt ut, med jättemycket tänder. Det var så fint, särskilt eftersom jag inte var ett dugg vacker och eftersom att jag just kommit till Stockholm. Och det var nog en man, men jag kan inte ta nån hänsyn till det, det får finnas en hejd på hatet, han hade en mjuk och uppriktig utstrålning... Men nu är jag framme, och alla har sommar. Jag minns inte riktigt hur man har det utan ett sommarjobb att fördjupa sej i. Och mina kompisar bara sticker från stan! Om jag hade ett håll att sticka åt! Snälla ge mej en stöt


till er som undrade några saker förut:

 Vem är din vän Emma? som har den här bloggen: dinosauriedisco.blogg.se
ja, vem är hon? Visst är hon lite mystisk? Jag vet detta: att jag tycker om henne. Och att hon är universums mest romantiska eller liksom kärlekslagda filmperson, det är kul
 Björk. Det är synd att det inte går att på ett kärleksfullt sätt stalka genom ditt arkiv. Antar att det är med vilje som du gjort det otillgängligt :((((
Ja, det var med mening, det var däremot inte meningen att det plötsligt skulle låsa upp sej själv, men nu är det i alla fall fritt fram för kärleksfullt stalkande ett tag till
 är du kär i någon?
nej. 
 kan du inte berätta mer om andreas och agnes och cornelia och dina andra vänner? 
Äsch, det är väl dom jag brukar skriva om. Nåväl. Andy är min bästa vän och talar nog bäst för sej själv. Fast just nu är han väldigt kääääär och därmed lite tystlåten... vackert va?
Agnes gick i trean på frysen när jag gick i ettan men jag vågade aldrig säga nåt mer än hej till henne... förrän i höstas. Nu har vi ett "bra jävla dag att vara arbetslös på"-motto, är bäst på att fånga sol och fira friheten med kokossorbet och cider på hemliga utsiktsplatser. Agnes är väldigt ofoglig, ingens tårtpralin (utom min) och bra på troschocker. Hon har gjort en grym SCUM-tatuering på sej själv och i höst ska hon gå konstskola, hurra för det, och för hela Agnes 
Cornelia bor i skogen och i sommar har vi känt varann i fyra år, vilket får henne att kvala in som min typ äldsta kompis... näe, men nästan. Hon har en bra hjärna, perfekt musiksmak, en speciell 60talsfilmsutstrålning, har räddat mej från några hemska män och stått ut med mej sorgligt mycket. Dessutom fyller hon 17 idag... Åh grattis min finaste blomma. Äg dagen, och året, och livet (whatever words I say, I will always love you <3<3<3333)
 och om vad som hände med dig och frank?
är det inte för privat? Näe, för det var ju ingenting som hände! Jag var kär i honom, och sa det, och han var kär i mej, svarade han, och jag är närhetsstörd och ville i alla fall inte vara ihop. Jag tror att det gjorde honom ganska ledsen... att jag inte kunde titta på honom... Frank är den enda jag varit elektriskt blixt-jag-dör-när-du-rör-mej-kär i. Och jag vet att ingen person kommer att titta på mej med samma sjuka kärlek i ögonen som han, snyft snyft snyft, det gör mej ledsen att tänka för noga på; hur overkligt fin, ombrysam och tålmodig han var, hur länge han väntade, och hur jag bara fällde ner mina fegisögon tills han gav upp. Vilket han gjorde. Efter ett hemskt halvår. Och sedan dess har det gått ett år, och nu är han är kär i någon annan, och det är väl en välsignad lycka. Ja. Så. Stopp. 
 har du bra kontakt med din pappa idag (du måste inte svara, det var ett tag sen du skrev nåt om honom)? 
han vill inte bli ombloggad.
 hur ser din framtidsplan ut just nu?
I en avlägsen framtid vill jag jobba på en fabrik som tillverkar glass som både är vegansk och dödsgod och bh:ar som både är i stora storlekar och sjukt fin-och-spexiga. Det är sällsynta kombinationer nämligen. Och så vill jag, på riktigt alltså, jobba med teve!!!!! Och med alkoholister. Och spela i band! Skrika under scenlampor! 
... men den närmsta framtiden är alldeles för sorgligt tom. Planerar inte att gå i skola igen förrän hösten 2013. Tills dess behöver jag bli mer behövd och mindre parasit. Typ kär. Eller köpa en katt. Föda ett barn. Lära mej spela synth och komma på bästa bandnamnet. Rymma till fjälls. Tälja lite. Säga hej till nån ny. 
 har du nån hemlighet du kan förtälja?
hemlighet och hemlighet. Jag kan säga såhär: jag är väldigt ensam ikväll. Det var väl naket sagt av mej. 
 Varför grät du på Hultsfred när Stone Roses spelade? Blev bekymrad när jag såg det men vågade inte gå fram, vi är ju främlingar så att säga. Och din vän såg ut att trösta dig.
Åh, hej. Kanske för att spelningen var så gudsförgätet dålig. Eller troligare för att I wanna be adored är en gammal gråtlåt och jag hade druckit lite gråtlikör... det var tur att den vännen var där, men säkert var hon en gråtfaktor hon också. 

