Why should it be so bad to be bad when it's so hard to be anything at all?







Hej från febergatan. Får alltid så märkligt ont i tänderna när jag har feber. Och i liksom... hjärtat. Känner mej förkrossande osjälvständig! Önskar att någon var här och sjöng för mej och åt citronsorbet under täcket och sa "det är lugnt du behöver inte diska ikväll". Det behöver jag ju inte, men då får jag göra det imorgon istället. Konsekvens. Å gud jag älskar att bo själv - tills nu. För att höja stämningen ytterligare lyssnar jag på Doll parts och den skjutsar mej tillbaks till denna tid förra året, när jag och Andy hade vårt kortlivade grungeband The Laura Palmers... åh, vi skulle göra Céline Dion-covers och tittade på hundra Hole-klipp och jag ville bara ha tunna nattlinnen och nätstrumpor och skrika ihjäl mej på en egen enorm scen... alltså, att 2011 gick över är tur, säkert att grunge-eran gjorde det också, men det är synd att ilskan la sej. Den blev till någonting ledset och matt. Mycket mer inåtriktad. Kniven in i egna magen. Kampnäven sänktes i sjön. Tillsammans med ryggen hållningen och värdigheten. JAG ÄR SÅ SATANS VAN VID ATT BLI TAFSAD PÅ!? Alla kvällspromenader som i bloggen bara är solnedgång och syrener men i verkligheten, till exempel förra veckan, var det en kille som gick förbi som verkligen tog mej i skrevet när vi möttes. Och jag ba "jaja". Och gick hem och nämnde honom inte. Som om det inte spelade någon roll. Och det spelar ingen roll. Det slutade spela roll för längesen. Jag är så fucking avtrubbad. Men säker på att det har satt sej i min hållning istället, gröpt ur mej, jag har ingen stolthet, jag är bara allas, jag har förlikat mej, med att vara tjej. Åh jag HATAR tjejer och det är liksom killars fel. Föraktar mej själv och mina... medsystrar... för att somliga spottat på oss så hårt. Somliga som jag åkt tåg bredvid som "somnat" och börjat gnida sina gubb-ben, somliga försäljare som inte velat lämna växelpengar om dom inte först fått "jag ska bara viska nånting, kom lite närmre", somliga som lurat ut mej i skogen, somliga som ringt och flåsat, somliga som inte kan titta mej i ÖGONEN och få mej att känna mej som en värdefull och riktig människa. Somliga hit och somliga dit. Hundra miljoner. Dagligen. Jag är ägd.
Jag hatar mej för mitt omogna manshat och kvinnoförakt, och jag hatar mej för att jag hatar mej. Ingen vettig feminist ägnar sej åt sånt. En vettig feminist är rakryggad, bekväm, obrydd, stark, skrikbenägen och ideal-vacklar sällan. Läser detta och grinar av hemlig igenkänning. Önskar mej en värld utan kön och syn, för jag vill väl varken hata tjejer eller killar som oskyldiga grupper. Jag VILL INTE hör ni?! JAG VILL INTE. Jag håller på att förvandlas till en liten låst kapsel av förakt. Jag är bara arton. Jag ska inte vara såhär uppgiven och sönder. Det här samhället är så fult så jag kan inte andas. I helgen var jag i Skåne och kom på vad sommaren handlar om. Att bli tagen på. Tittad på. Uppäten och en liten trasa. Jag har ändå alla senaste somrarna varit väldigt påklädd, envisa strumpbyxor och kofta oavsett temperatur, som ett äkta indiekid, men jag orkar inte-eeee-eee anpassa mej mer

*kapitulation*





Nå. Saker som gör mej glad:
♥ min tröstdrink med 4 cm ingefära i,
♥ klisterlappsaktivism:

men där är det nog slut. Inte ens syrenerna är kul längre, dom dör ju ändå nu. Ömtåliga växtäckel. Livets förgänglighet. Maj alltså. Aj aj. Underbart är kort och jag är världens fulaste människa. I alla bemärkelser.

