allt är bara en teater, snart är den slut, håll ut

Jag har typ 37% outspädd ångest i blodet. Darrande underläpp. Blinkar i alla rum. Får hålla mej från att sätta mej i knäet på första bästa famn på tunnelbanan i jakt på: kram, kontakt, kärlek

och denna sociala kramdesperation är så olik mej, men jag känner att om jag blir ensam kommer jag kanske att drunkna i gråt. Och jag vill inte drunkna i gråt! Dessutom finns det mycket som är strålande också, låt mej leka Mia Törnblom för att hålla tårarna stångna, woho, "pepplista" ♥ gulliga personer som kommer fram på gatan eller i klubbdimman och säger hej och andra snälla saker ♥ rymma till helsingborg ♥ prata queerbegrepp med pappa på dansk pub ♥ åka båt med mycket sol i ögonen ♥ Arlandas hemstämning ♥ motorvägsmörker tidigt på morgonen ♥ hotell som det spökar på ♥ fantastiska friends ♥ kärleksbrev ♥ 
puh
jaha
NU DÅ
oroväckande många av mina intressen handlar om flykt och rymma. Älskar ju till exempel: främlingar, flygplatser, gin & tonic, Dramaten, önskelistor, film och hav och utsikt och 90-talstidningar och vad-som-helst utom det som är verkligt och nära. Finns det nånting som man kan vara alldeles närvarande och samtidigt trivas i? Jag är skeptisk...
Fler skeptiska saker: blogga. När denna blogg fortfarande fyllde nån funktion levde jag så mycket inuti mitt huvud och ganska lite utanför det, och nu är det ombytta roller och blanka ark, jag har nog blivit dum i huvudet, stum i händerna, jag vet inte hur man skriver om vad man *gör*, jag vill inte skriva om alkohol och jag vågar inte skriva om arbetsförmedlingen och jag kan inte ta hänsyn till alla nya känsliga omständigheter. Således bättre att hålla tyst... men jag vill så gärna skriva...! Och skrika! Och få respons! Och kramar och pussar och rosor! Samspel, interaktion, gruppövning, ögonkontakt, jag kan inte få nog



okej Björk, har du någon mer meningslös känsloinformation att hämta ur din förkrympta lilla hjärna eller räcker det för dagen


I am La Camilla and I RULE THE WORLD




♥ det har varit en svettig och kär och väldigt besviken kväll

you'll be given love, you'll be taken care of, you'll be given love, you have to trust it