Så. Är alla tillfredsställda, undrar ni något mer? Är det min tur att undra: hur mår ni? Är ni kära? Varför grät ni på Stone Roses? Har ni några hemligheter att förtälja? Läser ni era horoskop? Tror ni på Gud? Tror ni på Anders Borg? Tror ni på en god natt? Jag hoppas! 

♥ ♥ ♥ Miss World ♥ ♥ ♥


Se hur jag bläddrar lite spontant... i denna nya DIAMANT till tidning... Miss World! Genialt namn på genialt magasin.
Ja okej korten på bordet; min rara mamma skriver i den och jag är också med på en rosa kant och således inte helt opartisk. Men ändå. Köpa den borde ni naturligtvis göra. Ett ärligt tips till den som är tidningsuppgiven. Det finns så mycket ondsint skräp som bara vill göra oss sorgsna och tomma. Det lovar jag att Miss World inte vill. Hon är sin egen. Pretentiös och tjock och väldigt snäll. Hyllningar hellre än recensioner, mycket färg och hjärtat i mitten. Överdriven och präktig och totalt fri från beach-hets. Åh baby. Igår kväll firade vi hennes födelse men det var tyvärr en rätt... bakåtslickad tillställning. Jag och Agnes gjorde vårt bästa men hon hade förtjänat ännu fler rosor och troschocker! En liten guldorkester! Mjukglassmaskin! Ja ja. Vin och provokationshångel är också kul. Och Stockholm är så fint att gå hem i om kvällarna. Och mamma är den tappraste och bästa. 
... och hursomhelst var det liksom först ikväll som det kom utrymme för Hultsfredstomhet, det blev plötsligt så tyst, som efter Arks sista allsång, som ett larm i mitt huvud och jag har en sån konstig känsla i magen och vill så gärna fortsätta va i rörelse. Jag vill va glad. Helt desperat. Och vi pratar inte riktigt med varann! Kan ni inte säga någonting? Vad som helst. Om det är något ni undrar eller om ni redan vet någonting. Jag vill inte prata med mej själv.
HEJ! Kontakt till vad pris som helst, visst

post-hultsfredssnyftning

Åh hej. Jag sitter på min soffa i mitt fantastiska hem; det är verkligen hemtrevligt i detta ljus, så torrt och mjukt, och jag har ju varken sovit eller ätit på så länge, men jag vill inte vänta tills imorgon på att orka skriva någonting utsövt, jag vill skriva nu medan det är i sin rätta färg, skriva tills jag slutar gråta
 






Såhär var Hultsfred:

Till att börja med var allting som var fint med Hultsfred 2011 försvunnet (utom vissa personer, hej emma ♥) Ingen själ alls i behåll. Så fruktansvärt mycket ungdoms-ungdomar... och så mycket mans-män... med gitarrer och skjortor och öppna gylfar och giriga händer och mäktiga steg och självbelåtna flin. Äckliga män och lättkränkta män. Och jag vet att jag inte ska manshata så vilt, det blir det alltid kommentarsfältskrig av... och okej, jag träffade faktiskt fyra stycken killar som var mer människor än män. Men 4 av minst 8 000 är klart underkänt. JAG HAR ALL ANLEDNING ATT VARA LEDSEN: när jag pussar någon och får öl spilld eller lövhögar hällda i håret, när en man tar tag i min axel och väser "vet ni hur jävla sexiga ni är eller?", någon annan brölar "öööööööh det är två tjejer va-fan", och en tredje "är ni ett par?! nähä dåså, får vi vara med?!". Det har aldrig nånsin hänt under ett killhångel att främlingar förväntar sej att dom ska få va med. Jag orkar inte kommentera det mer än att det gör mej så himla ledsen. Det spelar ingen roll att Hultsfred är en alkoholhaltig lerpöl, det är deppigt ändå, det är såhär fult i världen fortfarande. 

