Allt är tyst och du får gärna glömma / Månen lyser och vill att du ska drömma


En studie i ångestens olika färger och former:
Dag 1: Kristian dör. Sista veckorna har jag känt och tänkt så intensivt på, varje timme har det stört mej att veta att han ligger och dör någonstans - eftersom jag vet att han inte ville vara så sjuk, att det han bävade mest inför inte var döden utan dom sista döende maktlösa veckorna. Vad jag försöker säga är att jag helt fåfängt och frånvänt hade väntat mej någon sorts lättnad... men jag hade verkligen inte lyckats föreställa mej detta, att han skulle tystna! Jag trodde att han skulle fortsätta skriva från något nytt ställe, jag hade väntat mej ett intyg, ett vykort, inte att det skulle bli tyst
nu då
hallå
säg nånting
springer vilse i panik på Skogskyrkogården, lägger mej och flämtar i en rosig glänta där solen lyser mellan träden, den första höstdagen glittrar och fäller löv, sommaren försvann med Kristian, allting är så fruktansvärt vackert och fult.
Dag 2: Fuck it / Dränk det. Gin till middag, vin i vattentakt, ölhävartävling mot mej själv. Samtidigt gör Kite en spelning som säkert är bra, men jag ser dom inte riktigt för jag har fullt upp med mitt vin och min fula insida, att stirra i en gråtig toalettspegel och så småningom tappa nycklarna till all anständighet... (fast samtidigt en liten kram till mej själv, hand på min axel; jag måste sluta sträva efter absolut anständighet som i munnen låst och knäpptyst. Dömd till evig olycka om jag ska fortsätta sörja i dagar varje gång jag råkat öppna munnen)
Dag 3: VANSINNE!!!!!!!!! ut i skogen för att åka motorcykel, skrika högt och inte riskera mer offentlig misär
Dag 4: förlägen frukost, åh förlåt för igår, det var inte meningen, näää jag behöver ingen att prata med, ursäkta mina överdrivna tonårsgester... Åker motvilligt tillbaka till stan, går till nåt ställe med ungdomar, som är glada, som kan dansa. Ingenting gör mej så ledsen som såna ställen. Känner mej som en ständig sabotör av stämningen, som att ångesten ångar i ett kolsvart moln runt mej, BJUD TILL och SNÄLLA LE DÅ och "ey girl du som e så pretty, varför e du så arg"... nä nu, stäng din jävla fula mansmun innan jag skjuter dej i huvudet
- säger jag inte, säger ingenting alls. Förutom "ja" när Greta frågar om vi ska gå hem.
Dag 5: sover förbi, utövar lilla döden hela dagen. Och natten för den delen. Drömlös 24-timmarshimmel.
Dag 6: jobbplikten säger hej, jag är okoncentrerad och lättretlig och spiller och glömmer och gömmer mej i telefonen för ofta, men mycket tacksam att ha några som vill att jag brer mackor och hjälper att duscha och lutar sina huvuden, klappar mej på kinden, gillar mej i alla sorters mjukisbyxor och stämningar.

Det handlar ju inte så mycket om Kristian, inte för mej, så nära var vi inte. Det är så fruktansvärt sorgligt för Kristians familj, hans magiska föräldrar och syskon, för dom barn han aldrig fick bli pappa till, ja och för typ världen, men såklart inte extra sorgligt för mej. Ska inte göra något sånt stort sorgeanspråk... ska istället spara sista hårda kramen och ögonen och trösten i dom. Och blunda. Och snälla fortsätta finnas eftersom jag kan? aaaaheooooo sån jävla skuld och ansvar; alla dagar att förvalta, alla osmakliga hängningsskämt att sluta haspla ur sej, varför ska jag få finnas när det finns människor som Kristian, som är så jävla sugna och fina på att finnas... det ÖVERGÅR MITT LILLA FÖRSTÅND
men sssch nu
sov gott nu
kramas hårt nu


20/9

Det kommer en dag när jag börjar råma och skrika på tunnelbanan och måste packa minisynthen och två dosor snus och åka till landet - kasta mej in i baksätet och rulla runt där tills vi är framme och jag får en hel lada att utöva galenskap i, "du kanske ska spela skithög musik, som överröstar dej", och någon som tänder en brasa och tusen ljusslingor och spelar Mandrills-vinylen på högsta volym, klappar mej på pannan, placerar katten i knäet, häller upp vin, öppnar ladudörren mot ljusrosa solnedgång och låter mej skrika över ängarna


tack, men nu då, jag har tappat nåt, sans och spärrar och snällhet, jag vågar aldrig åka tillbaka till stan igen innan jag tystat den här lilla mördaren som bor i mej

you make everyday feel like kindergarten



i'm running out of time i'm out of step and closing down and never sleep for wanting hours the empty hours of greed and uselessly always the need to feel again the real belief of something more than mockery if only i could fill my heart with love





Hej igen. Ledsen igen. Över miljoner saker, men mest över att jag varken kan skriva eller prata längre och bara rullar runt som en snöboll av lögner. Ohållbart. Otrevlig plats full av samlad smuts, denna kropp. Bla bla bla Björk Björk Björk... gå vidare. Ut ur min kropp. Hur då.

Men tröstar mej genom att:


♦ titta på favoritscener ur favoritfilmer 


♦ rymma till Gotland för att glo på solen, tälta och plocka lök eller till Göteborg för att se DAF och krama Amina. Fysisk flykt är ändå ganska effektivt... fortsätter till Berlin tror jag
 

♦ tvinga familj att säga snälla saker... älska mej mest när jag förtjänar det minst :'(


♦ dricka alkohol... gammal men mycket tveksam metod, allting som är roligt har en tråkig eftersmak (killar! sprit! pengar!) slutar med sunkig stämning och stora blåmärken


♦ äta god glass är väl oförargligt, och vaniljsorbet i all ära men den botar ju ingenting

♦ stänga av hjärnan, lägga alla kvällar i Reidar Dahléns våld, skönt. Särskilt med tanke på att Rederiet är den enda serie jag någonsin orkat följa... goda prioriteringar i mitt goda liv

♦ eller låta ledsenheten bestämma och lägga sej på taket och lyssna på Disintegration... hehehe he hehe-jdlös gråt
 
Jaha. Nä. Men. Var sugen på såna där nya friska hösttag... men är en jävla mästare på att hitta hinder att haka upp min oförbättrade skitpersonlighet på; hela hösten är det stambyte i mitt hus och vattnet är avstängt och jag måste strax smyga ut i mörkret och försöka hitta en jävla buske att kissa bakom, allting i lägenheten är staplat i lådor och inplastat och under såna omständigheter kan jag bara inte ta mej i kragen, bli snäll, börja skriva, etc.
tydligen

nähä men puss och kram till den här otäcka skärmen då

RSS 2.0