no hope, no harm, just another false alarm

Morrissey är med mej, och det är väl tur, men inte mindre ensamt.
- Jag har aldrig känt mej såhär ensam!!!!!!

obs! inte sant. Men nästan. Och jag syftar inte till det att min helg tillbringats osynlig i denna lägenhet, det är snarare bara en direkt konsekvens och ett slags skydd, ty det är hemskt att vara bland andra när dom ändå är så långt ifrån. Ni vet när man plötsligt ser på sina vänner och alla har så len hy, rena huvuden och annat som är bra att ha, t ex. betyg, drömmar, nära relationer, roliga historier, självrespekt, festlust, social talang, vanlig talförmåga, 
suck. Till slut blir den samlade summan av deras överlägsenhet helt svindlande. Alla är riktiga människor utom jag?!?!?!

alla dom här obarmhärtiga insikterna... hatar nätter... och dagar...
 
Och nu sitter jag och stirrar på skärmen som är irriterande vit och tom i kontrast till mitt mörka och fulla huvud. Alla meningar är färdiga för jag har skrivit därinne (i huvudet) i flera dygn, i samma takt som när jag var liten och antecknade allting jag såg, hjärnan rasslade i alla rum, såg allting i skrift. Sakni sakni. Men nu vill min arma adhd-hjärna sprängas för jag kommer aldrig att hinna ikapp det här på papper. Varför finns det ingen direkt tråd mellan hjärnan och skärmen så händerna slipper slita... jag hinner inte... jag är helt överhettad... Det är så mycket kris i mitt liv. Verkliga, overkliga och jätteytliga. Jag blir till exempel kallad "poptjej" oroväckande ofta nu för tiden -----> stilkris! Gretas råd är 
• Ingen lugg
• Inga naturmaterial
tack tack, är det nån mer som har en synpunkt? Hur ska jag bära mej åt och vad ska jag klä på mej för att det ska synas exakt att jag tycker om Olle Ljungström, Current 93, The Lonely Shepherd, kaneltuggummin och gin?... vill gärna skylta med politisk färg - nä, NYANS, och sexuell läggning också. Inte riskera att nån ser något annat än precis vad jag är. Skoja bara, det enda jag vill slippa är att bli refererad till som "poptjejen". Jag får panik! Kanske en knäpp panik, det är bara ett oskyldigt ord, men jag känner mej så sårad och missförstådd varje gång...
haha näää, tro nu inte att detta är det största problemet i mitt liv, men det kan gärna få stjäla fokus från somligt annat värre och mäktigare och myndighetigare:

Hej Björk... var det så du hette?
slappt, uppgivet handslag 
Jag kan läsa i mina papper att du just nu går på FILUR, det är väl toppen, där är dom väl snälla
lägger huvudet på sned och plirar med små grisögon, väntar inte på svar
Du vet väl att du parallellt med det ska söka minst 10 jobb om dagen som du redovisar för oss i månadsskiftet, du hämtar blanketten i receptionen och ansvarar för att den kommer in i tid och så glömmer du inte att meddela Försäkringskassan, eller hur?
blink blink
Bra, då så, nu är det lång kö så jag hinner inte med dej mer - om du har nån fråga kan du väl mejla din handläggare... även fast du aldrig träffat honom och han inte heller har tid att svara på mejl, äsch, ut med dej nu, in med nästa! Häpp häpp! 

SLUTA BEHANDLA MEJ SOM OM JAG VAR EN LITEN KORKAD BEBIS OCH SAMTIDIGT TUNG SAMHÄLLSBÖRDA INNAN JAG RÅKAR LEVA UPP TILL DETTA OCH SKJUTA OSS BÅDA

Min teori är att de som jobbar på arbetsförmedlingen är personer som själva varit arbetssökande i trettio år... satans dåliga på handslag och värdighet. Det sorgliga är att jag börjat gå på det. Att jag är till salu till vilket pris som helst. Och att jag blivit totalt okritisk till systemet och övertygad om min egen skuld, tills jag gråter ut inför en vän som säger
men hallå Björk hör du inte vad du säger
och skakar min axel och min världsbild och så hittar jag hem igen. Ett tag. 
Jag är så trött på Lära känna-lekar i lysrörsljus! (ja men Björk vad tänkte du dej? Att du bara kunde lära kännas i mörka sammetssalonger, att livet skulle utspela sej i rökiga källare? Stoppa upp dina indieideal i röven... såhär är livet, ljust så smutsen syns, ofrivilligt umgänge, lär dej, anpassa dej, please...)

