sankt paulsgatan

Jag har blivit dålig på att skriva, läsa, prata, känna, orka vara nära någon på riktigt

men i gengäld mycket bättre på att diska, sortera, tvätta, ägna hela dagar åt att göra matlådor, kvällspromenera (i präktig takt istället för desperat).

Ser ni vad jag ser? Det är vuxenheten som börjat äta mej hel. Allting viktigt rinner av mej. Plastfilm i vägen, skyddad hud. Tills Kristian kom. Nu tänker jag bara på döden. Det blåser oktobervindar när jag och pappa dricker öl och äter kokosglass och promenerar över broar. Och jag tänker på döden överallt. Och på Sankt Paulsgatan kommer en person fram som vill tala med mej om vattumannens tidsålder, att alla män är så rädda, men snart ska dom bli kvinnligare, om den feministiska revolutionen och om västvärldens blinda bana - en knäppskalle skulle nog någon sammanfatta henne som, men hon ser in i mina ögon och hennes ögon blänker och hon är transexuell och lesbisk och vet allting om mej, verkar helt medial, det är så otäckt, all stel vuxenhet försvinner, jag blir mitt mjukaste barn igen. Hon undrar var min förmåga tagit vägen, för hon ser att jag är vilsen. Jag vet inte. Jag känner spöken ibland men det är ju mer och mer sällan och min magkänsla är inte så högljudd och säker längre. åh det påminner om i Fanny och Alexander, ni vet, när Alexander möter Ismael. Den sortens obehag, den sortens isblick och genomskådning och fasansfulla kontakt, och jag vill bara avfärda henne som en knäppis, men kan inte, för hon ser mardrömmar i mina ögon och håller fast mej med konstig kraft. Orka. Men jag vill inte heller säga "orka". Jag vill orka på riktigt. Jag vill vara mer mottaglig för människor och jag håller för all del med henne; det är sant att västvärlden gräver sin grav, det är sant att jag inte har gjort ett skit för att förtjäna min välfärd, det är sant att vi borde prata med varandra, och andra, och sträcka ut fler händer, till varann och andra länder, det är sant att Sverige består av tusen trånga system och att det handlar om att köpa och sälja och göra vinst i varje relation. Jag kan inte förneka det, men man blir ju gärna såhär; "äh, vackra ideal om gränslös värld, men någon måste ju jobba ändå, vafan, väx upp". Snyft. Nu lyssnar ni verkligen till en förlorad, föråldrad själ! Jag sa ju att jag blivit alldeles för vuxen. 

Innan hon försvann i mörkret sa hon att jag inte skulle låta någon döda mina drömmar, en typisk sak att säga, men det är ju det enda jag tänkt på den senaste tiden, döden och drömmar. Önskar bara att jag kunde ge några dagar i present till Kristian, så han kunde uppfylla några av sina drömmar, som jag vet att han har. Men om jag inte kan det... är det väl min skyldighet att börja vilja leva och använda mina satans dagar och trivas i dom, odla en dröm. Åtminstone försöka må bra. Åtminstone fortsätta finnas. Finnas som i finnas, finnas med röda kinder som är varma för att dom pratat i flera timmar, finnas som i stanna kvar i möten, finnas som i känna. Inte slita mej loss och säga, "nä, det var roligt att prata med dej, jag heter Björk, men jag måste verkligen hem nu för yoghurten blir dålig annars". Ja, den viktiga yoghurten... 

KRAMA VARANN, ÄLSKA VARANN, TA HAND OM VARANN, DET ÄR DET ENDA. 

Kommentarer
Postat av: Linnea

<3

2012-09-07 @ 06:47:25
URL: http://rivivendo.wordpress.com
Postat av: sandria

ibland öppnar du ögon på nåt sätt. det är bra

2012-09-07 @ 21:24:23
URL: http://mellankrigen.blogg.se
Postat av: en trogen läsare

jag tycker alltid du är fantastisk på att skriva. favoritblogg. som känns. i hjärtat.

2012-09-07 @ 22:16:55
Postat av: Evelina

du är så himla fantastisk Björk.

2012-09-12 @ 12:39:42
URL: http://evelinamarina.blogspot.com
Postat av: Anna

Det är verkligen det enda.

2012-09-12 @ 22:28:31
Postat av: HEJ

DU ÄGER. PUNKT.

2012-09-13 @ 23:09:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0