det vackra livet

Mitt i allt annat, som är sämst, som gör ont, som kostar pengar, som kostar själen, som kostar lusten, som sätter sej i benen, som värker, som är papper, som är system, som är sömnlöshet, som är stå i kö, som är självutplånande, som är blotta sej fullständigt;

två fina personer plingade på dörren sent igårkväll med tio rosa rosor i högsta hugg, sparrissoppa, avocado, en banan och saffrans- och honungsglass (min älsklingssmak i världen), "som en hyllning", hyllning till VEM DÅ - en som fortfarande är arbetslös, ful, ledsen och dum. Men det gav mej i alla fall halva själen tillbaka...
Jag tycker det är nåt extra fint i att dom inte gav linser, lökar och toalettpapper, vilket kanske vore mer berättigat, mer på min nivå - utan istället valde mina bästa onödigaste lyxartiklar. Att jag kan få vara pank och äta saffransglass ändå. Det finns så mycket varm och röd och bultande godhet. Men den är svår att ta till sej! Svårt att äta upp saffransglassen utan att skämmas. Måste tugga på handen för att inte släppa lös den inre skuldkänslan i vilt skri, vadå, varför är alla så snälla mot just mej, alla andra då, det finns massor av ensamma pengalösa personer som inte får rosor i present, som inte har några kompisar att anordna loppis för, som inte har nånting a l l s   att falla tillbaka på, jag har inte gjort ett skit för att förtjäna detta, snyft jävla fan snyft buhu samhällsäckel rädda mej sparka mej blä satan jävlar 
osv

men det är ju inte konstruktivt. Även fast det är nyttiga känslor att känna, massa bränsle åt en ny politisk låga. Jag blir nog inte snällare av den här situationen just nu, snarare stressad och urkramad, men jag samlar allas godhet i mitt bröst, där fastnar den nog, och jag ska hålla mej från att bli alldeles för Snällhet Smittar-töntig nu, men. Mm. Det är sant. Snällhet rockar och är den grund varpå samhället vilar. Glöm aldrig det. Kramas hårdare.

Det märks i mejlinboxen också:



Bara påminner om att det här är en fas. En nyttig, fattig, rosenkantad fas. Den kommer att gå över, den kommer att komma tillbaka, den kommer att drabba någon annan. Och då ska jag gärna ge saffransglass och rosor i present. 

extra mycket kärlek
♥ 

men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är

Det är nåt med lördagskvällar när hela trapphuset luktar trygg middag, herrparfym och förväntning, och det är stökigt och många klackskor som springer och balkongdörrar som öppnas och alla gator i Stockholm är helt regnblanka och ens vänner är på Gotland och dansar i neon och jag tänder ett ljus och lutar mej mot väggen och inser att jag inte har någonting kvar i mej. Inte ett leende, inte till någon, inte till min spegelbild. Nä, speglar är på min lista över olycka. Tillsammans med pengar, relationer, skolsystem och Stockholm. Den listan är det enda som växer här. Min tonårsångest har passerat alla datum, jag är för gammal för dom här cirklarna och lördagsnätterna och sängdagarna. Jag har inte råd att vara ledsen längre. Det har ingen vuxen, och det är farligt, för då tar sej ledsenheten andra lömska uttryck istället! Suck. Återvändsgränder. Jorden är ful som stryk... övertyga mej om nånting vackert...


(tack stella)

nödrop

Jag är trött på det här pengaäventyret. Det är roligt, en stund, att sitta på 44:an och köpa tiokronorskaffe och se det som veckans största synd. Det är roligt, en stund, att skämta om att starta bordell. Det är roligt, en stund, att skriva budget och finna att glappet mellan inkomsten och hyran är 3500 kr... ja, mellan inkomsten och hyran. Övriga utgifter, typ mat, har jag redan ransonerat bort. Får pasta, linser och potatis i present av mina kompisar, så det går ingen direkt nöd på mej. Än. Men det är tröttsamt för allt jag tänker på är pengar, och jag hatar pengar. Kan inte sova på natten för jag vill inte att det ska bli en ny dyr, olönsam dag. Har ont i magen och fryser. Är samtidigt så tacksam över att jag bara har mej att försörja, inget litet barn. Och tacksam över att ha kompisar som till och med bjuder mej på kondis. Jag slipper svälta. Jag har det så bra i jämförelse med så himla många. Ingen riktig klagorätt. Men jag får inte plats med nåt människoskap. Det är bara... dollartecken i mina ögon... desperata, blinkande. Nä, jag ångrar fortfarande inte att jag hoppade av skolan, och jag ska gå i skolan igen, sen, till hösten, jag måste bara hitta sätt att finansiera detta paus-år. Och jag tycker envist att det är samhället som är fult, som kräver gymnasieutbildning för minsta lilla skräpjobb. Men till saken; även om jag kanske förhoppningsvis till slut får ett jobb om några månader, så räcker det inte. Det är bråttom. Ska trolla fram typ tretusen på typ två veckor. Om ni vet nåt... påhittigt... hemligt... olagligt jobb så säg till. Jag är snäll mot barn och djur, kan städa och diska... varje liten mini-300-kronorsgrej är mycket värdefull för mej. Nu ska jag lägga mej för imorgon ska jag i alla fall på en liten arbetsintervju och idag har jag burit bebis hela dagen. Hej. Kram. Kramas!
/Björk. 





RSS 2.0