I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

 
Hej mina enda vänner

jag undrade hur jag på tonårigast sätt skulle ta tillvara på min sista tonårstid och Hanna sa "skriv ett blogginlägg"
och det gick ju snabbt att konstatera att det skulle bli ett vidrigt ett isåfall, men jag måste hålla mina händer sysselsatta med annat än att klippa tungan i små bitar och har ingen stolthet kvar att spara på.
Ja, vidrigt eftersom att det är något med födelsedagar som gör denna redan bakgrundsbesatta person ännu mer benägen att ta tillfället i akt...: ladda upp och göra slut med den gamla åldern genom att vandra runt i rum och stämningar som inte finns eller har någon relevans längre
- jag är verkligen en farbror som trivs där det är tryggt, i saker som redan hänt, i känslor som jag känt, där ingen kan rätta mej. Födelsedagar förresten, det kanske är lika mycket maj. Hägg och tårar och syrener och pollen i en obarmhärtig blandning med 0 utrymme för sans och hjärna
fortsätter skylla ifrån mej i evighet
födelsedagar, årstider, det är väl inte mitt fel att jag inte kan tänka klart

jo 


Det ligger inte ens i maj! Det börjar ju här, i kanske mars. När allting får nya sjuka kära färger och jag vill ligga med himlen och aldrig gå in och känner miljoner känslor men inga som går att använda till annat än att blänga på allt som glöder medan jag känner mej som aska


Sedan fortsätter den ju bara, hånfull och hopplös, långa vårparaden av sorgsna skymningar och känslor utan riktningar


Alla platser som var fina någon gång men är ensammare för varje vår som går

 
Och hus med lampor som lyser! Och det är fortfarande ljust när jag går hem klockan nio, häggen har inte slagit ut än, alla känslor skruvas upp och varje person jag ser vill jag fria till för allting är så overkligt fint and I still do feel so horribly lonely 


Och slutet-på-april-regn i luften och helt desperata blanka språngmarscher längs Årstaviken mellan körsbärsblommor och Skynda dej för Jesus skull att känna allting nu för i juni är det slut på alla känslor

 
Ja, sedan kommer ju ödesgrönskan som är nu och allting är ett stressigt timglas, bara syrenerna kvar, sedan hotar en mättad sommar och med den alldeles för mycket av allt! För ljust dygnet runt, för mycket färg på träden och för mycket tung ålder i mej som egentligen är 5 år
 
 
Men tiden tar ingen hänsyn till att jag är 5 år, den går ändå, som en ångvält, utan att fråga hur det går och hur man mår, jag fyller 20 imorgon och har så extremt mycket ångest relaterad till det
- åtminstone vill jag tro det eftersom det är skönt att koncentrera allting till samma orsak, så att allting har orsak att lossna illa kvickt när det satans datumet är över. Som om. Jag har sagt det här så många gånger men jag är en repris på mej själv. Varje födelsedag samma vånda. Nytt år men samma gamla tröttsamma huvud och socialt störda sätt att släpa omkring på och dela nätter med. Bla bla bla.

Fast annorlunda i år eftersom att jag... jag vet inte hur jag ska säga det här töntiga vidskepliga, men känt på mej sedan jag var fyra år att jag kommer att dö när jag är 19. Berättat vitt och brett sedan jag var jätteliten (och i allmänhet obehagligt synsk) om att jag haft 19 som tydligt dödsmärke i huvudet. Det är svårt att förklara hur eller varför men jag har sett framför mej ett mörkt vatten, drunkning typ, och alla jag känner är så urbota trötta på att höra mej tala om detta och särskilt när jag fört det på tal under detta 19-årsår, KAN jag inte hålla min mun stängd, jag är ju uppenbarligen inte död så vad är det för ett tomt och barnsligt hot?
- men det är såklart inget hot, och det är inte som att jag trott att jag ska ta livet av mej,  bara att jag inte ska bli äldre än 19. Men det verkar jag väl bli, bara 8 timmar på mej att drunkna nu. 
Det tror jag inte att jag ska. Men jag... okej rakt ut: jag vill inte vara 20 och jag vill inte leva. Säg inte grattis.