Saker som gör mej ledsen: 
• all-ting, t ex: att jag ändå tänder på män, särskilt äldre och rätt äckliga, inte med hjärnan men... kroppen och hjärnan är så osams,
• "Björk, du är den största kvinnoföraktaren jag känner",
• Hänt Bild och i allmänhet all sjuk bikini- & beachhets som stulit denna vackra månad och gjort den till sin, visserligen sedan urminnes tider men VI MÅSTE PROTESTERA HÖGRE och försöka skona 2013,
• att min självrespekt är så (osexigt) liten,
• att värdet verkligen sitter i utseendet,
• att alla är så mer eller mindre ätstörda att det går att skämta om plötsligt, ett allmängiltigt och "kul" ämne
• Att det gör så ont! 


Jag behöver nog bara en kram
(eller en man, eller hur)

Nä godnatt lovers

om min bästis


Hej hej, mors dag (nåde den som säger "morsdag") lider visst mot sitt slut och jag har inte haft någon lust att sälla mej till skaran som presenterar präktiga mors dag-inlägg om sina perfekta mammarelationer... fast förlåt mej... om jag säger såhär:

när jag var liten önskade jag mej verkligen en annan mamma. En som bakade fler kakor, gick på teateruppvisningar och skolavslutningar, kunde va en smula social med andra föräldrar. En som orkade nånting. Jag var ett missbelåtet barn och det lät jag henne förstå. Hur hon o-dög. Jag menar, vi slogs verkligen. Och jag kallade henne hora och jag skrek "rör mej inte ens för jag äcklas så mycket av din hud!" typ dagligen från att jag var fyra. Varsågoda för den smutsiga sanningen. Lilla mamma. Fortsatte pröva hennes tålamod genom att självmordshota och skolvägra från tioårsåldern... vifta med knivar och säga så hemska så hemska saker. Hon var deprimerad, sjukskriven, utbränd och instängd på sitt rum. Och jag var ett olyckligt odjur. 

... och ändå älskar hon mej fortfarande. Det är ett litet mirakel. Och jag älskar verkligen henne. Hon är min enda älska i alla väder-människa. Min bästis. Nånstans omkring min tolvårsdag vände det. Och så möttes vi. Och nu är det såhär: jag vet ingen så fin och rolig som hon. Ingen så rättvis och varmhjärtad. Ingen annan som får mej att känna mej så tryggt omtyckt:
hur hon i varje telefonsamtalsslut säger "säg efter mej: jag är bäst" och jag säger "nej" men hon lägger inte på förrän jag härmat henne, sagt "jag är bäst".
Hur hon när jag hoppade av skolan utbrast "åh äntligen! Du kan ju bli författare istället!" som den självklaraste sak.
Hon är liksom... jag grinar snart rakt ut... den finaste jag vet. Varje dag. Hon tycker om, prioriterar, tänker på och orkar med mej som ingen annan på jorden. Och just för att det inte varit såhär jämt! Vi passar nog bättre som vuxna tillsammans, för hon är lika dålig på att vara auktoritär och bossig som jag är på att bli bestämd över och lyda. Hon gillar inte småbarn och jag gillade inte att vara ett småbarn. Men denna ljuvligt jämlika relation är mitt livs finaste. Den var värd att kriga sej fram till. Nu har vi så kuuuuul, ingen kan förstå, i hyrbil på väg till Karesuando eller i mitt minikök. Fest för jämnan. Hon vet hur man bygger oanständigt välfyllda mackor och lyssnar noga på alla mina spellistor. Och hon säger "Björk jag önskar jag var 17 och ihop med dej" och det är ingenting märkligt i den repliken, för jag önskar också att hon var det! Och hon säger "tänk vad fantastiskt det vore om du skulle vara lika rå och elak på din blogg som du är i verkligheten" och spinner belåtet när jag morrar ilsket. Och hon sjunger Kalle Teodor och Vargsången när jag ber henne om natten. Och hon gör Heimlich manöver på mej tills jag kiknar när jag är ledsen. Och hon gömmer en liten pralinask i nudelburken i mitt kök. Och hon äger mitt hjärta! Och varför skulle jag skämmas? Att få chansen att vara vän med sin mamma = ♥ livets finaste privilegium


