om att låta Let your body decide slå in



Hej allesammans vill ni lyssna när jag jublar? För jag har gjort nåt sååå bejublansvärt: HOPPAT AV SKOLAN! 

Hoppat av skolan och rakt in i min egen famn. Jag lever i en kram! I jämförelse med föruts konstanta magont. För det är det att denna känsla förföljt mej; att jag går hal, halvhjärtad och förljugen genom dagarna. Och det är en känsla som blir ett monster! Ett monster som kommer fram i mörkret om kvällarna med gula ögon och otäck tunga för att mata självhatet till bristningsgränsen. Jag har blivit så skamsen när jag råkat läsa dagboksblad eller blogginlägg från 2007, för mina gamla ideal svider som smockor. Jag har ju övergivit dom! Och tydligen istället börjat tycka att det är skönt att luta mej mot ett system. Till vilket själadödande pris som helst. Inte beredd att offra nånting eller möta någons höjda ögonbryn. Jag har blivit mjuk i kanterna, uppgiven, lat, konflikträdd och heltidsdeppig. Börjat simma i stim. Omöjlig att tycka om. Feg och fåfäng.
Och jag är helt övertygad om att det (obs! i min situation) är latare att gå kvar i skolan än att hoppa av. Äkta lathet vore att stanna kvar som en liten snyltare i systemet och fortsätta svälja studiebidrag och äta skolmat utan att ha roligt längs vägen och - viktigare - utan att ens en gång lyckas samla på mej praktiska betyg. För jag skulle väl kunna fortsätta, klara mej med nöd och näppe, tappa ytterligare lite livslust och om ett år få stå i den sabla studentklänningen - men oavsett hur fin, ljusrosa, diamantig och överdriven den skulle vara skulle jag stå innanför den, vilsen och ostolt. I bröstkorgen en krossad skrivpassion och i handen ett ytterst klent betygskuvert. Det känns som en LÖGN som jag inte vill spela med i eller fullfölja... och dom senaste månaderna har olika blickar brottats i min nacke, dels samhällets stränga utbildnings-öga som viskat om otacksamhet - och dels Ola Salos ögon och dom har varit så plågsamt besvikna över vilken räddhågsen och opassionerad person jag blivit på sistone. Ledsen över att jag glömt allt vad It takes a fool en gång lärde mej, för sedan jag började på Fryshuset har jag verkligen blivit stelare ängsligare tråkigare missnöjdare likgiltigare ytligare blekare fulare fastlåsadare och olyckligare. Jag tycker inte om mej själv i skolkorridoren. Den klär mej inte och den förföljer mej dessutom hela vägen hem sen. Åh, utbildning som egentligen är så vackert! Jag önskar att jag kunde utnyttja det bättre, och det finns så mycket jag skulle kunna säga om skolsystemet, som är rätt fult (oändligt generöst och sjukt trångt på samma gång) - men detta inlägg vill inte ta på sig för många roller. Minst av allt svartmåla eller skylla på någon. Alltså lämnar den detaljer om exakt varför och presenterar hellre mitt beslut (min livräddningsaktion!). Och i detta läge kanske någon känner att jag ska komma ner på jorden... men jag vet hur det låtit när människor omkring mej hoppat av: "ååh den latmasken som bara hade 1,5 år kvar, hallå, hur-svårt-kan-det-vara?"
Och därför vill jag försvara och tydligt förklara, för det är förstås lätt att bli frustrerad å andras vägnar, lätt att gå färdigt gymnasiet åt dom, i sitt huvud, men knappast lika lätt att gå dit med sin egna ledsna kropp varje dag i "bara" ett år till. Får missunnsamhetspikar från såna som också önskar sig bort och uppriktig oro från såna som "vet vad arbetsgivare ställer för krav" - FÖR MAN KLARAR SIG INTE UTAN GYMNASIET. Inte en meter! Det ska du va medveten om!
Nå. Må så vara, snäva land, men jag klarar mej ju inte inuti gymnasiet. Och ingen annan behöver sörja detta dumdristiga beslut eftersom att det:
1. Inte är ett dugg dumdristigt utan odlats fram under ett år av noga tänkande och
2. ... det är ju  J A G  som får äta upp det om något år på folkhögskola och...