Kom precis hem från Dramaten, som är min älsklingsplats, det kan inte hjälpas. Så mycket guld... så mycket pärlhalsband och parfym. Overkligt ställe. Älskar allting som är overkligt. Ridåer och rika vin-i-pausen-vuxna. Vuxna är: det finaste jag vet. Såg Farliga förbindelser, tack till Olivia som är min teaterkompanjon och trollar fram biljetter jämt... själv låg hon och kved i mitt knä under hela andra stackars akten. Jonas Malmsjö är sannerligen inte den finaste jag vet... inte Adam Pålsson heller... gud vad han tycker att han är gullig. 
Livia Millhagen däremot. Och Olivia. Och Olivias farmor. Och Stockholm på hemvägen längs med vattnet, världens vackraste vatten, jag hann lyssna på All is full of love 11 gånger, i den ryms minnen till exempel från en augustinatt på Skeppsholmen i somras och en nyårstryckare i gryningen med Viktor. Ändå är den inte alls en nostalgisk hake! Bara... uppvärmd.
Det är märkligt med livets magiska förmåga att begripa när det verkligen är nog och nånting måste hända; nån vind måste vända. Så många räddningar i precis rätt sekund... fast jag vill egentligen inte ge livet nån ära för det! Det är ju jag. Som livar upp mej. Som smiter in på grammisgalor eller köper ett roligt snus till helgen. Jag är inte så svår att roa. Till trötta kärleksförhållanden brukar ju tipsas att göra nånting nytt, jag applicerar det på min relation med mej med. Jag behöver va i ny miljö och känna ny smak och 2013 har varit bra på det. Nej, nu gav jag "2013" ära för det också. Det är varken "livet" eller "2013", det är jag! Björk Superstar. Att bli äldre är snällt i nån liten bemärkelse ändå. Man kommer sej liksom närmre. Och jag älskar nya saker men har också fler och fler goda traditioner. Kvällsdiska för dagen efter's skull och aldrig dricka morgonkaffe ur nåt annat än den finaste koppen istället för att "spara" på den. Ja jag är lite präktig men det är ju jag som tar hand om mej så det är nödvändigt. Andra goda traditioner: sitta på 44:an varje fredagseftermiddag och dricka mycket kaffe och dansa hem alldeles matt och pirrig uppför Götgatsbacken, råka ramla in på Emmaus och köpa fredagspresent, t ex. genomskinlig t-shirt för 10 kronor. Idag: en drinkbok och brevpapper. Bravo. 
Greta sa såhär häromnatten, att det kändes som att vi var med i en Xavier Dolan-film, och det var sant. Och jag har nog ett jobb snart. Och en vår. Snart kan man vara barfota på berg och klippor. Och ha sin filmkamera i fickan och dricka sambuca och prosecco och sitta på Västerbron när solen går upp och stirra på himlen och lära känna en ny person och överraska sej varje dag. Om ni är trötta på er måste ni inte fortsätta vara samma! Livet är, som Maj sa, en improvisationsteater... det utnyttjar man för sällan asså.
I mej nu: ♥ Stockholm att promenera ensam i (... vädja inte åt mej att sluta med min älsklingsaktivitet. Våldtäktsmän ska sluta. Gatorna och gränderna och nätterna är mina. Alla klockslag, varje veckodag! Jag ska aldrig sluta om jag så ska gå ihjäl mej. Och med "jag" menar jag VI) ♥ Amina, vatten, teater, nätter, allting

all
is
full
of
love

you have to trust it

vi som lever är bara de döda på semester, nån sorts sommargäster

Hello friends
... jag har ingenting att säga men måste spola över med vad som helst, bara det där hemska ömkansinlägget slipper ligga överst och sticka i ögat. Kan passa på att säga detta: tack för alla ovanligt snälla saker som ni sa. Det är faktiskt alldeles otroligt fint. Svårt att tacka, det är lite äckligt med ord, önskar jag kunde se er i ögonen istället.
Och februari håller på och håller på och håller på... det är mörkt och kallt och blöta buffalos och sura miner och jag muttrar runt med Eminem. Att vintern ska ha sån här makt över allas äventyrslust är inte rimligt. Den bara tuggar på samma fucking macka, vill smälla den på käften, att smulorna ska spruta över bordet, nånting ska börja blöda, vill spränga mej och tända eld på snön tills syrenerna blixtrar och blommar och allting KÄNNSssss igen
Kontakt till vad pris som helst, eller hur
beundra mej
i brist därpå avsky mej
förakta mej
vad som helst
vad som helst
vad som helst





Jag har väl inte bloggpresenterat min tatuering... här är den! Gjorde den på undergångsdagen i december, så den är två månader nu och ganska svag i färgen efter kass läkning, men skitfin. Har också gjort andra saker:




Kan ni inte fortsätta prata... hur mår ni? Hur är det i era huvuden och städer och vintrar?
KRAM /Björk.

no hope, no harm, just another false alarm

Morrissey är med mej, och det är väl tur, men inte mindre ensamt.
- Jag har aldrig känt mej såhär ensam!!!!!!

obs! inte sant. Men nästan. Och jag syftar inte till det att min helg tillbringats osynlig i denna lägenhet, det är snarare bara en direkt konsekvens och ett slags skydd, ty det är hemskt att vara bland andra när dom ändå är så långt ifrån. Ni vet när man plötsligt ser på sina vänner och alla har så len hy, rena huvuden och annat som är bra att ha, t ex. betyg, drömmar, nära relationer, roliga historier, självrespekt, festlust, social talang, vanlig talförmåga, 
suck. Till slut blir den samlade summan av deras överlägsenhet helt svindlande. Alla är riktiga människor utom jag?!?!?!

alla dom här obarmhärtiga insikterna... hatar nätter... och dagar...
 