blabla bla bla bla

"100 nyanser av Ledsen", samlade blogginlägg av Björk Mirjamsdotter.
Det är populärt att skriva tröstande brev till sitt yngre jag där man berättar om hur kul allting blev till slut. Jag är ledsen men min bästa tid är definitivt över, och det utan att ha varit bäst alls.
Till Björk 12 år:
hello lilla hybrisälskling. Passa på att skriva innan du lär dej vad prestationsångest och pretentiös och Flashback betyder, innan Aftonbladet-rubriker sätter sej i fingrarna på dej. Du är inget underbarn nu och inte sen. Tro aldrig på det. Men skriv dina dikter och stirra på mamma och pappas kramar för det är bara några månader kvar tills dom börjar hata varann våldsammare och blodigare än någonsin och sedan aldrig ses igen.
Allting som du drömmer om kommer att dröja länge... nä, jag menar: det kommer aldrig att slå in. Kul att du får löften om bokkontrakt nu men jag kan avslöja att du aldrig blir utgiven för du blir bara ängsligare med åren. Det känns alldeles för sorgligt att behöva berätta det här för dej... du kommer i och för sej så småningom att bo på Söder och dricka vin med dina kompisar eller vad det var för fåfäng fjantig fantasi du formulerade för journalisterna, men det är ingenting som får ditt liv att gå runt. Nä, ärligt talat är jag bara fett avundsjuk på dej för att du är så hyllad och kramad och liten och ovåldtagen och har råd att stanna hemma från skolan och må dåligt i lugn och ro och jag vet att det är taskigt för tolv är den ensammaste åldern som finns och du har ingen makt över ditt liv... förlåt för att jag inte har nånting tröstande att säga om framtiden... det är inte ditt fel men du går en olycklig framtid till mötes

Och mitt tonårstimglas stirrar på mej i mörkret om nätterna, undrar med väsande röst varför jag inte är ute och roar mej; fixar minnen till min framtid, och jag har ingenting att säga till mitt försvar.
Jag har flyttat själv till Stockholm och varit ung och blivit försörjd och bott på Mariatorget och fått roliga jobb utan att be om dom och denna tid är snart över och jag hade inte vett att tycka om det eller trivas och det stressar mej som satan eftersom jag vet att det borde stressa mej som satan.
Jag förstår inte var allas motorer kommer ifrån? Hur kan man orka va ute kväll efter kväll med förnedring och kontakt och känslor och shoreline och hud och roller och spel, ta mej till havet, ta mej härifrån, ta mej av daga, tack. Det är inte för mej. Jag tycker att Stockholm är världens vackraste stad, speciellt från Mariaberget när jag är ensam, speciellt i skymning, speciellt om våren. Men jag kan inte göra något mer av det här. Jag kan inte ta tillvara på, jag fattar inte vad det är som ska ta tillvaras på. Jag hatar att Stockholm känns som ett hemligt låst förlovat land dit jag inte har tillträde och att det enda som håller mej kvar just nu är att jag inte vågar flytta härifrån i rädsla att aldrig kunna återvända eftersom att bostadsmarknaden är... ett mörkt orättvist hål.

Om framtiden: som bekant är det enda jag vill med att bli vuxen att bli mamma, men även om jag skulle få ett barn, vilket inte kommer hända vilket är lika bra för barnet förtjänar minst en till förälder och det kommer jag inte att klara av, nå, även om jag genom ett mirakel får ett barn kommer jag alltid ha äckliga ärr kroppen runt, inte förenligt med tryggt moderskap, jag kommer liksom inte att bli magiskt stabil, jag förtjänar inga barn, jag kan ingenting, jag är outbildad och har femton hemliga fobier och den här insikten gör mej så jävla ledsen och uppgiven. Framförallt är jag så jävla trött på mej själv. Att skaffa barn är väl ändå att bestämma sej för att aldrig råka ta sitt liv... Och oavsett barn eller inte får man inte dö med flit! Jag vet. Man har kostat så mycket pengar och har alla förutsättningar att börja må bra igen och lever i världens lyxigaste lyckligaste kalasland (.....) och skulle sabba sin mammas liv osv osv osv
Att leva = skuld, tusen sätt att göra fel på. Att dö = skuld, man hinner aldrig sona sina brott eller betala tillbaka. 
Gud Björk om du kunde sluta ta dej själv på ett sånt skräckinjagande stort allvar?!