3. ... en finfin bi-effekt är att jag redan mår mycket bättre. Jag känner att jag har mitt liv som en present. Vidöppna dagar, tid att tänka. Andra märker det på mej. Bara när jag springer ut på Hornsgatan och håller Agnes i sammetsvantehanden och hon säger att hon känner i hela kroppen att jag är lättad. Att jag är så befriad så att det syns efter en minut. Innan jag ens sagt nåt. Detta gör mej alltså till en gladare och snällare och avslappnadare människa. Det är kanske den viktigaste poängen.
När jag var fjorton bloggade jag en gång:
"och det känns som alldeles fel skäl att göra nånting" om att prestera i skolan blott för att förnöja nån annan. Blott för att slippa skäll och dålig stämning. För att uppfylla målen och stoppa in mej i mallen och va mjuk och len och medhårs och (HJÄRNDÖD). Och jag måste ju inte längre, insåg jag nyss. Jag är så mald och mosad i hjärnan att jag glömt varför jag går dit på morgonen. Om det varken gör mej klokare, gladare eller ens betygsrikare verkar det ju smulan dumt... Jag har verkligen satt min skolgång under lupp sedan i höstas, fortsatt gå dit, känt efter och undersökt - men nu är granskningen färdig och denna linje lämnar mej tom. Det finns ingen anledning att stanna utom normen som säger att Alla-Ska-Gå. Vadå alla ska gå. Varför...?! Tack till mitt lilla ifrågasättande öga för att du vaknade igen. Nu tar jag av mej dom här obekväma trånga kläderna. Jag förstår att gymnasiet är praktiskt - eller rättare sagt, att det kan vara det. Jag är så imponerad av alla som stannar kvar i det med liv och betyg i behåll! Men jag är också imponerad av mej själv, som lyssnar på min mage och räddar några år av mitt liv. Det här gav mej ju ingenting. Ingenting till vare sig hjärna, själ eller vidare-utbildnings-framtid.
Och "vad ska du göra nu?" - oooh hej, du delikata problem, jag kan tänka mej miljoner saker. Läsa, skriva, tänka, simma, syntha. Ja, och den praktiska verkligheten; det är klart att jag behöver en inkomst motsvarande minst studiebidraget som jag nu förlorar och som förut bekostade min mat, men... är det någon som har ett barn eller? Jag kan vakta och leka med det. Jag kan skriva en text till nån tidning. Jag behöver bara till brödfödan och kanske helst en andel av hyran och några rosor, men det känns inte hopplöst. JAG ÄR HET PÅ MARKNADEN! Sno mej snabbt! bmirjamsdotter@gmail.com! Skynda fynda! Fantastisk ung arbetskraft till salu!
Jag vill inte utstråla nån ohejdbar superhjältekänsla... men... joho! Och den förlorade chansen att använda fin frasig prinsessklänning i femhundra överdrivna lager och dricka studentchampagne? Ähhh, det löste Cornelia smidigt åt mej: "du får ha en avhoppar-fest istället". Hurra! Det är med exakt den känslan jag hoppar av: dom gamla mjölkskuggorna bakom ryggen och en större champagnesol i sikte. Ett klokt, modigt, välgrundat beslut som är värt att skåla för. För det är jag som har fattat det och jag som ska leva med konsekvensen sen. Således kan ingen annan bestämma. Ha ha ha, sånt som en lätt kan glömma bort i systemkostymen.
Och det är klart att jag har en framtid framför mej, jag tror bara inte att denna gymnasielinje rustade mej så bra för den. Redan i oktober 2010 skrev jag om hur skrivarlinjen skavde, och den vinden vände aldrig. Jag har IG i samtliga skrivarkurser och har aldrig skrivit så lite och dåligt som under min tid på Fryshuset. Mitt självförtroende på den fronten är en sten på havsbotten. Jag längtar efter revansch, att rensa huvudet från alla regler och skriva igen. För jag älskar att skriva. Vad fan. Egentligen. Det är ju det enda jag älskar. Det, synth och glass. Och jag STRUNTAR I ATT DET ÄR OCOOLT ATT ÄLSKA NÅNTING ALLS! FUCK ALLA SVALA KODER!!!! Jag älskar att skriva. Innerst inne och snart ut i fingerspetsarna. Det var bara väldigt längesen jag älskade en text. Men jag har all tid att återerövra det! Åh det här känns som en lång julafton, jag är så sanslöst snäll mot mej. Att orka ta mej på allvar är det bästa jag gjort i år.
Och apropå julafton är detta ändå den finaste present jag fått, och det är på tiden att öppna och använda den:



