finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället

Och allting jag har tänkt, alla visioner om vad som ska hända sen, när jag mår bra, när jag tagit mej genom, när jag parkerat i mitt hus, som Helena Ekdahl, mellan sammetsgardinerna och palmerna, under kristallkronan. Att bo på den där båten, att göra det.
Men jag förstod väl inte att det är en så lång väg dit. Det är så långt till "sen". Jag är så gammal och trött. Jag måste bära på mej jämt. Vilken kristallkrona jag än sitter under, det är fortfarande samma jag, det funkar inte, jag kommer aldrig att bli harmonisk, aldrig att stillna, aldrig att... aldrig... aldrig... jag förstår inte. Jag kan inte drömma längre. Jag vill inget längre. Inte inuti mej. Jag lyckas inte bli en person jag kan stå ut med. Och jag lyckas inte, som det uppmanas till, gå ut ur mej. Slappna av lite. Öppna ögat jämföra proportioner sluta vara i min lilla lilla lilla värld. FUCK it

Och när jag är glad, jag förnekar inte att det har hänt och nog händer igen, så är det en så ful glädje. En glädje som inte är i, utan ovanför. Som en hybrisfylla. Aldrig lågmäld och snäll och mjuk, balanserad. Bara versaler och skrik och tio glas vin, queen of the world, hissa sej i kronan, inget utrymme för nån annan.

Måste det vara så, tänkte jag. År efter år. Och försökte ändra på. Gud ska veta att jag har försökt och jag kan ändra på ganska mycket, jag kan anpassa mej och tystna och inte låta mina behov svalla så att säga, men jag kan inte ändra på mitt känsloliv, och jag kan inte leva med det, nä, jag orkar inte mer. Jag gjorde mitt bästa. Jag är så trött så trött så trött så trött så trött så trött så så så så så så trött.




RSS 2.0