Förutom mjuk och magiskt snäll är hon så vacker... och så smart! Och när hon vann Stora journalistpriset i höstas var det ingen som förstod som jag, för ingen har sett vägen dit som jag. Ingen annan har hört henne komma hem från jobbet och trapphusgråta vecka efter vecka, år efter år. Men jag har. Sett henne fortsätta gråta i soffan sedan, och i sängen, i köket, vid fläkten. Miljoner tårar långt ifrån strålkastare, scener och prasslig cellofan. Jag har sett henne sitta uppgiven, genomskinlig och förtvivlad och jag har sett henne släpa sej till Sundsvalls Tidning ett sista heltidsår. Sett henne komma hem vid fem för att tangentknappra bort kvällarna och hört henne säga, trösta: "det kommer att löna sej, jag lovar, en dag ska jag trivas istället, håll ut det här året". Jag har sett denna klättring på närmast håll. Innan hon trivdes. Vet mer än nån annan hur väl hon förtjänar. Äntligen bekräftelse på att hon är bäst. Som hon ju är. Hon har till exempel sagt upp sej och klarat sej själv i flera år nu. Utan att ens sälja in sej. Ryktet bara går, om att hon är bra. Det är väl vackert?! Och vackrast är att det är mej hon ringer innan hon ska va med i TV, till exempel, för att få en verbal kram. Från sin största beundrare.

Vi har inte setts idag, för vi ses ju knappast varje dag eller ens vecka, för vi bor i olika städer, och jag har förresten aldrig varit nån duktig Mors dag-firare, det ligger inte i släkten, med bakelser och syrénbuketter, men jag äter lite ice cream i min ensamhet och stirrar på gamla foton och blir blödig och tvungen att skriva av mej: Mamma! Jag älskar dej. Jag älskar dej. Jag älskar dej. Jag älskar dej. Jag älskar dej. Du behöver inte vara nån social klassfestmamma. Huvudsaken du räcker till för mej. Och det gör du. Ju. Du är en stjärna på det. En tapper diamant. Den bästa jag kunde få. Och jag är så stolt över vem du är och vad du gör, får lust att Lejonkungen-höja dej till skyn! Min bebis. Och bästis. Och mamma. Och skräcködla.



Puss & kärlek

(extra mycket till alla mammalösa)

I'd love to touch the sky tonight I'd love to touch the sky so take me in your arms and lift me like a child

Jag var precis ute och gick en helt normal kvällspromenad, förutom att det inte finns normala kvällspromenader - speciellt inte när syrenen precis slagit ut och Stockholm brinner som ikväll. Asså vare någon av er som såg? Hur hela himlen stod i galna lilarosa lågor. Som i ett TV-spel. Och solen som en stor blodapelsin. Speglade sej i vattnet i en sån glittrig rosa vykortsbana. Alla joggare ställde sej tagna och rörda på pausad rad med ivriga iPhones i vädret... men dom kunde ändå inte fånga luften som var alldeles mättad av sjuka syrenångor! Jag dör i det här. Jag blir kär i det här. Var tvungen att kompensera med hård EBM för att inte mjukna och förvandlas till en liten blomma. Alltså. Syrener, solnedgångar och synth gör mej religiös. Och snyftig. Och svettig. Livet, puss! Jag vill bara sjunga en liten lovsång. Gå ner på knä. Rulla mej i en slänt. Dela det med nån. Nä skoja *självständig cool & oberoende kvällspromenerare*. Nå. Alla vägar leder fram till Mickes varma gula kvällsljus till slut. Det är ändå så lyxigt; att kunna strosa längs med världens finaste vatten i en halvtimme för att komma till en vinylhimmel som är öppen till elva på kvällen. Hade bara syrener i skallen men gick in ändå. När jag ändå var där. Och köpte Heart like a wheel för en lös tia. Som ändå låg i fickan (- dessutom dansade jag till den live en lycklig natt 2010 i Eskilstuna. Det får förlåta köpet fastän jag sällan tänker spela den).
På hemvägen la jag mej på rygg i en slänt för att svalna och utvärdera 18-årsskapets första vecka:
och denna ålder har tagit ny plats i mitt huvud. Det ser inte likadant ut längre - det ser myndigt ut! Plötsligt så oerhört välsorterat och stabilt. Nä, men det ser mycket sugnare ut. Jag har kommit på att jag måste filma igen. Inte med tjusiga mål om publicering, men för att jag tycker om det och jag har inte så många omtyckna saker (och inte nån utrustning som funkar. Tips på billiga (små och smidiga snarare än bra) filmkameror mottages tacksamt).
Och skriva vill jag väl... som vanligt... Läser texter jag skrev när jag var fjorton och suckar åt hur mycket bättre dom är, hur mycket mer hjärna dom har i sej, och nånting eget minsann, och framförallt hur dom vågar TA I