... men ibland gör jag ju det. Slappnar av, tatuerar knogarna, skämtar bort varje vän, "hoppsan". 

Det är svårt att gå när man hatar sej så här mycket.

Kommentarer
Postat av: -

jag blir ängslig när du inte mår bra. önskar att jag var din vän och fick hålla om dig.

Ps. sekundärt i sammanhanget men, du skriver väldigt bra.

2013-02-11 @ 04:04:53
Postat av: Anonym

<3

2013-02-11 @ 06:23:01
Postat av: marika

jag tycker att du är så förbannat jävla fin och bra. och då ser jag dig bara ibland på avstånd.

2013-02-11 @ 11:16:09
Postat av: Anonym

inte för att vara den.. men innerst inne vet du hur fina saker som gömmer sig bakom smutsiga hörn och bankande ångest..du om någon kan se sånt. guldkorn som inte kan visas om man bara fortsätter att hata sig själv. till slut ser man inget glimmer i något hur fint det än må vara. jag vet inte heller hur man slutar.. men jag försöker och du är väldigt äkta och fin det vet du att jag tycker. du kanske äschar bort det och jag förstår det. Det finns inga hemliga knep eller ord som tar bort hatet.. vad är det man egentligen letar efter? vad är medicinen om man inte ens kan unna sig att få känna sig lugn bland folk man tycker om, i nya lägenheter, nya städer,på discon,bland glass och kramar mm i allt bra egentligen. mm vet inte. men jag tror man märker det och ja man måste sluta ta sig själv på största allvaret det är bara DU som tycker att du är sådär satans värdelös. ingen annan.
saknar dig

2013-02-11 @ 14:20:34
Postat av: alma

Ingen förtjänar ett barn lika mycket som du, björk. Styrkepuss

2013-02-11 @ 15:16:34
Postat av: hilda

och man känner väl igen sig

2013-02-11 @ 17:15:16
URL: http://selfdoubt.spotlife.se
Postat av: Angelica

Jag önskar att du hade en Björk, precis som jag och många andra har dig menar jag.
För när jag läser dina inlägg så känner jag igen mig i så mycket och det får mig att må bra, att hitta kraft och bli bättre på ett sätt jag inte kan förklara. Du hjälper mig bara genom att vara du och jag önskar gånger tusen att du också hade en blogg skriven av en Björk som känner ungefär som du och som kan göra dig lite gladare/lättare/förstådd för du förtjänar det så jävla mycket.
<3

2013-02-11 @ 17:19:05
Postat av: olivia

jag älskar dej

2013-02-11 @ 17:49:54
URL: http://jackie.blogg.se
Postat av: Rebecka

Det blir bättre. Lovar. Om tre år. Eller ett halvt. Eller nästa månad. Det blir det, för det måste. Det finns inga alternativ. Det har varit ledset förut och det går över men. Det har varit glatt förut och det kommer tillbaka.

2013-02-11 @ 19:12:59
Postat av: .

1. du är magisk!!! snälla inse, jag gråter, skriker etc.

2. förlåt för eventuellt känsligt ämne, men har undrat ganska länge varför slutade du skriva egentligen? tog det bara slut eller började du "redigera" innan orden ens fått komma ut på pappret? vet att du isf har hört det här innan pga skrivarlinjen, men ca INGEN författare/poet/krönikör har kunnat vara ens lite produktiv med denna "teknik", eller kanske snarare inställning. antingen kan du vara cool, jantelagstyngd, washed-up child prodigy eller så accepterar du bara att du kanske kommer framstå som lite pretentiös men i gengäld åtminstone PASSIONERAD och FÄRGSTARK. (moz själv är väl ett utmärkt exempel på att en viss kvot prettohybris kan ge bra resultat). är hundra procent säker på att du har så mycket kloka, fina och viktiga saker att bidra med, bara din blogg är en skatt.