Och nu sitter jag och stirrar på skärmen som är irriterande vit och tom i kontrast till mitt mörka och fulla huvud. Alla meningar är färdiga för jag har skrivit därinne (i huvudet) i flera dygn, i samma takt som när jag var liten och antecknade allting jag såg, hjärnan rasslade i alla rum, såg allting i skrift. Sakni sakni. Men nu vill min arma adhd-hjärna sprängas för jag kommer aldrig att hinna ikapp det här på papper. Varför finns det ingen direkt tråd mellan hjärnan och skärmen så händerna slipper slita... jag hinner inte... jag är helt överhettad... Det är så mycket kris i mitt liv. Verkliga, overkliga och jätteytliga. Jag blir till exempel kallad "poptjej" oroväckande ofta nu för tiden -----> stilkris! Gretas råd är 
• Ingen lugg
• Inga naturmaterial
tack tack, är det nån mer som har en synpunkt? Hur ska jag bära mej åt och vad ska jag klä på mej för att det ska synas exakt att jag tycker om Olle Ljungström, Current 93, The Lonely Shepherd, kaneltuggummin och gin?... vill gärna skylta med politisk färg - nä, NYANS, och sexuell läggning också. Inte riskera att nån ser något annat än precis vad jag är. Skoja bara, det enda jag vill slippa är att bli refererad till som "poptjejen". Jag får panik! Kanske en knäpp panik, det är bara ett oskyldigt ord, men jag känner mej så sårad och missförstådd varje gång...
haha näää, tro nu inte att detta är det största problemet i mitt liv, men det kan gärna få stjäla fokus från somligt annat värre och mäktigare och myndighetigare:

Hej Björk... var det så du hette?
slappt, uppgivet handslag 
Jag kan läsa i mina papper att du just nu går på FILUR, det är väl toppen, där är dom väl snälla
lägger huvudet på sned och plirar med små grisögon, väntar inte på svar
Du vet väl att du parallellt med det ska söka minst 10 jobb om dagen som du redovisar för oss i månadsskiftet, du hämtar blanketten i receptionen och ansvarar för att den kommer in i tid och så glömmer du inte att meddela Försäkringskassan, eller hur?
blink blink
Bra, då så, nu är det lång kö så jag hinner inte med dej mer - om du har nån fråga kan du väl mejla din handläggare... även fast du aldrig träffat honom och han inte heller har tid att svara på mejl, äsch, ut med dej nu, in med nästa! Häpp häpp! 

SLUTA BEHANDLA MEJ SOM OM JAG VAR EN LITEN KORKAD BEBIS OCH SAMTIDIGT TUNG SAMHÄLLSBÖRDA INNAN JAG RÅKAR LEVA UPP TILL DETTA OCH SKJUTA OSS BÅDA

Min teori är att de som jobbar på arbetsförmedlingen är personer som själva varit arbetssökande i trettio år... satans dåliga på handslag och värdighet. Det sorgliga är att jag börjat gå på det. Att jag är till salu till vilket pris som helst. Och att jag blivit totalt okritisk till systemet och övertygad om min egen skuld, tills jag gråter ut inför en vän som säger
men hallå Björk hör du inte vad du säger
och skakar min axel och min världsbild och så hittar jag hem igen. Ett tag. 
Jag är så trött på Lära känna-lekar i lysrörsljus! (ja men Björk vad tänkte du dej? Att du bara kunde lära kännas i mörka sammetssalonger, att livet skulle utspela sej i rökiga källare? Stoppa upp dina indieideal i röven... såhär är livet, ljust så smutsen syns, ofrivilligt umgänge, lär dej, anpassa dej, please...)