Sammanfattningsvis: puss, mitt nya böljande blanka liv! Snälla håll mej i handen för jag är lite nervös för havet är så stort och jag vet inte riktigt var jag ska än. Men jag vet att:

do, do, do! what you wanna do, don´t think twice,
do what you have to do,
do, do, do, do, let your heart decide 
what you have to do
that´s all there is to find


Hör ni det! En allsmäktig lag, den enda och vackraste

dagar som smakar som diamanter, påskliljor, friterad ananas


min finaste finaste finaste finaste finaste låt, fast den framkallar augusti så tydligt.
och jag ligger fortfarande kvar på soffkanten. smider planer. allas kent-iver lyser utom min. jag är för gammal för det där. jag älskar kent i tystnad på mitt rum när det är natt. det räcker. innanför dom här väggarna får jag plats. inte framför en scen. där blandas känslorna med allas. till svagare saft. det är skönt att känna så, men lätt att luras att jag vill turnera land och rike runt. det vill jag inte. jag vill bara se reeperbahn och depeche. jag vill bara promenera sönder alla söders torra gator. jag vill bara sitta på alla klippor. jag vill bara brinna. jag vill bara, äh




synth, Strand och snygga tidningar

Hej här sitter jag och läser min favorittidning

Jag fick en släng av internetsjukan igen. Yttrar sej främst genom att: jag slutar vilja visas upp, speciellt i detta skeva inläggsformat / och ännu mindre arkiveras och sparas ner. Assisterades av min snälla datorsladd som låg kvar i Sundsvall, cirka fyrtio mil från min döda dator.
... meeeen det går alltid över. Nåt bekräftelsebehov vinner. Eller ni vet, man träffar nån sötnos och hittar ingen annan kontaktväg än facebook. Är så illa tvungen att... se sej besegrad och logga in. Låna en sladd. Idag åkte jag till TV4-huset för att göra det sista. Vet ni hur det kändes att åka dit? Precis som om det vore maj 2010, hela kroppen spände sej i samma gamla nervösa, lyckliga båge och pirrade exakt som då och jag gick i cirklar i receptionen fastän jag inte alls skulle på nån spexig anställningsintervju denna gång... eller detta år... NÄR. SKA. MITT. ARMA. LIV. SLUTA. HANDLA. OM. FOREVER. YOUNG?
Aldrig, vad det verkar. Det är fortfarande det finaste jag gjort. Och omöjligt att slå! Det är liksom en stämning som har med hela mäktiga storslagna 2010 att göra, och som jag börjar få en ny distans på, se på med nya ögon. Nya och ännu kärare. Suck och pust. Ja ja. Puss puss, lilla älsklingsår.
En annan minst sagt Forever Young-kramande sak är mitt Lustans Lakejer-turnerande som bara fortsätter och fortsätter och säkert beror mycket på att det är den sista resten från 2010 som finns tillgänglig och kvar. Jag skulle såklart betala dyrt och turnera till typ rymden för att se Reeperbahn, men den lågan är ju minst sagt svag... snarast ett svart hål av o-hopp... Så håller till godo med Lustans. I fredags i Sundsvall. Hemma...? Mycket märkligt. Ska inte skriva så mycket - skriver av okänt skäl alltid om när jag ser just Lustans trots att ni aldrig brytt er - hursomhelst, konserten var FIN. Inte alls en söndagsmatiné som senast, och jag fick känna mej som 2010 i en timme och det är väl min efterlysta känsla och lyxigt och vemodigt och knäppt och alla dräggiga övremedelåldersvuxna spillde vin och väste "du är inget äkta Lustansfan, du kan väl ingen text, du är ju bara barnet" och jag ba, trött i själen "men detta är min nionde spelning och nu kommer dom gå av och sedan på och spela Skuggan av ett tvivel lita på mej ditt svamlande förstagångsfyllo" men det spelade inte så stor roll. Mamma sa "du känner ingen här och du ska inte hit igen, du kan lika gärna spåra, äg dansgolvet nu". Och bandet bara hånskrattade mej i ansiktet. Nåväl. Kvällens vinnande känsla är ändå en vacker - äh, jag stannar där -----------
(Det finaste var förresten resan dit; mitt tåg var försenat och det hängde på en panikslagen kvart om jag skulle hinna fram över huvud taget, och jag fick hoppa in på tågtoaletten och byta om i det gråa ljuset, mellan kissväggarna, och glömde som glamouröst grädde på moset att låsa dörren, och nån öppnade den såklart, och inför detta kände jag ändå bara: Åh, uppfriskande finaste marsliv!... Det var för övrigt den dagens andra nakenchock. Jag har tappat nån allvarlighet, på gott och ont. Det är om inte annat praktiskt. Lättare att le än att doppa huvudet i toaletten. Orka skam. Orka Sundsvall. Orka åldersbråka. Nä, orkar ingenting av det där. Orkar bara kramas).
Och igår var det releasefest på Strand. Vattnet blänkte och jag sprang in i flera gamla idolstjärnor men så kom Kajsa och sopade ändå banan med alla tidigare. ♥. Och Vanja och Greta anslöt sen som två stora skratt i mörkret. Världens finaste, gladaste överraskningar. Och jag fick bästa biblioteket av 90's-tidningar i Kajsapresent, bara oemotståndligt Morrissey:igt och Tonårssex och HÅNGEL-OLLE, kolla:
Har runkat till detta hela dagen:
Seriöst, jag smälter. Det är inte bara att Olle råkar vara vacker och på hela detta omslag. Alla omslag slår omkull mej, alla typsnitt, alla bilder. MmmMmmMmmMmmmmmmm 90talet i sin vackraste form. Tappar vett och sans och 2012-fotfäste, svingar mej baklänges och vägrar komma fram och vakna i denna mörka, dödligt digitala tid. Jag menar allvar, jag får en sån sinnessjuk inspiration och tidsmaskinbyggarlust - det är fysiskt, kroppen gör sej beredd på att få åka hem, jag börjar lysa som E.T.
I n g e n t i n g  lyckas få mej att spinna som detta. I mitt nästa, rika liv ska jag låta omformatera min blogg till ett nummer av pop från typ '93. Bara skriva om musik i glassiga färger. Ha topplistor och hela redaktörsmakten. Bossa i ljusrosa. Välja ut finaste premierna. Och nu svävar jag visst iväg.... på ett litet plastigt Fredrik Strageförälskat moln... Haha, ni skulle va i mitt huvud, innanför alla artiga spärrar, det är i sanning en utsvävad plats... Imorse funderade jag noga på om man kunde bygga nånslags trälåda att fästa över sängen för att förvandla den till scen istället ibland. SCEN, tjena. Haha haha ha jag har så många bra idéer.
Ja, så går dagarna från mitt liv, tillbringar dom på Strand eller soffkanten, fördjupad i 90talsdrömmar och mjölkglas, och när jag inte lyssnar på Peepshow så lyssnar jag på den här fantastiska listan. Om ni lyssnar på den så kan ni tänka att jag också gör det. Så är vi på ungefär samma ställe i huvudena.
♥ alla marshimlar till er /Björk och Olle.