2013-02-11 @ 22:50:33
Postat av: klara

björk björk björk björk björk björk björk björk björk björk björk björk
(vad fint ditt namn blir när en skriver det på rad, prickarna ovanför ö:na ser ut som såna diadem med glitterbollar på!)

2013-02-11 @ 23:08:06
Postat av: z

grinar, du sätter ord på det jag känner, och jag känner igen mig i detta. så mycket.

2013-02-12 @ 00:03:33
Postat av: Grävling

Jag är en helt främmande människa men jag drömde om dig inatt i alla fall. Du var så ledsen för att du hade något tråkigt skrivbordsjobb när du egentligen ville jobba som dinosaurieryttare och fånga, tämja och rida på dinosaurier. Vi kom på någon lösning på problemet, den innefattade förstås att hitta dinosaurier någonstans men du visste att du skulle klara det.
Hm, ja, ville bara berätta det.

2013-02-13 @ 13:16:41
Postat av: vanja

skrev långt men tog bort det. puss, du vet var jag bor eller gör du verkligen det?

2013-02-14 @ 17:25:11
URL: http://punktpunkt.wordpress.com
Postat av: glittriga lilla grodan

Kommer ihåg då jag läste en artikel om dig när du var 13, och då hade du berättat om dina rädslor för att inte bli gift, för att bloggen ska bli dålig m.m. Men oroa dig inte men om du nudå ska göra det, då tycker jag att du borde förändra din livstil till det du vill, det är ju ändå DITT liv, ingen annans. Vill du skaffa dig barn, skaffa dig barn när du är redo för det. Gör det din inutition säger till dig.

2013-02-16 @ 15:31:24
Postat av: Cloud

Oj nemen du. Jag hittade din blogg genom nio till fems lista, och där står det "Kommer bli något stort och fantastiskt där borta i framtiden. Skriver som ingen annan." Detta berättar så mycket, du är fan fantastisk!

Du är trött och down och ångestfull nu men det är helt okej. Var det! För att det går över. Hur går det över då? Det vet jag inte, det vet ingen.
Men dansa mycket. Dansa och hångla. Baba är bra. Ta den sötaste killen/tjejen som du hittar och fråga knäppa och barnsliga saker från henom.
Det här räddade mitt liv:

Jag: Vad är ditt favoritdjur?
Han: Vithaj

2013-02-17 @ 00:50:09
Postat av: mimounah

åh björk, vi känner inte varandra så väl. men jag känner igen den här känslan så väl. en sak jag vill berätta för dig iaf är hur lugn jag kände mig när jag åkte hem från centralen efter att träffat dig. du förstår jag hade varit jättenervös och fy vad läskigt att träffa någon som kanske tror att jag är någon jag inte är. men du. ja, jag vet inte.. det är någonting med ditt prat om synth och olle, och hur du skrattar. som lugnar en. väldigt mycket. jag inser själv att det här ser ut som en konstig kärleksförklaring men jag bryr mig faktiskt inte för huvudsaken för mig är att du förstår att jag skriver nu, det menar jag. och jag vill så mycket att du ska få må bra och få känna ett inre lugn. för du förtjänar det så. och du fick mig att känna mig lugn en liten stund när vi sågs. och det var så skönt. så nu får jag faktiskt sluta skriva innan jag tar upp hela ditt kommentarsfält eller något. men varje gång du är orolig och ledsen, tänk då att det kommer en dag när vi åker anten-gräfsnäsbanan och hälsar på olle. och en dag kanske du till och med bor i umeå. med barn. och, jag vet att en blir stressad av detta skitliv men du har all tid i världen. jag lovar. vänta nu.. skulle inte jag sluta skriva? nä, nu får det vara nog. smsa eller maila eller skicka brev (prata i tele är jag lite rädd för men du får hemskt gärna det med) eller vad som helst om du vill prata. så bra. puss

2013-02-17 @ 19:03:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0