- men det är en gnällig bakåtsträvande stämning som jag varit i länge, "buhu va' dålig jag blivit". Mycket gråt och ingen verkstad. Töntig ömkan och ett himla ifrånskyllande; på till exempel detta förödande twitterklimat - att allt ska vara så kort, nonchalant, snärtigt och snabbt. Påverkas tills inga meningar vågar sjunga ut. Det sätter sej verkligen i händerna på mej. Anstränger mej för att lätta upp stämningen i texterna, just för att det inte ska verka så *ansträngt*. Ni hör ju vilken fälla! Att släta ut allting med utropstecken, "äsch" och slöa "haha" tillför ingenting. Fegt och stelt. Stockholms fel... Men skärp dej då. Skriv dagbok / stäng av twitter / släng datorn / flytta till rymden. Det är ditt ansvar, lilla latmask. Se detta som ett kontrakt. Björk. Lova dej att skriva. Om du bryr dej och vill så är det enkelt.
... men jag vet ju inte om jag vill. Det är mest det att jag inte har nånting annat. Att fästa mej i. Att stilla bekräftelsetörsten genom. Jaja, jag ska ut på talangjakt. Eller in kanske, i mej. Spännande. Inkomstbringande drömmar är det tyvärr sämre med... och mitt samvete ömsade skinn på födelsedagsnatten. Det gjorde ont. Att vara 18 och inte kunna betala sin hyra är en satans skam. Jag ska alltså - förutom att filma och skriva och skratta - skaffa ett hederligt skitjobb. Fast först är det sommar och jag har jobbat så mycket dom två senaste somrarna så jag tänkte unna mej att mellan barnvaktningarna sticka till Sundsvall för att... säga hej. Låta Hamlet skjutsa mej till havet för nattbadande. Plocka blommor, ha filmmaraton med Edgar på natten. Skriva maskinbrev. Sånt jag missat i flera år. Speja på nån soluppgång. Åka till Gotland. Den här sommaren är ett löfte som nästan sätter mej i 2010-stämning....?!? Fint att finnas i det. Konstaterade jag. På slänten.

När jag tänkt klart på detta, eller inte klart precis, men när jag hunnit ungefär såhär långt så blåste en 23:00-vind och jag plockade en fet syrenbukett och gick hem och ställde den vid sängen
men sängen ska jag ändå inte sova i för jag ska göra armhävningar och rita skisser över ryggtäckande tatueringar och dricka ingefärsöl och runda av med Scener ur ett äktenskap. En helnatt. Som avslutning på detta kärleksbrev till livet kan jag säga: jag älskar att bo själv. Jag älskar att umgås med mej, och min ojämförligt fantastiska musiksmak, mina gulliga impulser, min sunda Alltid-färska-rosor-prioritering. Jag är bäst. Ni med. Godnatt.

