the lonely cry of a seagull flies into my mind and recalls a time






FÖR EXAKT ETT ÅR SEDAN




det känns som att jag bara fortsätter blöda när jag tittar på detta
 

sankt paulsgatan

Jag har blivit dålig på att skriva, läsa, prata, känna, orka vara nära någon på riktigt

men i gengäld mycket bättre på att diska, sortera, tvätta, ägna hela dagar åt att göra matlådor, kvällspromenera (i präktig takt istället för desperat).

Ser ni vad jag ser? Det är vuxenheten som börjat äta mej hel. Allting viktigt rinner av mej. Plastfilm i vägen, skyddad hud. Tills Kristian kom. Nu tänker jag bara på döden. Det blåser oktobervindar när jag och pappa dricker öl och äter kokosglass och promenerar över broar. Och jag tänker på döden överallt. Och på Sankt Paulsgatan kommer en person fram som vill tala med mej om vattumannens tidsålder, att alla män är så rädda, men snart ska dom bli kvinnligare, om den feministiska revolutionen och om västvärldens blinda bana - en knäppskalle skulle nog någon sammanfatta henne som, men hon ser in i mina ögon och hennes ögon blänker och hon är transexuell och lesbisk och vet allting om mej, verkar helt medial, det är så otäckt, all stel vuxenhet försvinner, jag blir mitt mjukaste barn igen. Hon undrar var min förmåga tagit vägen, för hon ser att jag är vilsen. Jag vet inte. Jag känner spöken ibland men det är ju mer och mer sällan och min magkänsla är inte så högljudd och säker längre. åh det påminner om i Fanny och Alexander, ni vet, när Alexander möter Ismael. Den sortens obehag, den sortens isblick och genomskådning och fasansfulla kontakt, och jag vill bara avfärda henne som en knäppis, men kan inte, för hon ser mardrömmar i mina ögon och håller fast mej med konstig kraft. Orka. Men jag vill inte heller säga "orka". Jag vill orka på riktigt. Jag vill vara mer mottaglig för människor och jag håller för all del med henne; det är sant att västvärlden gräver sin grav, det är sant att jag inte har gjort ett skit för att förtjäna min välfärd, det är sant att vi borde prata med varandra, och andra, och sträcka ut fler händer, till varann och andra länder, det är sant att Sverige består av tusen trånga system och att det handlar om att köpa och sälja och göra vinst i varje relation. Jag kan inte förneka det, men man blir ju gärna såhär; "äh, vackra ideal om gränslös värld, men någon måste ju jobba ändå, vafan, väx upp". Snyft. Nu lyssnar ni verkligen till en förlorad, föråldrad själ! Jag sa ju att jag blivit alldeles för vuxen. 

Innan hon försvann i mörkret sa hon att jag inte skulle låta någon döda mina drömmar, en typisk sak att säga, men det är ju det enda jag tänkt på den senaste tiden, döden och drömmar. Önskar bara att jag kunde ge några dagar i present till Kristian, så han kunde uppfylla några av sina drömmar, som jag vet att han har. Men om jag inte kan det... är det väl min skyldighet att börja vilja leva och använda mina satans dagar och trivas i dom, odla en dröm. Åtminstone försöka må bra. Åtminstone fortsätta finnas. Finnas som i finnas, finnas med röda kinder som är varma för att dom pratat i flera timmar, finnas som i stanna kvar i möten, finnas som i känna. Inte slita mej loss och säga, "nä, det var roligt att prata med dej, jag heter Björk, men jag måste verkligen hem nu för yoghurten blir dålig annars". Ja, den viktiga yoghurten... 

KRAMA VARANN, ÄLSKA VARANN, TA HAND OM VARANN, DET ÄR DET ENDA. 

det sorgligaste




Jag har skrivit så mycket i mitt huvud dom senaste dagarna; påbörjat inlägg och raderat hastigt, för det är bara ett kaos, och ofta är det finaste sättet att reda ut kaoset att skriva, men inte nu, jag blir inte klokare av att se galenskapen samlad

Däremot lättar det litegrann när jag är på andra platser, t ex. Teater brunnsgatan 4 och jobbar en kväll, känner Allan Edwalls ande på axeln hela tiden, njuter av varma teatervindar, eller promenerar hårt och fort på nya gator, tvingar mej att lyssna på nya skivor... Jag är så understimulerad, har för mycket arbetslös tid att bygga kaos under. Mata mej med nåt nytt. Ny vind, ny dikt, ny person, nytt intryck nuuu... skrev jag i en slarvig bok i lördags

Idag följde jag med mamma till kontoret där hon och Kristian sitter och skriver Miss World-reportage. Satt mellan palmer och sammet medan mamma jobbade med koncentrerad rynka och kände mej som en bebis, snurrade på Kristians stol medan jag tjuvläste hans väggtejpade artiklar. Kristian var inte där fastän tidningen går till tryck imorgon och det fanns massor att korra, fastän han är Miss Worlds viktigaste motor och hjärna och penna. Mamma kom ofta hem och kvittrade i våras, när allting tidningsaktigt var nytt och pirrigt; "åh Björk du måste verkligen träffa Kristian, du skulle verkligen tycka om honom". Och jag trodde hela tiden att det fanns hundra år kvar att lära känna Kristian! För det vore det alldeles logiska!!!!! Han hade redan blivit frisk från sin fucking cancer! Hans framtid var Miss Worlds, han skulle äntligen skriva, på releasefesten kramade jag honom hårt och han var svettig för det var så mycket strul i slutet (BÄSTA SORTENS STRUL, strul som går att lösa, tidningsstrul, ah!) och numret kom ju, som en bebis, underbart fint, och han log lättad och kramade tillbaka och fortsatte genast med nummer två. Och jag trodde liksom... nej jag visste, att jag skulle tycka om honom så mycket om jag träffade honom... att jag snart skulle träffa honom... att jag hade tid på mej... men mamma ringde och grät i lördags och idag skrev han det för alla. Med sin finaste penna. Jag önskar verkligen att alla läser. Helst hela bloggen. Han förtjänar allas ögon och hjärtan, det är det minsta, om jag inte kan ge honom medicin ska jag i alla fall ge honom alla tårar och all tid det tar att läsa och kraft det tar att känna. Och fastän jag visste om detta avgrundssorgliga vreds jag på först när han skrev om det själv, och grät och grät och grät och sprang ut i Stockholm och stannade och blängde och ingenting ingenting funkar ändå, varken springa eller gå eller stå

Nä, om detta finns ingenting vettigt att säga, ingenting som tillför någonting, får jag ens säga såhär, får jag känna någonting, vill bara lyssna på Twin Peaks-soundtracket och vila i stämningen som säger att det är en sjuk sjuk film, inte en sjuk sjuk sorglig overkligt orättvis verklighet.

GUD, VAR ÄR DU NU


RSS 2.0