Allt är tyst och du får gärna glömma / Månen lyser och vill att du ska drömma


En studie i ångestens olika färger och former:
Dag 1: Kristian dör. Sista veckorna har jag känt och tänkt så intensivt på, varje timme har det stört mej att veta att han ligger och dör någonstans - eftersom jag vet att han inte ville vara så sjuk, att det han bävade mest inför inte var döden utan dom sista döende maktlösa veckorna. Vad jag försöker säga är att jag helt fåfängt och frånvänt hade väntat mej någon sorts lättnad... men jag hade verkligen inte lyckats föreställa mej detta, att han skulle tystna! Jag trodde att han skulle fortsätta skriva från något nytt ställe, jag hade väntat mej ett intyg, ett vykort, inte att det skulle bli tyst
nu då
hallå
säg nånting
springer vilse i panik på Skogskyrkogården, lägger mej och flämtar i en rosig glänta där solen lyser mellan träden, den första höstdagen glittrar och fäller löv, sommaren försvann med Kristian, allting är så fruktansvärt vackert och fult.
Dag 2: Fuck it / Dränk det. Gin till middag, vin i vattentakt, ölhävartävling mot mej själv. Samtidigt gör Kite en spelning som säkert är bra, men jag ser dom inte riktigt för jag har fullt upp med mitt vin och min fula insida, att stirra i en gråtig toalettspegel och så småningom tappa nycklarna till all anständighet... (fast samtidigt en liten kram till mej själv, hand på min axel; jag måste sluta sträva efter absolut anständighet som i munnen låst och knäpptyst. Dömd till evig olycka om jag ska fortsätta sörja i dagar varje gång jag råkat öppna munnen)
Dag 3: VANSINNE!!!!!!!!! ut i skogen för att åka motorcykel, skrika högt och inte riskera mer offentlig misär
Dag 4: förlägen frukost, åh förlåt för igår, det var inte meningen, näää jag behöver ingen att prata med, ursäkta mina överdrivna tonårsgester... Åker motvilligt tillbaka till stan, går till nåt ställe med ungdomar, som är glada, som kan dansa. Ingenting gör mej så ledsen som såna ställen. Känner mej som en ständig sabotör av stämningen, som att ångesten ångar i ett kolsvart moln runt mej, BJUD TILL och SNÄLLA LE DÅ och "ey girl du som e så pretty, varför e du så arg"... nä nu, stäng din jävla fula mansmun innan jag skjuter dej i huvudet
- säger jag inte, säger ingenting alls. Förutom "ja" när Greta frågar om vi ska gå hem.
Dag 5: sover förbi, utövar lilla döden hela dagen. Och natten för den delen. Drömlös 24-timmarshimmel.
Dag 6: jobbplikten säger hej, jag är okoncentrerad och lättretlig och spiller och glömmer och gömmer mej i telefonen för ofta, men mycket tacksam att ha några som vill att jag brer mackor och hjälper att duscha och lutar sina huvuden, klappar mej på kinden, gillar mej i alla sorters mjukisbyxor och stämningar.

Det handlar ju inte så mycket om Kristian, inte för mej, så nära var vi inte. Det är så fruktansvärt sorgligt för Kristians familj, hans magiska föräldrar och syskon, för dom barn han aldrig fick bli pappa till, ja och för typ världen, men såklart inte extra sorgligt för mej. Ska inte göra något sånt stort sorgeanspråk... ska istället spara sista hårda kramen och ögonen och trösten i dom. Och blunda. Och snälla fortsätta finnas eftersom jag kan? aaaaheooooo sån jävla skuld och ansvar; alla dagar att förvalta, alla osmakliga hängningsskämt att sluta haspla ur sej, varför ska jag få finnas när det finns människor som Kristian, som är så jävla sugna och fina på att finnas... det ÖVERGÅR MITT LILLA FÖRSTÅND
men sssch nu
sov gott nu
kramas hårt nu


Kommentarer
Postat av: Edith

<3

2013-09-25 @ 21:18:34
Postat av: Susanne

Sorg gör ont Björk. Den går inte att skynda på, den tar sin tid. Och Kristian är värd all sorg i världen.

Min varmaste kram till dig. Känner att jag behöver en själv också.

Susanne

2013-09-25 @ 21:37:41
Postat av: Lillemor

Björk,

Jag känner med dig i din sorg. Och du har all rätt i hela världen att sörja hur mycket som helst. Hur som helst. Sorg är så mycket mer än att fälla några tårar och sakna en stund.

Dina ord i sorgens spår är så outhärdligt starka, sanna och vackra. Sorgen väcker så många tankar, om livets skörhet och ens egen plats i det. Sorgen är också en fysisk realitet, som du redan märkt. Sov så mycket du behöver. Ät. Andas. Håll om någon och kryp in i någons famn. Lev. Och skriv. Om du vill.

2013-09-25 @ 22:14:28
URL: http://twitter.com/LillemorSR
Postat av: Lillemor

Och förresten, det är ju inte för inte vi har begreppet galghumor... Sån sjuk humor jag hade under min cancerbehandling... Det är okej. Man får skämta. Man till och med behöver det!

2013-09-25 @ 22:18:31
Postat av: Tim

tusenfaldiga kramar <3

2013-10-02 @ 20:25:56
URL: http://timperiet.wordpress.com
Postat av: oroshjärta

Älskar överskriften<3

2013-10-15 @ 09:58:56
URL: http://hornsgatanminauorta.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0