Och alla jag träffade bara sjöng som små kära, religiösa fåglar "oooh jag träffade minsann min SOULMATE inatt". Jag tycker mest synd om mitt Hultsfred för att alla möten var så flyktiga och fula. Jag hade inte tid att se någon i ögonen. Inte ett enda bra möte på fyra dagar. Bara snabb kram på snabb kram. Försummade så många fina. Var antingen för nykter, för ledsen eller bara på marken...: "Åh Björk jag blev så glad när Alexis sa att hon hittade dej på marken inatt". Hör ni vilken skam?! Men till och med jag blir lite glad av det. Jag orkar inte stå upp hela tiden. Jag är också en tonåring. Men det är inte lätt att hitta så många soulmates där i diket (kära släktingar, det gick i alla fall bra, jag vaknade i tältet sedan, pigg som en lärka och sugen på att pussa hela världen igen. Jag är så snabb i vändningarna). 
Näe, nu har jag sagt så mycket fula saker så nu kan jag tala om nånting fint, ett alldeles rent kapitel i Hultsfreds historia;

★ ★ ★ ★ ★ 

- För i fredags natt klockan ett såg jag The Cure. I nattlinne och stjärnor tillsammans med världens finaste människor. Dom inledde inte med förväntade Plainsong men med Open och det var kolsvart på himlen när dom kom ut på scen och vi stod i en liten kärleksfull klunga bakom Alexis (åh vårt stjärnväsen!) som var längst fram och det var som om vi var ensamma där, Alexis och Stella och Idun och Cornelia och Andreas i sin studentmössa och i sitt jubel och Emilia så trygg bakom och... Robert Smith... på så overkligt nära håll, hans höfter som vickade och hur han LOG och ville fortsätta forever. För oss. Det var nog upplagt för sorg och elände med så mycket spänning och outgråten gråt i luften, men jag grät bara precis tillräckligt för att stjärnorna skulle trilla av, inte en droppe mer.
Pictures of you


och

dom spelade Dressing up




dom gjorde verkligen det

för andra gången sedan '96


... nog talat om den. Jag vill egentligen inte skriva om Cure för jag vill spara dom i huvudet i egen version, jag känner redan att jag tittat på alldeles för många datorfärger, alla färger jag vill se är ju scen-orangea och himlens gryningsrosa efteråt och gräsmattan som bara var damm. Dom dimmiga nyanserna vill jag åt. Inte facebookblått! 
Åh, jag kan inte förstå, det var som en egen dröm. Jag minns bara oss. Och Friday I'm in love och Doing the unstuck i rad, mina roligaste finaste dansigaste konsertminuter någonsin. IT'S A PERFECT DAY TO THROW BACK YOUR HEAD AND KISS IT ALL GOODBYE! Andy! Min finaste student! DIN finaste student! Ingenting kunde gått bättre 




summan av det hela är att det såklart var värt det, såklart såklart, och Garbage var bäst och Cardigans var så spänstiga och Moto Boy-spetsade och jag kramades förstås med åtminstone några gulliga människor under träden 
men framförallt för Cure. Dom 31 låtarna var mitt livs finaste, verkligen; just för att det var så laddat och ändå landade så mjukt, inget som gick överstyr trots hög kaospotential. Som en dröm. Vill inte spola över den med sömn och nya dagar. 



Men alldeles allmänt är jag så gammal. Alldeles för gammal för att vakna i en iskall vattenpöl med sönderblåst tält i ansiktet och håret i en påse nudelkrydda. För gammal för att se nån charm i... vet inte hur många fler tältfestivaler det kan bli. Ack min trötta själ. Men jag älskar konceptet egentligen, jag älskar främlingar och jag älskar stränder och jag älskar musik (......!?!). Jag önskar bara att det var en plats förskonad från hets - att det var tält och kärlek på riktigt, men det är så mycket SMINK och tävling och prestation till och med där, åh. Så fult i nyktert ljus och nästan lika fult med sprit och låtsaskänslor. Jag vill bara känna nåt riktigt. Som Dressing up. Going under slowly. Och det fick jag,
så nu ska jag nog tystna. Tack.


