Sthlm

En av Stockholms sämsta sidor är den att det är så lätt att känna sej ensam eftersom det alltid händer någonting som man inte är med på. En frisk person kanske skulle säga tvärtom, det händer alltid JÄTTEMYCKET och borde därför vara enkelt att hitta något sammanhang att sälla sej till jämfört med om det händer ingenting. Ikväll till exempel kände jag mej inte särskilt bjuden till Hanna (fast jag var ju bjuden, bara inte tjatad på) men det är också New Romantic-kväll på BO och ett hav av andra möjliga lördagsplatser, men det är ett sånt meck. Att svida om / göra sej redo / i god tid finna en vän / uppbåda självförtroende att fråga den vännen och.
Alltså jag vill nog bara när jag lyssnar på min innersta röst vara hemma, jag har jobbat till 21:00 och blivit dyngsur och ska jobba imorgon bitti. Och väljer väl alltid att vara ensam, utom när alla sociala medie-flöden påminner om att det finns en värld utanför Rederiet; det dricks uppenbarligen drinkar och jag kanske missar chansen och mitt livs kväll, mitt livs kärlek. Det är svårt att sålla och hålla sej på sin bana. Jag är ju inte redo för mitt livs kväll så länge som jag hatar mej och känner mej råful inside out, trött i skelettet, det sticks i själen, regnsjöar i skorna, men ändå, det glömmer jag bort, och känner mej ensam på ett helt annat sätt än i Sundsvall. Jag "vill" bli full av det ena eller andra, sprit eller praliner eller främlingar, men i nya livsstilen ingår inte det, i nya livsstilen ingår att härda ut ångesten. 
Skittråkig livsstil, tror inte jag blir långlivad om jag inte får döva ångesten. Och inte om jag dövar den heller. 

Idag kände jag i hela själen att jag vill ju inte bo här, jag blir lurad hela tiden, att tro att jag vill göra saker som jag inte vill. Men jag kände också att jag vill bo här! För Stockholm har ett satans klister, har man en gång flyttat hit så är man fördärvad. Vill inte flytta ut förrän jag känt mej lite innanför. Innanför inträffar aldrig! Vem i helvetet känner sej INNANFÖR. Men den strävan kan hålla mej kvar i piss hur länge som helst. Imponerande revanschlystnad för någon så livstrött.

Runaways and rapists
Fill the streets at night
Broken bottles
Glimmer in the city lights
In the allies old winds blow

In the crowd of people
On the subway trains
No one looks into your eyes
In the park a junkie dies

Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

Cold city, cruel system
Nothing's made for people

See the run down alcoes
Drift in the mall
Laws change
And governments fall
But the beggars all remain

Cruel town, it's a cruel town
Cold people cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

Cold city, cruel system
Nothing's made for people

Cruel town, it's a cruel town
Cold people, cruel town
Cruel town, it's a cruel town
If you fall, you stay down

You stay down
You never get up


Ny kula

Härifrån vet jag inte var jag ska ta mej. Det känns som att jag har haft en nystart i kvartalet i väldigt många år nu, och det är väl bara av godo. Tills det känns som återvändsgränder. 
Det händer ingenting. 
Det börjar med en kris och fortsätter med en kris och återgår till slut till det vanliga.
Huvudet är samma. 
Kroppen är samma. 

Jag kan rensa i garderober och radera spotifylistor och annat ytligt för att känna mej lite ny, men vad är det som hindrar mej från att verkligen gå vidare!!!!!? Jag ÄR hopplöst sentimental och nostalgisk och ganska dålig på att rensa på riktigt, det hänger alltid urvuxna rosa spetsklänningar kvar, jag dras till samma gamla spelllistor och får kass näring av fem år gamla relationsdraman, men 'nystart' handlar inte bara om att rensa. Särskilt inte i fysiska förråd. Vad handlar det om då, ömsa skinn, radera sin barndom, glömma sitt sår, resa sej och borsta av byxorna, någonting jag inte hittat än

 
 
 

Börja om

Okej, från och med nu är det här en låst dagbok som ingen har lösenord till. 
Tydligen hjälper det inte att jag köper skrivprogram som kostar 300 kronor, det är ändå bara i det här formatet jag kan skriva. Och tyvärr skriver jag till och med i lösenordsskyddade dagböcker som om jag hade en publik, för jag har aldrig skrivit någonting annat än offentliga texter avsedda för blogg- eller tidningsläsare, lärare, någon annan. Jag lärde mej att skriva så. Det blir ju onekligen en fånig ton. Jag ska försöka öva bort det nu med mej själv. Inte hålla försvarstal. Någonstans måste jag väl vara ärlig för att inte sprängas!!!

Älskar redan det här hemliga stället men har så mycket samlat skriv i huvudet att jag inte fattar hur jag någonsin ska komma ikapp det. Önskar mej fortfarande en slang mellan huvudet och skärmen, radera tangentbordet som mellanhand. Det är för mycket! Och när någonting är för mycket så går jag ju i lås. Försöker hålla undan hela tiden, innan diskberget och kaoset uppstår, men på sistone har det inte heller gått så bra, och är ett heltidsjobb, jag ligger back med allting. Vet ändå i hela min själ att skriva är en ventil värd att investera tid i. Men att jag vet att någonting är bra för mej är väl ett väldigt svagt argument; snarast ett anti-argument. 
Mot ändring!
(Sjuttionde gången gillt).

