det sorgligaste




Jag har skrivit så mycket i mitt huvud dom senaste dagarna; påbörjat inlägg och raderat hastigt, för det är bara ett kaos, och ofta är det finaste sättet att reda ut kaoset att skriva, men inte nu, jag blir inte klokare av att se galenskapen samlad

Däremot lättar det litegrann när jag är på andra platser, t ex. Teater brunnsgatan 4 och jobbar en kväll, känner Allan Edwalls ande på axeln hela tiden, njuter av varma teatervindar, eller promenerar hårt och fort på nya gator, tvingar mej att lyssna på nya skivor... Jag är så understimulerad, har för mycket arbetslös tid att bygga kaos under. Mata mej med nåt nytt. Ny vind, ny dikt, ny person, nytt intryck nuuu... skrev jag i en slarvig bok i lördags

Idag följde jag med mamma till kontoret där hon och Kristian sitter och skriver Miss World-reportage. Satt mellan palmer och sammet medan mamma jobbade med koncentrerad rynka och kände mej som en bebis, snurrade på Kristians stol medan jag tjuvläste hans väggtejpade artiklar. Kristian var inte där fastän tidningen går till tryck imorgon och det fanns massor att korra, fastän han är Miss Worlds viktigaste motor och hjärna och penna. Mamma kom ofta hem och kvittrade i våras, när allting tidningsaktigt var nytt och pirrigt; "åh Björk du måste verkligen träffa Kristian, du skulle verkligen tycka om honom". Och jag trodde hela tiden att det fanns hundra år kvar att lära känna Kristian! För det vore det alldeles logiska!!!!! Han hade redan blivit frisk från sin fucking cancer! Hans framtid var Miss Worlds, han skulle äntligen skriva, på releasefesten kramade jag honom hårt och han var svettig för det var så mycket strul i slutet (BÄSTA SORTENS STRUL, strul som går att lösa, tidningsstrul, ah!) och numret kom ju, som en bebis, underbart fint, och han log lättad och kramade tillbaka och fortsatte genast med nummer två. Och jag trodde liksom... nej jag visste, att jag skulle tycka om honom så mycket om jag träffade honom... att jag snart skulle träffa honom... att jag hade tid på mej... men mamma ringde och grät i lördags och idag skrev han det för alla. Med sin finaste penna. Jag önskar verkligen att alla läser. Helst hela bloggen. Han förtjänar allas ögon och hjärtan, det är det minsta, om jag inte kan ge honom medicin ska jag i alla fall ge honom alla tårar och all tid det tar att läsa och kraft det tar att känna. Och fastän jag visste om detta avgrundssorgliga vreds jag på först när han skrev om det själv, och grät och grät och grät och sprang ut i Stockholm och stannade och blängde och ingenting ingenting funkar ändå, varken springa eller gå eller stå

Nä, om detta finns ingenting vettigt att säga, ingenting som tillför någonting, får jag ens säga såhär, får jag känna någonting, vill bara lyssna på Twin Peaks-soundtracket och vila i stämningen som säger att det är en sjuk sjuk film, inte en sjuk sjuk sorglig overkligt orättvis verklighet.

GUD, VAR ÄR DU NU


Kommentarer
Postat av: Hilda

Asså! Så orättvist! Blev väldigt rörd, puss.

2012-09-05 @ 09:59:39
URL: http://selfdoubt.spotlife.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0