små späda barn med hjärtan som elefanter



men där tog vägen slut, där tog vägen slut - med vingar in i väggen KAN JAG SKJUTA UPP MITT FÖNSTER



dessa heliga plink. jag vågar mej sällan på dom, men ikväll. och jag saknar det här så mycket att bröstkorgen snart förkolnar; jag saknar Reeperbahn, jag saknar staketet, jag saknar städerna och värmen i dom, jag saknar logerna och nerverna, jag saknar att sitta längst fram i turnébussen när dagen duggregnar sig in i nästa, när det är natt och gränsland och klockan är 03:46 och Helsingborgs hav är blankt och hjärtat är fullt och framtiden är ett stort ljus att rulla in i

tecken på att något är på gång, på att världen inte längre känns så trång: stjärnhimlen gnistrar, dom flesta blir kära - den queera revolutionen är nära!

jag blir så glad av #hairriot och Ta håret tillbaka! och hen-debatter i blom på bästa sändningstid.
Ja, glad. Mer glad än sorgsen och uppgiven, fastän det kanske vore den naturliga reaktionen efter rader av sånt här:
(printscreens lånade från shitjamstalldistersay.tumblr.com)

Men jag är ju uppväxt omringad av dessa åsikter! Alltså ganska sorgligt van vid. Det blir alla stolta ögon, fina TV-föräldrar och välformulerade genuspedagoger som sticker ut och stannar kvar i mej, och får det att kännas som om förändringens vind blåser ändå. Kampens vind. Vår vind. Vår förlorade, hårfobiska generation är faktiskt inte alls så förlorad. Det bevisar mitt facebookflöde nu. Och mina kompisar är så kloka och modiga och kampiga. Och Hanna Fridén for president och åh Linus och den queera revolutionen är nära om den här takten håller i sej. 