There's no one in view / Just you / Just you



Grattis på bemärkelsedan!
... näe, omöjligt att skriva i du-form. Han har så svag mottagning. Jag har i alla fall en hälsning i huden som handlar om honom. Och några äventyrsminnen från i somras... fastän dom nog aldrig blir fler än så. Den lågan slocknade när jag efter tre dygns väntan i ösregn och tårar och trasiga nerver ändå fann mej i en vakts famn på väldigt fel sida av staketet när there is a light that never goes out plötsligt började och vakten hade mage att 1. ta i mej och 2. "du som är så söt ska väl inte gråta?". Åh, men Morrissey ändå ♥ fast han inte går att nå. Eller därför. 
Apropå att "nå"...:







hälsning från 19:e maj


Hello! Igår vare lördag och den här vackra sjöjungfrun kom hem till mej för frukostdejt
Å dagen fortlöpte i samma perfekta töntskimmer. Delade finfin valnöts/tin roof-glass under solen. Promenerade i explosiv galen Långholmengrönska med finaste Denise. Drack kanelbullekompat kaffe vid vattnet. Fick trevlig present plötsligt (Tala! Jag lyssnar, Maria Wine. Denise är min bästa bokkompis, "läs den utomhus!"). Träffade Agnes sen under nåt rosa träd i smultronvinsmatchad nyans. Bla bla bla blombladen regnade över oss som i fjantigaste filmen och Mälaren sträckte ut sej framför och maj vände helt enkelt finaste kinden till när vi gick hem i ljumna kvällen och lyssnade på Yvonne och jag klistrade lite strass i fejset och Agnes läste Henric de la Cour-intervjun ur Sex och blev kärare såklart och några timmar senare såg vi Henric på jättenära soffhåll och fangirlskrek i högan sky - smulan pinsamt i nyktert minne, nå, förtränger flitigt, för det var ändå fint, ändå finast, att hinna säga hej till Kolingsborg innan det rivs, bästa G-huset ♥, och jag e kär i Agnes och i Fredrik Strage men inte i Stockholm som är världens svagaste synthstad
och idag vaknade jag till tidig tvättid med 11 kg smutstvätt, upptäckte att jag låtit mitt kök bli ett onice vinglasnäste och att jag hade några färska fula minnesblixtar att blinka bort. Tvärt slut på glamourkapitlet. Nåväl. Nu ska jag ge den här dagen nånting fint, typ gå ut och glo på nån bro. Puss alla synthare sjöjungfrur söndagsdeppare och andra! Det väntar nya veckor på oss

here she comes like a brand new day

Hej hej! från en som är ljusrosa och uppspelt. Tänk på mej klockan 01:08... exakt då, fast för arton år sen alltså, föddes en svarthårig fetknopp på Sundsvalls BB. Som var jag. Som bräkte som ett litet lyckligt lamm. Björkarna var utslagna och Amazonen var dimgrön och mamma och pappa var snaggade och kära.

Och tusen krig senare... har jag hunnit bli så stor... det trodde jag nog sällan på att jag skulle lyckas bli... Åh gud, det är lätt att bli dramatisk såna här kvällar. Himla högtidlig och fånig. Det känns som att framtiden breder ut sej som ett gnistrande fält framför mej... fast flyter ihop med allt jag hittills gjort... och det är den här kvällen som agerar mur emellan. Och jag borde väl verkligen akta mej för att belasta 14 maj's axlar med alltför tunga förhoppningar... Det är som med nyårsaftnar, bara en natt som skiljer. Inga mirakel händer av sej själva sådär på datum-kommando, och hur ny jag än känner mej är jag ju samma gamla i andras ögon ändå -

Fast just nu kan jag inte hålla mej särskilt förnuftig... Det känns som om allting förändras den här natten, av magi, som om hela livet spelas upp i huvudet och som att jag i den processen blir färdig.
Ooooh, jag vill vakna som ett blankt ark med hela min färska vuxna frihet i famnen, att utnyttja helt fördomsfritt och rent