blabla bla bla bla

"100 nyanser av Ledsen", samlade blogginlägg av Björk Mirjamsdotter.
Det är populärt att skriva tröstande brev till sitt yngre jag där man berättar om hur kul allting blev till slut. Jag är ledsen men min bästa tid är definitivt över, och det utan att ha varit bäst alls.
Till Björk 12 år:
hello lilla hybrisälskling. Passa på att skriva innan du lär dej vad prestationsångest och pretentiös och Flashback betyder, innan Aftonbladet-rubriker sätter sej i fingrarna på dej. Du är inget underbarn nu och inte sen. Tro aldrig på det. Men skriv dina dikter och stirra på mamma och pappas kramar för det är bara några månader kvar tills dom börjar hata varann våldsammare och blodigare än någonsin och sedan aldrig ses igen.
Allting som du drömmer om kommer att dröja länge... nä, jag menar: det kommer aldrig att slå in. Kul att du får löften om bokkontrakt nu men jag kan avslöja att du aldrig blir utgiven för du blir bara ängsligare med åren. Det känns alldeles för sorgligt att behöva berätta det här för dej... du kommer i och för sej så småningom att bo på Söder och dricka vin med dina kompisar eller vad det var för fåfäng fjantig fantasi du formulerade för journalisterna, men det är ingenting som får ditt liv att gå runt. Nä, ärligt talat är jag bara fett avundsjuk på dej för att du är så hyllad och kramad och liten och ovåldtagen och har råd att stanna hemma från skolan och må dåligt i lugn och ro och jag vet att det är taskigt för tolv är den ensammaste åldern som finns och du har ingen makt över ditt liv... förlåt för att jag inte har nånting tröstande att säga om framtiden... det är inte ditt fel men du går en olycklig framtid till mötes

Och mitt tonårstimglas stirrar på mej i mörkret om nätterna, undrar med väsande röst varför jag inte är ute och roar mej; fixar minnen till min framtid, och jag har ingenting att säga till mitt försvar.
Jag har flyttat själv till Stockholm och varit ung och blivit försörjd och bott på Mariatorget och fått roliga jobb utan att be om dom och denna tid är snart över och jag hade inte vett att tycka om det eller trivas och det stressar mej som satan eftersom jag vet att det borde stressa mej som satan.
Jag förstår inte var allas motorer kommer ifrån? Hur kan man orka va ute kväll efter kväll med förnedring och kontakt och känslor och shoreline och hud och roller och spel, ta mej till havet, ta mej härifrån, ta mej av daga, tack. Det är inte för mej. Jag tycker att Stockholm är världens vackraste stad, speciellt från Mariaberget när jag är ensam, speciellt i skymning, speciellt om våren. Men jag kan inte göra något mer av det här. Jag kan inte ta tillvara på, jag fattar inte vad det är som ska ta tillvaras på. Jag hatar att Stockholm känns som ett hemligt låst förlovat land dit jag inte har tillträde och att det enda som håller mej kvar just nu är att jag inte vågar flytta härifrån i rädsla att aldrig kunna återvända eftersom att bostadsmarknaden är... ett mörkt orättvist hål.

Om framtiden: som bekant är det enda jag vill med att bli vuxen att bli mamma, men även om jag skulle få ett barn, vilket inte kommer hända vilket är lika bra för barnet förtjänar minst en till förälder och det kommer jag inte att klara av, nå, även om jag genom ett mirakel får ett barn kommer jag alltid ha äckliga ärr kroppen runt, inte förenligt med tryggt moderskap, jag kommer liksom inte att bli magiskt stabil, jag förtjänar inga barn, jag kan ingenting, jag är outbildad och har femton hemliga fobier och den här insikten gör mej så jävla ledsen och uppgiven. Framförallt är jag så jävla trött på mej själv. Att skaffa barn är väl ändå att bestämma sej för att aldrig råka ta sitt liv... Och oavsett barn eller inte får man inte dö med flit! Jag vet. Man har kostat så mycket pengar och har alla förutsättningar att börja må bra igen och lever i världens lyxigaste lyckligaste kalasland (.....) och skulle sabba sin mammas liv osv osv osv
Att leva = skuld, tusen sätt att göra fel på. Att dö = skuld, man hinner aldrig sona sina brott eller betala tillbaka. 
Gud Björk om du kunde sluta ta dej själv på ett sånt skräckinjagande stort allvar?!

... men ibland gör jag ju det. Slappnar av, tatuerar knogarna, skämtar bort varje vän, "hoppsan". 

Det är svårt att gå när man hatar sej så här mycket.

sacred, holy


 




I'm a missionary
so here is my confession
it's an obsession
I'm a firm believer
and a warm receiver
and I've made my decision
this is religion, 
there's no doubt
I'm one of the devout 

-


RSS 2.0