__________________


Jag vill inte punktera alla meningar med nån tvungen fnys-ironi, jag är trött på att vara kroniskt trött på mej, skammen i huden som naturlig. Extra extra! Nya forskningsrön! Sociala medier i allmänhet och snabb smartphone-kultur i synnerhet sabbar hjärnorna så att dom tappar förmågan att hålla kvar långa tankar. Är det inte förskräckligt läskigt att föreställa sig en hel generation med trasig Tänka-färdigt-förmåga! Tvivlar på att det är ett stort problem hittills men vet ju att det verkligen gäller mej. Större och större insikt om hur mycket jag självmedicinerar med internet... ingenting stänger av knarkhjärnan så effektivt. Ju meningslösare surfning och snabbare hastighet desto skönare. Så fort jag är datorfri några dagar = 100% starkare känslor, alla sorter. Och en ny galen rastlöshet som måste användas till att möblera om! Skura skåpen! Ut å springa! Men problemet då är att jag liksom aldrig kan fatta när det är dags att gå in igen, jag har nån fucking störig gnista i mej som helst vill hoppa i sjön för att slockna

Jag vet; behöver väl ett sammanhang, någon annan än mej själv, ett barn en hund en hobby, pojkvän flickvän henvän, politisk organisation, kolonilott, fuck
orkar bara inte umgås med mej, vilket man ju i allra högsta grad tvingas göra när man umgås med andra
♥ ♥ ♥ åh sköna, skyddade, skonsamma skärmliv ♥ ♥ ♥ dej är jag trogen ♥ ♥



Aha, detta (ur)artar sig till en välbekant gnällmelodi, jag är visst en ständig repris på mej själv
samma gamla vatten och utsikt och berg och försomriga tjatiga vemod
och depeche depeche bara Depeche. Men somliga saker ändras väl ändå... jag är så jävla gammal! Nitton! Och alla andra nittonåringar tar studenten! Jag trodde att jag i egenskap av världens mest vemods-nostalgiskt lagda person skulle bli lite lite sorgsen eller åtminstone lite TÄNKIG av det, men det känns ingenting alls... umgås inte med så många 94:or, har inte stått öga mot öga med så mycket firande; inga skivor, inga mottagningar. Men tänk när vi var tretton och ni var helt vilda och hade trasiga strumpbyxor och vi pratade i telefon i timmar och korsade landet för att hälsa på varann och sen plötsligt blev alla skitstora och helt förstenade över en natt, skaffade silverhalsband och fönade frisyrer och pojkvänner i trenchcoats och käkben och resor till Berlin varje ledigt lov och jag står kvar med strumpbyxor som fortfarande är trasiga, skolavhoppad och snopen och så jävla omsprungen på alla nivåer
börjar få mycket hämmande bildningskomplex... egentligen inte skolmässigt, även om jag inte pluggat nåt sen mellanstadiet - det finns ju miljoner sätt att lära sej på, men det är som att jag är rädd för att utvecklas... så fort jag börjar fatta någonting dyker jag kvickt ner i nån charmig, skärmig youtubefamn för att slippa huvudet. Åh lilla dumma oförmögna underprioriterade huvud. Det är bara när jag är ute som jag har kontakt med mej. Ut! Spring! Mer! Längre! 






Försöker håller mej från att skriva om Depeche eftersom det förvandlar mej till en urfånig fjortonåring... fast det är egentligen i hela mitt huvud. Att jag ska se dom! Att jag älskar dom mest av allt!!! 
(ja, ni hör, stopp där. Är smärtsamt avundsjuk på alla som precis utövat *cool berlinhelg* och rundar av med Depeche-final ikväll)

Men apropå promenader och soundtrack; jag ÖNSKAR att Depeche kunde fylla huvudet och öronen så att jag slapp höra steg och andetag, och sänka volymen för säkerhets skull, och farten också, och hantera människor... nä, hantera MÄN, 
men den magiska skyddsmakten har dom inte, jag går med på att sänka volymen för att lyssna efter förföljare, jävla sjuka liv, det är ingen paranoia, dom finns ju, tigger cigg, slår följe sen, föreslår äckliga saker, skäms aldrig. Nyktra vanliga kvällspromenader.
Klappa knogarna, riot girl. Som Ebba sa. "Du måste fylla i den!". Leva upp till... aj

Asså, jag är inte rädd, då skulle jag ju inte vara ute och ränna Söder runt ensam hela nätterna, men jag är alltid redo, med repliker och låtar som sköldar och bredbent som Hanna lärde mej när vi var 13; hur man tar sej an farliga kvarter i Paris, (gå som att du är livsfarlig, knark i blodet, vapen i fickorna) - varför är det ingen som är rädd för mej?! Det är tröttsamt, utrymmesbristen, flåset, frågorna, jag vill bara vara ifred, jag slutat tycka om främlingar, slutat prata med killar


trist! Axelryckning! Du borde väl inte springa ute på nätterna! 




JO
det är dom som ska sluta springa ute på nätterna

RSS 2.0