*går vidare*

Åh jag ångrar att jag aldrig blev punkare. Eller ni vet, gothare, lite vad som helst. Jag ångrar att jag aldrig var passionerad och tvärsäker nog att hålla mej till nån subkultur alls. Sånt känns så... ungdomspaxat. Svårt att ta igen sen (tur att det är lätt att åldras som synthare... en tacksamt gubbig genre). Men annars ångrar jag nästan ingenting. Ibland på natten är det nåt som viskar om 'underbarn' - varför kunde jag aldrig leva upp till, varför kom ingen diktsamlingsuppföljare, varför blev jag så alldaglig och trist, varför matchade jag aldrig rubrikerna, varför uppfyllde jag ingens förväntning? VARFÖR VAR JAG INGET UNDERBARN?!
Ja, och nu är det i alla fall över. Jag är ju kvar, men typ vuxen och det känns... bra. Har väl känt mej "vuxen" ganska länge ändå. Typ sedan jag var 11 och mycket aktiv medlem på www.alltforforaldrar.se. Nu är det okej. Nu blir jag räknad med. Istället för gulligullad, klappad på huvudet, "ojoj va liten du e"-påpekad. Och det måste väl ändå vinna...! Att få vara en riktig person. Bara.

Och jag skulle kunna förlänga denna text med hundra melankoliska meter. Sväva ut och bli ännu tjatigare och självupptagnare och tråkigare. Men det har jag inte tid med, för jag ska fira. Har champagne på kylning och Agnes på cykel (- på väg hit alltså). Ska ha 18-årsvaka ikväll och möjligen födelsedagsfrukost i förskott för agnes jobbar tidigt imorrn. Fram med strass-stenarna, glitterskorna, pannkaksstekpannan, champagnen, blås ballongerna, tänd hundra miljoner tårtljus.
Sa någon hybris?
Äh, är någon dag hybrisens är det väl födelsedagen! VARSÅGOD! Från Björk, till Björk - ett riktigt gott nytt år ♥!

Grattis! Du är OK!

*förbereder mej*

... genom att silverglittra, glassa, tomteblossa och lyssna på en lista som jag gjort i present till mej själv! yeah
P.S. det är finaste Lisa som fotat och gif-trixat.

den första blomman i maj

Grattis Dave ♥ oändlig kärlek ♥ tacksamhet ♥ beundran ♥

Oooh alla finaste människorna tycks fylla år i maj. Syftar då inte på mej, men på Dave Gahan, Annica, Magda, en fin svensklärare, ett gulligt barnvaktsbarn, min moster, fina Amina... till exempel
Kolla vilken födelsedagspärla:
Ah. Amina är den musikaliskt sjukt duktigaste jag känner. Och helt... magisk. Alltså i magisk bemärkelse. Hon utstrålar nåt och känner spöken. Som jag. Och känner mej. Via nån speciell hemlig tråd. Och har bästa blicken. Snällaste ögonen.

Jag har varit så ledsen ett tag... på ett inte ens vemodigt vårvis... bara förlamande. Nästan en urdepression. Dödens uppgiven har jag tvingat mej ut men hukat för solen och längtat efter att äntligen få gå in och bli osynlig igen, väl inne bara dunsat ner på mage på sängen, stannat där till skymningen, somnat hela tiden på olämpliga platser, glömt telefonsamtal, mejl och kompisar och fastnat med tom blick överallt. Ont i musklerna av ängslan och självhat. På det tröttaste sättet. Och det senaste året har jag varit så frustrerad och haft så många vakna, vilda känslor men nästan hunnit glömma bort känslan av att va helt... likgiltig. Att inte ens vilja dö för hjärnan är för avslagen för att orka önska sej nåt. Den vill bara blunda. Och blunda. Ingenting aktivare än det.
Men sedan igår är jag kärare. Känner hur regnet luktar. Vinden kan vända. På måndag är jag myndig. Tiden är obarmhärtig. Den frågar aldrig... hur gick det... och så... Puss, adjöss.