Kärlek! /Björk

sedan sist vi råkades

SPORTLOVET VECKA NIO
Lyssnar på det här innan jag springer Gabbi till kram-mötes på en perrong. Sen dansar vi i byggdamm, promenerar på höjder, talar oavbrutet. Och jag köper ett dyrt men ljusrosa smyckesskrin för att det är det finaste jag sett, medan Gabbi står häpen och gapar och uppmanar "tänk på rymden! Universum! Stjärnorna". Men mina tankar sträcker sej bara till ett litet skrin i plast. Vi är väldigt olika och väldigt lika också, samma osynliga mönster i huvudena, fastän jag har en mer ljusrosa läggning, hursomhelst lagar vi en väldigt god potatissoppa tillsammans. Hon åker hem och jag åker till skogen och kliar en katt under hakan. Glittrar skor på en bro. Äter saffran och räkor, dricker vin. Läser poptidningar. Äter (hembakad) midnattssemla. Vaknar i Farsta. Sol ute sol inne sol i sinne. Cornelia kommer en dag och vi äter fin citron- och hallonglass och jag kan som vanligt inte förstå alla dessa människor som passerar, ATT dom bara passerar, att dom inte svimmar, att dom inte får dåndimpen och smälter på gatan, jag gör det, av att hon är världens finaste, blänker som en diamant. På kvällen spelar Thåström på Cirkus. Vädret, lokalen och spårvagnen smakar bara som The Ark. Och själv är han... alla andra känslor. Min första hjälte. Min första skiva. Min första riktiga konsert, kanske. Och min första saker-man-kan-göra-under-och-efter-konserter... äsch, han är så mycket. Han kunde blivit min Olle, lika gammal, lika trogen tjänst. Hans händer, det legendariska darret, har varit med mej hela tiden. Och hans skebokvarnsväg. Och att stå längst fram blir nu alldeles för skitnära, en koncentrerad bomb, han ligger på knä en meter framför och jag vill bli ett moln och segla upp i taket. Inte stå öga mot öga med min tolvåring och allt som han påminner mej om. Önskar lite distans som ett litet skydd från denna STÖT. Åhåååhhh det känns som att jag aldrig ska komma ut ur mej själv igen. Han jagar mej längs Sönder Boulevard. När vi kommer hem har jag ont i stakethöfterna fastän jag stått alldeles andäktigt still. Äter kanelglass, dricker lite kaffe och somnar tidigt med min varma katt. Åker till Göteborg dagen därpå, tillägnar sista iPodbatterierna till När muren föll. På centralen väntar Hamlet och bryter bryskt mitt och Thåströms universum, och solen är ett skott rakt i ögat, och det är VÅR!!! - solen lyser för att jag äntligen är här! "Nej du, tyvärr, den har varit såhär i flera dar" upplyser Hamlet torrt. Ja ja. Lagar pasta med kunglig ädelostsås och äter vid hans fina fina köksbord i hans fina fina lilla lägenhet. Guldhedstornet, Slottsskogen, Majorna. Båtar och vatten, skogar och torg. Det är första gången jag är här sen jag var tretton och min allra första gång att sova över och jag tycker mycket om Göteborg (sidospår: jag tycker mycket om att det känns som en STAD. En praktstad liksom. En stad att va ung i. Kanske en popsångsromantisering men i jämförelse med Stockholm som ofta känns så centrerad kring karriärslystna mellanvuxna har Göteborg nåt påtagligt annat. Typ en själ. Alltså, en som syns i mitt öga i alla fall. Man matchar förstås olika bra med städers stämningar, och jag vill alltid bort, och jag ska naturligtvis inte hetsflytta till Göteborg imorgon bitti även om jag har lust - men kanske i finaste fall åtminstone återvända snart. Det var nån industripil som prickade mej i synthhjärtat, en som luktade salt). När det är lördag möter jag allra finaste Andréa i finaste magtröjan med finaste magen med finaste minnena i håret med finaste Hjalmar med sej. Får beundra - förutom deras gnistrande personligheter - den godaste hemmapizzan i mitt liv, en uråldrig kristallkrona, Hjalmars spontana risotto och mångfaldsträdgård. Päronträd och körsbärsträd och Rhododendron och elefantgräs och så många sorter jag inte kan uttala eller stava.
... och månen skiner vit och stor och overklig och livet är vackert och jag skriver i huvudet hela tiden, flera sidor som jag aldrig hinner ikapp på papper sen. Vilda dialoger! Dricker varm choklad med coola mängder vispgrädde och äter kalaspuffar till frukost. Åh, socker, och syskon, Hamlet, Göteborg, havet, färgerna på himlen i mars, färgerna i mitt hjärta, som fem osynkade solnedgångar, rosa orange ljusblå, som bränder, korallrev och disco

the world is changed because you are made of ivory and gold / the curves of your lips rewrite history


RSS 2.0