Ja nu tänkte jag alltså försöka vara lite snäll mot mej eftersom jag tycker att alla andra är så himla dumma.
Ett så vildvuxet självhat är svårt att bara stryka över med "var snäll", det har jag väl uppmanat mej de senaste 10 åren och blotta meningen i en skrivbok hjälper knappast, men snälla fortsätt ändå. Om jag ger upp mej själv kan jag dö, det är omöjligt att vara vänlig mot andra parallellt med att vara elak mot sej själv, i längden, det blir ingen äkta vänlighet, det är ingen som vinner på det.
Skriva är gratis och gör mej säkert till en både snällare och snyggare och friare och renare och mer närvarande person, många vinster för omgivningen också, jag ska försöka krossa mitt motstånd. Idag tog det bara tre timmar från att jag kom hem. Lol. 

En ännu större önskan vore att kunna skriva om någonting annat än mitt torra känsloliv och tomma huvud, men jag måste nog börja där. Det lägger sej i vägen för allt annat tills dess att det är någon sortering. Det var ett år sedan sist. Jag skriver nog inte så bra, det är ingen konstant begåvning som ligger i händerna, läser gamla texter och har nog aldrig skrivit bra, men nu ska jag använda skriv-et som verktyg för ordning i huvudet och ingenting annat. Det måste inte vara JÄTTEBRA för då blir det som bekant ingenting alls, bara en mur till 

Ja det är det här jag menar. Jag ursäktar mej även inför mej. Jag har ett så pinsamt avstånd till mej.
Fastän jag samlar på ensamtid, är så långsam och slö och i mitt huvud, så känner jag ändå en helt vidrig distans. Jag kan inte vara tillsammans med mej utan närvaron av sjutton andra ögon och åsikter och höjda ögonbryn och bekräftelse att vinna och rädslor och påverkan och iPhone och distraktioner och det är såklart svårt att vara s k "sann mot sej själv" i relationer till andra när det inte ens funkar när jag är helt ensam. 

Snälla Björkgärningar idag:
♥ att jag sa att jag inte orkade ses när jag inte orkade ses. 
♥ men snällast av allt är alltid skriv-et. Har hjärtklappning! ! ! Det här är verkligen galopp och horisont och vattenfall 

Lyssnade på Sanna Lundells sommarprat och hon pratade jättemycket om medberoende, när jaget bara ska förhålla sig till personer i närheten och blir helt otryggt när det inte finns något drama att vara en vänlig motsats till. Oh Lord!!!! Flera luckor ifyllda som jag förut bara kallat för konflikträdsla, men det är typ inte bara det som får mej att vara förtvivlat till lags, ljuga och le och lyssna och ställa upp och hata mej, att anpassa sej är nånting med djupare störigare rötter än så. Inte bara rädd för höjda röster och obekväm stämning utan rädd för omatchning på alla nivåer. 
Alltså att nästan alla anpassar sig hela tiden vet jag ju såklart, generellt kvinnor mer än män och sådär, "social kompetens", men det här har gått överstyr, runnit över alla bredder, handlar verkligen inte om kompetens.

Självhat är verkligen en så giftig motor i livet. Jag väntar mej aldrig att jag ska göra någonting bra, alltså gör jag ingenting bra, jag anpassar mej ju även efter mina förväntningar. 
Väntar mej inte att någon jag tycker om ska tycka om mej så jag ligger med några fula, och det är svårt att ta ur system för nu när jag känner mej rätt självsnäll och på det klara med att något måste hända för att jag ska orka fortsätta leva med mej, så är jag så van vid att anpassa mej och typ sänka mej att det blir skitsvårt att göra saker som imponerar på mej / andra. Vet inte hur man anstränger sej för att vara sitt finaste, det känns skitläskigt, vill ju sänka omgivningens och mina förväntningar för att inte bli besviken men det blir ett väldigt självhatigt liv om man aldrig försöker göra sitt bästa, är ful, låter andra bekräfta att man är ful, är nöjd med att bilderna överensstämmer och väljer den enkla mörka vägen. Lata vägen? Ja, det är klart att det är bekvämt, att det är någon flockinstinkt som kickar in, men efter 21 år i livet så är det inte så bekvämt längre, det finns ändå grader i helvetet och är skillnad på social kompetens/normal anpassning och självutplåning/ständig lögn. 

Det anstår inte en vuxen person att leva så. Det är väl helt västvärldsrimligt att hata sej själv, det handlar inte om det, inte om att jag är "värd bättre", men som det nu är, som nu människor trots allt beter sej, dom säger sej vara deprimerade och slut och fula men vågar ändå ta så otroligt mycket utrymme med sina depressioner och röster och historier och det är överlevnad, och jag vill också överleva. Jag håller på att ta död på mej och när jag planerat datum senaste tiden så tänker jag ändå, åh fåfänga fula tanke, att jag inte vill dö som en loser. Det vill man ju inte. Det har varit min livlina ganska länge. Först ska jag bli bra, sedan kan jag dö. Jaha, bra. Men gör då.  Ett sista försök. Lyssna på vad du vill göra och var inte så sorgligt jävla till lags din lilla sopa

RSS 2.0