☆彡 ☆彡 ☆彡 ☆彡 ☆彡 ☆彡 ☆彡 ☆彡

kan inte syrenerna börja blomma inatt

under supermånen

tatueringar jag vill göra / saker jag skulle behöva utstråla:
*trösta mej*

... ja, det räcker förresten så. I nåt fint typsnitt i pannan. Jag är seriös alltså. Jag har uppenbarligen allvarliga signalproblem. Tycks bara utstråla *Ta på mej jag är din egendom vem du än är*
eller allmän känsla av tillgänglighet
men jag är inte tillgänglig
jag är pytteliten
näää va fan
pallar inte gråta men har god lust 
och ändå känner jag att jag vill stanna tiden nu. Frysa den mitt i all olycka. Mitt i den här månaden som är maj som får mej helt ur balans och på rätt bana på samma gång för jag är aldrig så koncentrerad och aldrig med så många känselspröt öppna. Det går över sen, dom trillar av och jag tonar ut och sen är jag jämnkänslolös året ut. Men dessa första känsliga veckorna i maj, kan ingen förlänga dom? Jag måste hinna tänka och växa ikapp och bli äldre innan min födelsedag. Hallå. Hallå! Som om hela året. Sjunger i mej. I fjorton intensiva dar. Alla nyutslagna björkar pollenchocker stjärnfall har hemliga hälsningar till mej. Jag måste sitta på varenda klippa. Titta på varenda himmel. ÅÅåååååÅååhh nätterna, hur dom liksom laddar. I väntan på syrenerna. Snart exploderar det men än så länge är det nytt försiktigt särskilt färskt vackert och karin boyeskt. Ja visst gör det satans ont när knoppar brister. 
Det är märkligt hur biologiska månaderna är i mej. Vårvemodet vrids på så plikttroget. Jag börjar sakna och minnas. I takt med träden. Men det är så trist att varje år känna att jag var en bättre person förra året. Att jag blir orenare per år. Alltså, det blir man väl. Men jag fortsätter ju fylla år hur fult jag än tycker det är med åldrar. Så jag har börjat samla på grejer som är nice. Har inte kommit så mycket längre än till att ingefärsdrinkar är goda och det är praktiskt att kunna dricka dom obehindrat. Även om jag fortfarande inte precis har mandat att köpa egna ingredienser. Så att säga. Haha. Andra saker: synthklubbar. Öh. Äh. Jag har väl aldrig gillat att vara omyndig precis, så varför sörjer jag denna stundande gränsöverträdelse så mycket? Jag önskar bara att... jag ville se mer. Att jag var nyfiken på fortsättningen. Men jag känner mej mätt. På livet. Hahaha. hahaha. hahaha. haha. Injicera lite ungdomsblod i mej.
Alla på twitter pratar om en SUPERMÅNE inatt men jag ser ingen. När jag rullade in i Stockholm klockan nio sken solen fortfarande. Jakob Hellman spelar på Södra teatern imorgon och jag ska fa-an inte gå, eller alltså, det vore väl nice, men det får finnas en hejd. På Forever Young-förlängnings-längtan. Jag har väl annat för mej. T ex. hitta en fin liten helst gratis sextiotalsbyrå som får plats bredvid min säng. Och ställa mej i Stadsmissionens volontärkö. Hur lång den än är. Eller bara lägga mej i Björns trädgård tills nån pratar med mej
för jag försmäktar härinne!
TALA TILL MEJ TALA TILL MEJ TALA TILL MEJ
Fast asså till min  själ  ej till min kropp. Eller med den. Eller. Bara ingen ungdom, jag är så trött på unga människor. Ni hör ju, det är inte konstigt om jag känner mej ensam...

Imorse vaknade jag i Malmö, för några timmar sen åt jag en chokladpralin i Köpenhamn, nu sjunger Olle för mej på Mariatorget, och han är mitt bästa hem. Livet är mycket MYCKET konstigt och nu är en strålande tid för sömn,
sov gott

RSS 2.0