"I think it's dark and it looks like rain," you said

fredag

00:45

00:46

00:47


PLÖTSLIGT
PLAINSONG
UNDER MÅNEN













fattar ni? Jag kan inte riktigt fatta än



Ååååh, som ni hör är allt jag tänker på The Cure, batterier till ljusslingor och tältmärkning. Det är en nice tid, som en vis man en gång skrev. Fortfarande bara förväntningar. Det är okej att lura sej genom att titta på unga klipp från '95 istället för från förra årets spelningar. Och jag är i alla fall glad när jag tänker på Hultsfred nu. Jämfört med förut. Så många gamla känslor som släpar med. Fina och fula. Dramatiska, dränkta och kramade. Och överlyfta... och... snyft... älskade skogen ♥ Att det fastän det var så sorgligt var så självklart att vi skulle återvända. På en gång. På väg hem. "Nästa år åker vi tillbaks. Oavsett bokningar åker vi tillbaks". Där fick våra inre gamla hultsfredsmotståndare se sej besegrade.
♥ för vi var så kära i sjön skogen syntharna stämningen SJÄLEN. Eftersom Arvikafestivalen var nynedlagd (snyft) hade alla ledsna synthpersoner fått rabatt och kunde trösta sej med Erasure. Och tidningarna kallade siffrorna för fiasko men det var bara helt perfekt. Som nåt hemligt, bara vårt. Åh. I år är det väl inget besöksmässigt fiasko längre, vad det verkar, men förhoppningsvis samma snälla själ ändå, med fler fina lyktor i träden än töntiga kontroller överallt... 









Önskelista: låt Garbage spela Milk, låt mej inte springa till skogs eller sjöss eller ängs, låt mej repriskrocka med bästa Emma och dricka lite mer vin med henne i år, låt det inte onsdagsregna så vildsint som varningen lyder för då kommer ju allting att förbli blött festivalen ut, låt ingen gråta i ensamt tält, låt Cure spela Dressing up... DRESSING UP.... dressing up... nej... jag vet inte om det är en uppriktig önskan... men jag vet att dom spelade den 1:a juni... för första gången sen '96... och... om dom gör om det... så dör jag nog... men det vore ett värdigt sätt att göra det på:








... nej, vilken ödesstämning. Vad detta inlägg hellre ville förmedla:
hej hej Hultsfred! Du ska ju bli kul! Du kan väl i alla fall inte bli deppigare än ifjol! Må månen lysa och alla vara lyckliga! Läppstift, Lovesong, kanelknäcke och spegelblank sjö! Ingen ska dö! Puss och kram,
Björk

It's still no clearer it's just not enough I'm still no nearer the meaning of love



Hej från ett gästrum i Sundsvall,
jag tänkte skriva nåt om maj i maj men det gick över fort och nu luktar det så mycket juni ute, Stockholms syrener hänger vissna och färgskalan på allting är så svullen och jag vill gråta för min kropp (:själ) stängde sej som en sluss i månadsbytet. I april och maj står jag på glänt men nu är jag platt och saknar mottagning totalt. Världen går inte alls in. Den ligger liksom jättegrön och gigantisk på mage... ingenting rörande ömtåligt kvar. Sitter inte ihop längre, väntar redan på nästa vår... usch... juni... så mycket färg och förväntning och sprängmedel... skolavslutning och skjut mej i huvudet.
Men i maj vare annorlunda, med känselspröt kvar och hundra kvällar mättade av syrener och öl och rosa solnedgång. Inte alls i så harmonisk bemärkelse förresten, för mycket killar och känslor och flyktiga Skånevistelser - jag var i Båstad Lund Malmö Helsingborg men det är inte ett soft Carpe diem, det är ett farligt flyktbeteende. Jag saknar sammanhang. Jag saknar vissa människor. Jag saknar vuxna. Jag saknar mej och 2010 och Allan Edwall och en fast kärna inuti och en vägvisande stjärna ovanför.

Majs sista hälsningar:




















min föreställning om den perfekta morgonen:


Vaknar i ett rum som luktar lite regn och Andy ligger bredvid och säger "jag ville bara titta på dej en sista gång" och improviserar sedan ihop en liten La la love-dans. Showar för tanterna på tunnelbanan till Comme ci comme ca. Pussar Andy adjöss på smålandståget (- ack, han ska bedra mej med en man. Men det är okej, kärlek ska inte snålas med). Köper kaffe på Pressbyrån och sätter mej och låtsas att jag är på väg till spexig festivaldestination innan jag åker tillbaka till mitt gamla torg. Där jag öppnar fönstret stort så regnet kommer in och delar resten av förmiddagen med Blümchen och kanelbulle,

ha! *LiviN' tHe DreAm*

RSS 2.0