du var min enda drog

Stirrar in en toalettspegel på Södra teatern med smetigt läppstift och svettig kind och bortgjord tyngd i bröstet och spända muskler som hållit sej hårt från att gråta. Jaha. Om jag får skriva om Olle Ljungström för tusende gången så kanske jag slutar med det sen. Alltså, verkligen slutar. För jag såg honom ikväll från första blyga raden - stackars alla nerver nedstoppade i en trång fåtölj, tusen lampor i ansiktet - och det var visserligen jättefint; välslipat och värdigt men med perfekt grad av skevt/snett/Olle-intimt, rara bandmedlemmar, och han var inte mindre tjusig än vanligt, eller "tjusig" - han är fortfarande den allra vackraste jag vet, och han verkade ganska glad, helt okej setlist. Kort sagt var det min tionde spelning och allting var som vanligt, möjligen mer skräddat och nyktert, det var i mej som nånting var annorlunda. Kände mej generad över att byta backstage-roll mot att betala 500 kronor för att vara i samma rum... att han är liksom Sveriges. Allas. Kändis. Och det är väl strålande välförtjänt och ett utbrett sundhetstecken, kan jag sluta gnälla, sluta vara så missunnsam och girig och elitistisk och beundrarsjuk... men det är jag faktiskt inte längre, inte den här gången, det är inte därför jag är sorgsen. Jag tycker att det är uppriktigt kul om han tjänar pengar eller bara har lite roligt, får sina blommor och kramar, applåder och kostymer.
Vad jag försöker säga är att jag har tappat min kontakt. Jag har, utan att ha sagt knappt någonting, känt honom som ett hem och haft som en speciell tråd till honom, med särskild magisk mottagning, enkelriktad såklart men viktig och verklig för femtonåriga Björk, och den är totalt bruten nu, och det var oväntat sorgligt att upptäcka det, ett hål i mej, var ska jag lägga all min kärlek, identitetskrisen står i vild blom

Nä, den här Ollekrisen kom ju inte ikväll; jag slogs av det för flera månader sedan, mer på det musikaliska planet då, en plötslig blixt: vad är det egentligen jag lyssnar på? Gitarrer... rock.... gnäll... hjälp! Och nya skivan är ett språng rakt ut från mej. Den saknar trummor och oväsen och tung bas och det sköra och spröda i hans röst. Är istället mycket amerikansk och SVÄNGIG och munter och i alla intervjuer är han så hejdlöst nöjd och glad med den, tack och lov, men det blir extra svårt, ungefär som att han i vinternumret av Sonic pratar om 'Tack' som den skiva han är minst förtjust i och inte begriper sej på. Tack är nog nästan min älsklingsskiva ju! Men hur ska man förhålla sej när ens idoler dissar ens smak på detta vis... jag känner mej: fel, färdig, okär. Jag har väl inte haft några normala eller stabila förhållanden men alla personer som jag hånglat och krånglat med en längre stund har haft mer eller mindre svartsjuka synpunkter på Olle och hans envisa envälde i mitt liv och hjärta. Och jag tror inte han har nån huvudroll längre! Jag kan bli kär i nån annan nu. Bara som en... ah, varning, kanske

Godnatt och snyft och länge leve Olle, kaos, kram från psychogirl

Kommentarer
Postat av: Anonym

Allt. Du. Skriver. <3

2013-04-15 @ 06:02:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0