I gamla födelsedagsinlägg har jag summerat gångna åldrar och år men det finns ingenting att säga. Jag vill inte heller känna så mycket ömhet och beundran för någon jag var 5 år sedan, ömhet och beundran och avund; hur mycket jag än tråkas ut av tonårsskam och tycker att man ska gilla sitt lilla jag etc. så önskar jag mej ändå ett gram skam. Men jag KAN ju inte skämmas eftersom varje ny ålder har smickrat mej mindre och mindre. Jag blir fulare, fegare, tråkigare och dummare och det är en insikt man kan krisa över som tillbakalutad 50-åring men inte nu, den här takten och den här nostalgiska bakåtsträvande läggningen är ett sånt vidrigt krokben. Jag skäms inte ens för någon diktsamling, inte för en enda krönika. Jag är inte äldre nu. Det finns ingenting klokare att jämföra med. Kolla, här var jag ju ganska munter. Och vad betyder det? Glada liberaler i kör: ATT DU KAN BLI GLAD IGEN

ja, det tvivlar jag egentligen inte på. Men jag kan, och kommer, också att bli jävligt sad igen. 
Och det handlar inte om glad eller ledsen, NY kan jag nämligen i alla fall inte bli och jag verkar felmonterad på ett sätt som 10 år inte lyckats laga, jag har fört krig mot föräldrar och lärare och 17 psykologer och läkare i olika rum,  slängt mej om halsen på alla som utstrålat tröst, ingenting fungerar. När man är ensam är det ju ändå med sej själv man måste vara och jag har nån allergi mot mej, alldeles för många och alldeles för påtagliga brister för att utveckla den rollen som borde vara "Björk". Störd socialt moraliskt känslomässigt och sexuellt, saknar tanke och tycke och smak, det går inte att låtsas att man är en människa när man egentligen bara är en sten 

 
Bygger bo i mitt hem och låter stenen vara sten. "Tryggt", kan inte röra mej, går inte upp ur sängen om jag inte har ett Väldigt Konkret skäl. Det vanligaste skälet är arbetsplikt men jag är ledig i maj och hur slutarbetad och hälsovådlig jag än var på jobbet på slutet så är jag redan efter en vecka förkrossad av att vara ledig eftersom jobbet är min enda identitet; att gå någonstans där dom inte förväntar sej att jag ska vara en person alls, ju mindre personlighet desto bättre för brukarna. Bara spela en roll. Låtsas vara trygg personal. Låta stenen vara sten. Gå hem och lägga sej. Upprepa.
Men jag är ledig och kan alltså inte komma på så många anledningar att gå upp. 

Möblerar om på sju olika sätt och det blir inte bra och det spelar ingen roll
ingenting spelar någon roll! Ingenting utom jag som är ett litet teaterstycke på två ben sedan födseln. Spela glad spela personal spela kompis. Och jag måste flytta ut senast 5:e augusti och inte ens det spelar någon roll. Likgiltigheten har ätit mej. Jag vill ju ändå inte bo i Stockholm / jag vet inte vad jag ska "göra i höst" / jag har inga mål och ingen blick som ser längre än in i min grottsjäl. Jag kan inte göra saker som kräver att jag vill någonting, t ex. söka bostad, skolor, kurser, kontakt med vänner. Jag kan gå till jobbet och sova i min säng och en gång i månaden skriva ett navelskådande upprepigt deppigt blogginlägg men där tar det slut, jag kan ju inte ens jobba längre,
- börjar gråta nu, plustecken för människohalten i mej, men ändå
det blev bara fel och trasigt och därav denna majledighet (meningslösa ligga-i-sängen-verksamhet)
 
 
Pratar med Blingela men hon kollar på mej med sina isögon och har tröttnat på att jag inte blir äldre, det finns inga råd att ge mej längre, men för all del, grattis till 20 fula dyra uselt tillbringade år på jorden

fuck it


RSS 2.0